In kommer Gösta...

– och ut går en konfunderad åskådare.

Ibland blir man verkligen förvånad över hur olika man kan uppleva samma pjäs. Förra veckan såg jag förhandsvisningen av Teater Viirus musikalsatsning ”In kommer Gösta” som bygger på låtar av 70-talsduon ”Philemon Arthur and the Dung”. När vi sedan diskuterade uppsättningen i Radio Vegas Kulturtimme framgick det snabbt att Ole Holmberg som har full koll på detta svenska musikfenomen såg helheten ur ett helt annat perspektiv än jag. Och efter att ha läst Philip Teirs recension i Hbl steg graden av förvåning ytterligare. För på mig som inte har något förhållande till proggbandet ifråga biter föreställningen inte och efter den sista applåden är mina känslor faktiskt mera i samklang med 1971-års svensktoppsvinnare ”Är det konstigt att man längtar bort nå´n gång” än med kultgruppens samtida ”Får jag spy i ditt paraply”.

Anders Larssons musikalintrig kretsar kring Folke (Gogo Idman) som inte har lyckats axla pappas mantel som framgångsrik chef (Otto Milde) och hans syster Lillemor (Jessica Lindfors) som inte förmår leva upp till mammas suveräna sätt att driva kaféverksamheten. Nu är bullarna hårda och de goda råden dyra. För om man inte passar sig kommer indrivaren Gösta (Alfons Röblom) att fara iväg med alla instrument som Björne (Anders Sundström) och Benny (Akse Pettersson) i den vidhängande bilverkstaden spelar på så snart det finns en ledig stund. Och då går amatörmanagern Hasses (Johannes Tabermann) planer på en ”keikka” långt borta i det forna Sovjet om intet. Och mycket riktigt - när räkningarna hopat sig hämtas instrumenten och så är det slut på det roliga. Dessvärre gäller detta även för åskådaren. Åtminstone för mig.

Låttexterna som i en 1970-tals kontext mycket väl kan ha utgjort sparkar mot samhället förlorar i styrka när de presenteras mot en skränig bakgrund där finurligheter varvas med en sketchunderhållning som stundvis klampar långt över buskisgränsen. När vi för n:te gången ertappar Folke sittande på dasset med byxorna nere känns det inte särdeles fräscht. Och lika svårt som det kan vara att urskilja kritiken i låtar som ”ingenting i din hjärna” kan det vara lätt att missa poängen med ”Henning i sin presenning” eftersom nämnde Henning mest framstår som en förvirrad bydåre. Texterna är helt enkelt ofta så absurda att det vid ett första möte är svårt att uppfatta innebörden i dem. Och även om ”Philemon Arthur and the Dung” är en framgångshistoria som förtjänar sin plats i musikhistorien så måste man väl ändå medge att låtarna låter hellre än bra...

Men visst finns det enskilda gestalter, sekvenser och känslouttryck som tränger igenom skränigheten. Alfons Röbloms Gösta är underbart underhållande som byråkraten som förälskar sig i en kvinna som bara har ögon för en man vars mobiltelefon går lika het som hon. Och Linda Mattsson och Otto Milde bollar onekligen skickligt med sina många roller. Visst förekommer också roliga detaljer som personliga mobilsignaler och dito instrument. Samt en och annan one-liner. Som när gänget planerar en stöt och ledaren avbryter det kaotiska smågnabbet med att konstatera att det minsann var mindre stökigt på Kakola. Men enstaka ljuspunkter förmår inte lysa upp två och en halv timme scenunderhållning.

Det som lever kvar efteråt, förutom minnet av den envisa Gösta som en gång i tiden ansågs syfta till politikern Gösta Bohman, är frågan om vad det är som gör bensinmackar och motorvägar till så tacksamma miljöer när det gäller att skildra en tid som rusar iväg? I otaliga filmer dyker bensinstationen med vidhängande café upp som en slags frizon eller sista utpost och motorvägens framfart har väl sällan skildrats så bra som i ”Bagdad Café” eller Pixaranimationen ”Cars”. I den fiktiva tv-världen blev serien ”Macken” populär på 1980-talet medan Per-Ove Högnäs i sin dokumentär ”Edos mack” från 2008 presenterade två bröder som driver en bensinstation med femtiotalsanda i Mariehamn.

Sedan kan man ju inte låta bli att undra om inte detta med att utnyttja redan existerande låtar som drivande element har betydligt större chans att fungera om de utgör allmängods på det sätt som är fallet i t ex Baz Luhrmanns film ”Moulin Rouge”. Om samhällssatiren inte förmår tränga igenom spelar det liksom ingen större roll om utgångsmaterialet gett oss ”Henning i sin presenning” eller Madonna i ”Like A Virgin”.

Mera om in kommer Gösta i Kulturtimmen 14.10. Klicka på fönstret och spela upp!