Fanny och Alexander

Det är jul hemma hos Fanny och Alexander och hela familjen Ekdahl är samlad. Här är man måna om den goda stämningen och alla sitter vid samma bord både herrskapet och tjänstefolket. Visserligen är familjen Ekdahls liv inte helt oproblematiskt. Under ytan bubblar både otrohetsaffärer, ekonomiska trångmål, alkoholproblem och misshandel
men på det hela taget verkar man ändå tycka att man har det ganska bra, i den "lilla
världen", som man så ofta refererar till.

Men sen händer nånting förskräckligt. Fannys och Alexanders pappa, teaterchefen Oscar går bort alldeles för tidigt och som ett mål i sitt sökande för att hitta något att fylla livet med gifter sig Fannys och Alexanders mamma Emelie med biskopen i staden. Efter det
är det långt ifrån muntra tider som väntar för barnen och Emelie och de byter det varma och omtänksamma Ekdahlska hemmet mot den mycket mer karga och stränga biskopsgården. Samtidigt
börjar också personer från det döda besöka barnen.

Ingmar Bergmans Fanny och Alexander är en av Bergmans mest älskade filmer. Det är ett relationsdrama sprängfyllt med livsbejakande insatser och kärlek till familjen men också sorg, utsatthet och förtvivlan. Det lilla varvas med stora, högt med lågt.

Men nu är det ju inte filmen utan svenska teaterns uppsättning vi pratar om och därför blir jag glad när jag läser att regissören Maria Lundström och ensemblen har velat göra en fristående tolkning av Fanny och Alexander och lämnat filmen bakom sig.

I programbladet konstaterar regissören Maria Lundström att det inte är lätt att förhålla sig kritisk till Fanny och Alexander men samtidigt säger hon att hon vill ta sig an de moraliska konsekvenser som hennes yrke för med sig.

Vidare skriver hon så här:

Så varför sätta upp Fanny och Alexander annat än för att tillfredställa borgerlighetens behov av en storstilad verklighetsflykt?

Vad finns att berätta via texten idag och är Fanny och Alexander verkligen inget mer än en (pinsam) hyllning till det lilla livet?

Jag väntar med spänning på att överraskas.

Och visst har Lundström fört in nya tankar i pjäsen. Den Ekdahlska familjeidyllen stryks inte lika mycket medhårs och Fanny och Alexander har båda fått mera plats som de huvudroller de är, vilket gör barnens perspektiv tydligare. Speciellt roligt är det att Fanny har en så mycket mer framträdande roll och inte hamnar i skymundan bakom sin äldre
bror.

Mest fascineras jag ändå av motsättningarna mellan det den Ekdahlska familjen och biskopsgården står för. Inte direkt mellan det onda eller det goda, utan hur man på ena sidan väljer att blunda för det svåra medan man på den andra hänfaller till något slags snedvriden idealism. Biskopen lockar Emelie som inte längre känner igen sig själv bakom
alla sina masker till ett enklare liv där det bara finns plats för en mask och en sanning. Liknade former av extremism möter vi på många olika håll i vårt samhälle idag. Här är fanatikern en biskop, men det kunde lika gärna handla om politik eller invandrarfientlighet.

Två saker som jag alldeles särskilt vill lyfta upp är scenografin och dräkterna samt skådespelarbetet. Föreställningen är helt enkelt estetiskt vacker med frasiga tyger, kristallkronor och röda draperier. Det magiska gör sig påmint inte minst genom de levande dockorna och musiken.

Alma Pöysti och Willehard Korander känns helt rätt i rollerna som Fanny och Alexander. Alma Pöysti har redan tidigare visat sig vara fenomenal på att spela just barn och Willehard Korander gör en underbar tolkning av den sårbara och frustrerade Alexander som kämpar mot sina inre demoner. Mest övertygande är det nästan när replikerna är få och det
istället är kroppsspråket, hållningen och ansikstutrycken som gör att vi ser en liten pojke framför oss.

Också många av de övriga rollerna i det enorma skådespelargalleriet gör bra ifrån sig och rollkaraktärerna verkar välgenomntänkta med klara utvecklingsbågar. Det krävs en otrolig talang av en regissör för att få så här många pusselbitar att falla på plats.

Det är med andra ord en vacker och berörande pjäs men i slutändan är jag inte säker på att man sen heller kommit så långt från filmens tolkning som man kanske velat. Tvärtom känns Svenska Teaterns Fanny och Alexander rätt trogen originalet. Man känner igen sig och lockas också till att jämföra.

Jag har en känsla av att det här är en föreställning som kommer att dela åsikterna. En del blir hänförda. För andra blir det kanske bara just den storstilade, borgerliga verklighetsflykt som Maria Lundström i programbladet talar om att hon vill undvika.