Recycling

Att återanvända är trendigt. Vi går på loppis, vi använder gamla reklamplastpåsar som soppåsar, vi för dagstidningar och ölburkar till insamling och vi köper kanske begagnade bilar eller datorer.

Och visst finns det mängder av fördelar med begagnat. Det blir billigare, det går åt mindre energi och naturresurser sparas. Handlar det om kläder så blir den uthålliga dessutom modern förr eller senare. Modet går ju i cykler.
Att återanvända musik är lika smart. Gå in på musikavdelningen på ett bibliotek, på en musiksajt på nätet eller gräv i mammas eller pappas skivhylla. Det finns skatter att upptäcka.

Den som gillar retro väljer allt oftare vinylskivor. Kanske är man trött på ljudfilernas opersonlighet, kanske tycker man att cd-omslagen är för små och okonstnärliga, eller så tror man sig höra nyanser som bara finns i graverad vinyl. Hursomhelst kan återanvänd vinyl vara en guldgruva. Själv hittade jag violinisten Viktoria Mullovas tidiga vinylskivor från 80-talet för 1€ på loppis. I nyskick!

Men recycling kan också ske i överförd bemärkelse. Man kan upptäcka musik som var ny för t.ex. 300 år sedan, och man kan uppleva den som helt ny och fräsch.
Ta nu Bach som exempel. Jag minns den euforiska aha-upplevelsen som en bekant fick då hon för första gången hörde första satsen i J.S.Bachs pianokonsert i D-dur. ”Wow! Varför har ingen tipsat mig om det här?”.

Sen har vi Bach själv. Han var minsann en vän av recycling. Produktiv som han var spottade han ur sig en hel kyrkokantat (+ allt det andra han gjorde i veckan) till varje söndag. Men då tidsbristen blev honom övermäktig återanvände han material från sina tidigare alster. I dag sysslar var och varannan med copy-paste, Bach gjorde det manuellt med bläckpennan. En av hans kantater som hyllar en furste på hans födelsedag kunde låta likadant som en kantat hyllande Vår Herre och Frälsare. Texten var den avgörande skillnaden, inte musiken.

Bach lånade inte bara av sig själv, han stal också, bl.a. av Vivaldi. Det är väl som Igor Stravinsky sa: ”Bra tonsättare lånar, stora tonsättare stjäl”. Men på 1700-talet var det en fjäder i hatten att bli återanvänd av någon annan. Det var innan upphovsrättsorganisationerna Teosto och Stim satte agendan.

Populärmusiken har mycket att tacka Bach för. Ända sedan Modern Jazz Quartets tider (och före det) har man klippt och klistrat hans musik, Procol Harum med sin ”A whiter shade of pale” (Bachs: Air), Paul Simon med ”American tune”, osv. fram till våra dagar.

Ibland då man lyssnar på en ny låt infinner sig tanken ”det här har man hört förr”. Eller som det heter i början av Predikaren i Gamla Testamentet: ”Ingenting nytt under solen”.
Kanske all musik är återanvänd musik? Kanske det är därför vi attraheras av den? Vi hör något som verkar bekant.

”Gammal musik är ny för varje generation, medan ny musik ofta är gammal redan för den följande” (dirigenten Simon Parmet, 1897-1969).