Europeiska säkerhetskonferensen i Helsingfors år 1975
30.7-1.8.1975 hölls Europeiska säkerhetskonferensen i Helsingfors.
30.7-1.8.1975 ordnades Europeiska säkerhetskonferensen i Finlandiahuset i Helsingfors.
Denna konferens var en avslutande fas i en längre process av tre stadier gällande Europas säkerhet och samarbete. Konferensens första skede hölls år 1973 i Helsingfors. Den andra fasen, där största delen av arbetet utfördes, ägde rum i Geneve i Schweiz mellan åren 1973-1975.
Egentligen fick konferensen sin början då Sovjetunionen ville sammankalla de europeiska länderna till ett möte. Ett möte hölls på konferenscentret Dipoli i Otnäs år 1972 där man talade om att skapa Europeiska samarbets- och säkerhetskonferensen (KSSE).
Många västländer betraktade Sovjetunionens ursprungliga initiativ som ett sätt att hålla greppet om öststaterna. Många väststater deltog trots allt på grund av att de såg det som en möjlighet till dialog och ekonomiskt samarbete med östblocket och som ett sätt att främja medborgerliga och mänskliga rättigheter bakom järnridån.
Kekkonen spelade en synlig roll i Helsingforskonferensen som värdlandets president. Efter konferensdagarna träffade många statsöverhuvuden varandra med cocktail på hotell Fiskartorpet i Munksnäs. De kanske mest uppmärksammade gästerna var Sovjetunionens ledare Leonid Bresjnev och USA:s president Gerald Ford. Som ordförande för själva konferensen fungerade Vatikanstatens diplomat Agostino Casaroli.
Den 1 augusti 1975 undertecknades konferensens slutdokument av ledarna för de 35 deltagande staterna i Finlandiahuset. I slutdokumentets fyra avsnitt behandlades 1) Europas säkerhet 2) ekonomiskt samarbete 3) samarbete på den mänskliga verksamhetens område och 4) konferensens uppföljning.
Efter Helsingforskonferensen fortsatte KSSE-processen med uppföljningsmöten: Belgrad 1978, Madrid 1980, Wien 1986, Paris 1990 och Helsingfors på nytt 1992.
Mötet i Helsingfors har setts av en del som höjdpunkten av Finlands och Kekkonens balanspolitik mellan öst och väst. (Kritiker i väst kallade Finlands utrikespolitik som grannland till supermakten Sovjetunionen som "finlandisering".)
Man har också betraktat "Helsingforsprocessen" som en möjlig faktor till att de mänskliga och medborgerliga rättigheterna började få större verkan i östblocket. Från och med slutet av 1970-talet började medborgarna i många öststater kräva större friheter på gräsrotsnivå (t.ex. solidaritetsrörelsen i Polen), vilket på lång sikt ledde till Berlinmurens och Sovjetunionens fall.