I december 1993 var närmare 17 % av Finlands arbetsföra befolkning utan jobb. Här får vi träffa 41-åriga Kirsti, 53-åriga Sven och 23-åriga Jens och se hur de hanterar situationen.

När man jobbar tänker man att oj om man sku ha ledigt, men när man inte har arbete känns det inte alls lika roligt längre, säger Kirsti Småroos. Det hon saknar mest är sociala kontakter och vänner. Arbetslösheten påverkar också ekonomin och dessutom kommer känslor av depression och värdelöshet.

Sven Granlund har varit timmerman i hela sitt liv. De första dagarna går, säger han men nu har Sven varit 17 månader arbetslös. Sven har inga andra vänner än arbetskamraterna. I samhället börjar man ge avkall på det som arbetarna har åstadkommit, det fina socialskyddet och tryggeheten körs i botten. Nu skall tydligen kapitalet överflyttas på några fåtal, menar Sven.

I Vasa är ungdomsarbetslösheten extra svår, över 26 % av de arbetslösa är under 25 år. Jens Karp hör till dem. Han är 23 år och verkar vara den som accepterar sin situation bäst. De negativa aspekterna är att inte har pengar, de pengar han har går till filmandet. Människan har ett behov av fasta punkter, arbete eller något annat, men arbetslösheten är ingens fel. Jens påpekar att alla påverkas av lågkonjunkturen. Även om man har det OK, påverkas man.

Jens filmar och klipper en video med punkbandet Oppsprätta schakaler. Dessutom hör vi punkbandet Oppsprätta schakaler från Vasa. "Du har ingen orsak att inte må bra, du bor ju i Finland, håll käft och var glad".

Text: Ida Fellman