Hur kan en arkitekt göra radikal och social arkitektur? Och är de flesta förorter fula och trista hus utslängda på en åker?

Det är kanske omöjligt att förändra världen med arkitekturen men man kanske förebreda en förändring. Alla arkitektstudenter är medvetna om den globala situationen och förändringarna i samhället.

All kritik mot arkitektur är berättigad, menar arkitekt Jonas Cederqvist. Låt arkitekturen gå in i vardagsrummet till alla och envar. Så bör man göra i ett demokratiskt samhälle.

Det är inte arkitekten som ensam bestämmer, påpekar Tore Tallqvist. Arkitekten står inför en stor konflikt. Han (sic!) måste tjäna byggherren och samtidigt göra ändamålsenliga bostäder.

Arkitekterna laborerar alltid med gränser. Man behöver gemensamma livsvärden för att få en levande byggnadskonst för att komma nära människan. En socialt inriktad arkitektur betyder att man offrar pengar också på förorter och bostäder, inte bara på skrytbyggen.

Miljöfrågor borde alltid komma i förgrunden. Hur bygger man miljövänligt i storstäder, frågar sig professor Bengt Lundsten. Och hur skall man få billigare bostäder?

Tio år senare funderar man på samma slags frågor. Om man bor i en förort i Helsingfors måste man avstå från mycket. De flesta nya förorter har inte en fysiskt tillfredsställande miljö, menar Vilhelm Helander. Varken den fysiska eller den sociala miljön fungerar.

Själva bostadsbyggandet och lägenheterna är välplanerade, men den yttre omgivningen är oftast helt misslyckad. Förorterna ser trista ut och byggs upp utan att ta den omgivande miljön i beaktande. Det blir stora trista höghus eller småhus utspridda på en åker. Trevliga våningshus nära varandra verkar lyser med sin frånvaro. I de nya förorterna finns inte heller tjänster och service.

Man har under de snabba byggåren byggt bostäderna som produkter, man har tänkt på byggnadsprocessen och ekonomin, och inte långsiktigt. Planeringen har i många fall uteblivit. Snabba ritningar har använts oberoende var man byggt.

Planeringen anpassas efter byggnadstekniken, dvs elementtekniken, trots att det borde vara tvärtom.

De huvudskyldiga är svåra att peka ut, påpekar arkitekt Eric Adlercreutz. Men situationen på 1960-talet ledde till grynderverksamhet. Bostäder byggdes inte ändamålsenligt utan snabbt och slarvigt.

Ett av grundproblemen det är en affärsverksamhet där man tänkt på vinsten, inte målet. I alla yrkeskårer finns det ansvarslösa. Bostadshusen utförs slentrianmässigt och man utnyttjar inte bra arkitekter. Byggnadsfirmorna har hellre valt en arkitekt som inte är så besvärlig. Planeringen att skapa en god miljö har varit helt undanskymd.

Förorterna blir då groplatser för isolering och rotlöshet. Landskapens öppna sår, motorvägarna, skär itu landskapet.

Att planera dåligt kostar mycket mer i längden, menar Vilhelm Helander. Tilläggskostnaderna för trivsel skulle kosta mycket mindre. Det blir dyrt att bygga om de områden med hus som står ute på en åker.

Och samtidigt skjuter bostädernas pris i höjden. Produktionen av hyresbostäder är för låg, man förutsätter att alla skall äga sina bostäder. De flesta människor måste sedan betala lån i hela sitt liv och vara bunden till en plats.

Det finns förstås också trevliga miljöer också i Helsingfors. Men har de fattiga råd att bo kvar i de fina miljöerna om man sanerar och bygger om? Eller måste de flytta ut till betongförorterna? Och de som har pengar isolerar sig sedan bakom murar och staket i de bättre delarna av städerna.