Innan olyckan i Tjernobyl talade man i Finland om en hypotetisk olycka i ett kärnkraftverk. Kärnkraften ansågs dock säker.

I Lovisa 1980, i skugggan av det nybyggda kärnkraftverket, diskuteras radioaktivitet, räddningsplaner och jodtabletter.

Efter kärnkraftverksolyckan i Tjernobyl 1986 var den radioaktiva strålningen inte bara hypotetisk utan helt konkret. Tio år efter Tjernobyl diskuterar man vad jodtabletterna har för verkan vid radioaktiv strålning.

Brist på jod tvingar sköldkörteln att arbeta för hårt och leder till struma (förstorad sköldkörtel). Det stora behovet av jod gör att sköldkörteln suger åt sig så gott som all jod som hamnar i kroppen.

Vid en kärnkraftsolycka är radioaktiv jod en av sönderfallsprodukterna. Sköldkörteln märker ingen skillnad på radioaktiv och ofarlig jod utan tar emot all jod. Om vi andas in radioaktiv jod koncentreras den i sköldkörteln och utsätter körteln för bestrålning och en ökad cancerrisk.

Risken för sköldkörtelcancer till följd av radioaktiv strålning är störst hos barn och unga. Om vi matar sköldkörteln full med ickeradioaktiv jod kan den inte ta emot den radioaktiva jod som vi eventuellt andas in. Vid en eventuell kärnkraftsolycka delas därför jodtabletter ut till befolkningen.

Jodtabletterna ska tas innan man hunnit andas in den radioaktiva joden och skyddar alltså bara mot cancer i sköldkörteln.

Om man vill ta det säkra före det osäkra kan jodtabletter köpas receptfritt på apoteken. Hållbarhetstiden är 5 år.

Text: Ida Fellman