Picasso -frihetskämpen och feministen

[”Mannen med blomman”. Internationella protester ledda av Jean-Paul Sartre och Picasso lyckades inte rädda den grekiska motståndsledaren och kommunisten Nikos Beloyannis från döden år 1952]

Vårens publikmagnet på konstmuseet Louisiana visar kvinnotjusaren i nytt
ljus. Vi ser Picasso som en radikal intellektuell, en kämpande humanist som
försvarar de maktlösa, kvinnorna och barnen mot övermakter av alla slag.

Louisiana fördjupar bilden av Picasso. Fram träder en känslig barometer för
spänningarna under kalla kriget. Det överraskande är att 1900-talets
konstnärsgeni först nu presenteras som en intellektuellt reflekterande
medborgare som är starkt engagerad i sin samtid.
Samtidigt slås man av hur stark myten om Picasso har varit, den populistiska bilden av ett hyperaktivt, bortskämt barn. Utställningen visar Picassos arbeten från hans sista tre decennier tillsammans med nya forskningsrön som visar hur övertygad han var i sina värderingar trots den otyglade experimentlusten. Utställningen ”Picasso, fred och frihet” pågår fram till slutet av maj.

Vi känner till Picassos fredsduvor som genast blev en internationell symbol
för freden och hans motstånd mot kriget. Men alla vet inte att hans
pacifism uppstod ren när han som tonåring i hamnen i Barcelona såg de
lemlästade soldaterna som återvände från Kuba och det spansk-amerikanska
kriget år 1898. Picasso var bara 16 år gammal men svor på att aldrig
godkänna kriget i någon form. Tragedin i hans liv blev att han inte bara
måste uppleva två världskrig utan också en militärkupp i sitt gamla
hemland, ett blodigt inbördeskrig och 35 år av enväldig diktatur under
Franco.

Krigaren kom att bli ett återkommande tema i Picassos produktion, både som
hatobjekt och identifieringsobjekt, liksom kvinnan blir hans andra
huvudmotiv livet igenom.

Europa som bårhus

Utställningen öppnar magnifikt med den största målningen ”Likhuset” från
1945. Andra världskriget är slut och Europa är ett bårhus. Målningen är
baserad på en kort dokumentärfilm om en spansk familj som hade stött
republiken och därför blev massakrerad i sitt kök. Picasso är påverkad av
Francisco Goyas etsningar ”Krigets fasor” från spanska befrielsekriget mot
Napoleon. Liksom i ”Guernica” målar Picasso förvridna och sönderslitna
kroppar i grisaille, alltså i en gråvit färgskala som understryker ångesten
och allvaret i motivet. Picasso vill också ge verket en fotografisk
omedelbarhet och han låter underliggande skisser synas i den slutliga
målningen.

-Vad betyder det: icke avslutat, icke avgjort? Bara döden avslutar något,
förklarade Picasso när han vägrade fullborda målningen i traditionell
mening. Han ville skapa en universell bild av en konflikt och dess offer.

["Le Charnier" eller "Likhuset".]

Likheten med ”Guernica” från 1937 är slående. Den åtta meter långa
målningen är Picassos ojämförligt största och mest berömda arbete och ett
minnesmärke över den lilla baskiska byn som nazityskt bombflyg hade
utplånat för de spanska fascisternas räkning.

Picassos revansch

Han målade Guernica till den spanska republikens paviljong på
världsutställningen i Paris 1937. Den blev en kraftmätning mellan Tredje
rikets och Sovjetunionens jättepaviljonger på var sin sida om Eiffeltornet
men idag är de båda staterna avslutade historiska parenteser. Picassos
antikrigsmålning vann genast anseende också under en turné jorden runt
efter utställningen. Målningens politiska sprängkraft har inte alls minskat
i styrka, tvärtom.

När utrikesminister Colin Powell i februari 2003 gav sitt historiska tal i
FN om varför USA måste anfalla Irak hade FN-personalen fått order att med
ett blått skynke täcka över Guernicakopian vid platsen för Powells
presskonferens. Följande år fick Powell lov att avgå som utrikesminister
när det blivit uppenbart att argumenten för Irakkriget var rena
fabrikationen, något Powell förgäves hade försökt få Bush, Cheney och
Rumsfeld att acceptera.

-Skräckscenerna på marken kommer att bli precis likadana i Irak som de som
utspelades för byborna i Guernica, sade Australiens FN-delegat Laurence
”Laurie” Brereton efter Powells presskonferens. Oskyldiga irakier, män,
kvinnor och barn, kommer att betala ett fruktansvärt pris och det kommer
man inte att kunna täcka över med ett skynke, sade Brereton.

Tre år efter censurskynket på FN visar den colombianska konstnären Fernando
Botero i New York sina målningar med tortyrscenerna från Abu
Ghraib-fängelset som amerikanerna hade intagit efter invasionen i Irak.
-Det här är min Guernica, sade Botero.
Picasso trotsar censuren också långt efter sin död.

Eurokommunisten

Hur övertygad kommunist kunde egentligen den rikaste och berömdaste av
konstnärer egentligen ha varit? Han anslöt sig till det franska
kommunistpartiet år 1944 direkt efter att nazisterna tvingats lämna
Frankrike. Det är lätt att förstå. Stalins kommunister hade varit de
största bidragsgivarna och också skickat frivilliga till Spanien för att
bekämpa de spanska fascisterna. I Frankrike hade kommunisterna dominerat
motståndsrörelsen som tyskarna och Vichyregimen kallade för ”terrorister”.
Det var kommunisterna som hade stått för det avgörande motståndet mot både
Hitler, Franco och Mussolini.

-Målningar är inte till för att dekorera hus. De är ett verktyg för att
offensivt och defensivt bekämpa fienden, skrev Picasso 1943. Han var en
motståndare till alla former av förtryck och förespråkade allas rätt till
ett bra liv och bra konst.

Författaren och frihetskämpen Louis Aragon besökte 1949 Picassos ateljé för
att hitta en lämplig symbol för den första världskongressen för freden i
Paris. Någon av Picassos duvor skulle nog gå bra men det visade sig att
bara den mest naturalistiska versionen dög, ett undantag i Picassos
produktion. Också inför de följande fredskongresserna runtom i världen
klagade partiet över Picassos alltför nyskapande fredsduvor.

-Det handlar inte om vad som är realistiskt utan om vad som är sant,
replikerade Picasso. Han gjorde också en duva av collagebitar i vitt papper
på en färgglad regnbåge som partiet ogillade och tolkade som ett
sammanbrott för freden.
-Ser ni inte att duvan flyger, fräste Picasso. De ryska kommunisterna
angrep hans konst för att vara kapitalistisk och dekadent men han blev inte
heller dem svaret skyldig.
-Jag försöker inte ge ryssarna råd om hur de ska sköta ekonomin. Varför ska
de tala om för mej hur jag ska måla?

Han förblev partiet trogen till sin död trots att han ofta satte sig på
tvären mot partiets linje och önskemål. Han vägrade ge vika inför
påtryckningarna att anamma den socialistiska realismen, han protesterade i
ett öppet brev till partiet mot Sovjetunionens blodiga intervention i
Ungern år 1956 och mot militärinvasionen som 1968 stoppade Pragvåren i
Tjeckoslovakien. Uppgifterna ingår i utställningskatalogens kapitel ”Vad
Picasso stod för” författat av Picassoforskaren Lynda Morris och
museichefen Christoph Grunenberg vid Tate Liverpool där utställningen
visades före Louisiana.

Trotsar övermakten

Picasso gick aldrig i några ideologiska ledband. Han tog avstånd från
futuristernas manifest år 1909 i Le Figaro som glorifierade kriget, den
patriotiska militarismen och kvinnoföraktet och han vägrade skaka hand med
upphovsmannen Marinetti.

Han trotsade också öppet nazisterna när de intagit den franska huvudstaden.
Mitt i sin ateljé hade han ställt fram ett förvridet mänskokranium, ”Dödens
huvud”, som han gjutit i brons i öppet trots mot nazisternas förbud att
använda metall till något annat än rustningsindustrin. Naziregimens
funktionärer besökte regelbundet hans ateljé men vågade inte ingripa mot
den världsberömde konstnären.

Den ungerske fotografen Brassai beskrev huvudet som ”monumentalt och
förstelnat med urgröpta ögonhålor, en näsa som blivit uppäten och läppar
som tiden har utplånat”. En förintad människa.

Under hela kalla kriget engagerade sig Picasso aktivt i konflikterna mellan
stormakterna. När den nationalistiska resningen bröt ut mot den franska
kolonialmakten i Algeriet år 1954 tog Picasso genast ställning. I sympati
med civilbefolkningen målar han ”Kvinnorna i Alger” med explosiv energi och
en klassisk uppbyggnad efter ett verk av Delacroix. Färgerna och
inredningsdetaljerna med kakelväggar och tofsdynor visar Picassos beundran
för den arabiska kulturen precis som han vid seklets början hade
inspirerats av de afrikanska trämaskerna.

["Les Femmes d´Alger", "Kvinnorna i Alger", 1955.]

Under Kubakrisen 1962 målar Picasso ”Sabinskornas bortrövande” några dagar
efter att USA hade upptäckt sovjetiska missilbaser på Kuba. Missilkrisen
uppstod under den amerikanska handelsblockaden mot Kuba efter att CIA hade
genomfört ett misslyckat kuppförsök mot Fidel Castro. Picasso tar ställning
för Kuba när han lånar den klassiska kompositionen av David och Poussin.
Han målar de förvridna kropparna av kvinnor och barn medan soldaterna,
hästarna och det dragna svärdet symboliserar våldet och döden. Det
grekisk-romerska templet i bakgrunden symboliserar antikens imperier som
för Picasso står för imperialismen och imperierna, det napoleonska och
nazistiska likaväl som det kalla krigets amerikanska och ryska imperier.

Picasso och feminismen

Picasso var mycket generös med att stöda humanitära och politiska projekt
med både pengar, konstdonationer och genom en personlig medverkan. År 1949
fick den kommunistiska tidningen L´Humanité motta en miljon franc av
Picasso till strejkande gruvarbetare vid Calais och han anses mer än någon
annan ha stött det franska kommunistpartiet finansiellt. Under 50- och
60-talen stöder han arbetet för fred och medborgerliga rättigheter över
hela världen liksom också mot rasdiskrimineringen och dödsstraffet i USA.
Judiska kvinno-organisationer i Israel får pengar av Picasso som också
generöst stöder olika kvinno-organisationer hemma i Frankrike. Han var
oupphörligt aktiv i frågor om allt från mänskliga rättigheter och kvinnors
frigörelse till minoriteternas kamp i Katalonien.

Hans rika brev- och dokumentsamling visar att kvinnorna i hans målningar
symboliserar centrala saker för Picasso såsom fruktsamhet, moderskap och
liv. På Louisiana framstår han som en beskyddare av det civila livet där
kvinnan står för sensualism och jordnära livsglädje. Utställningen mynnar
ut i en hyllning till kvinnan vilket gör Picasso till en rätt unik
kommunist.

När andra konstnärer idealiserar de förtryckta arbetarna väljer han kvinnan
och barnet till symbol för de svaga och utsatta. Picasso brinner för
arbetaren men älskar kvinnan ännu mera.

För första gången blir jag berörd också av de hastigt målade halvnakna,
ofta frivola kvinnomålningarna under de sista åren av hans liv.
Penselföringen och den frenetiska färgbehandlingen berättar mera om hans
privata vanitas, förgängligheten i hans eget liv, än om kvinnorna. Osökt
går tankarna till de dramatiska självporträtten Helene Schjerfbeck målar i
slutskedet av sitt liv. Hennes måleri står bara för ett annat, svalare
nordiskt temperament jämfört med spanjoren Picasso.

Ändå har alla inte varit mottagliga för den empatiska humanisten på
Louisiana.

Birgitta Rubin skriver i Dagens Nyheter en vecka efter öppningen att hon
inte köper hans ”besatta omtolkningar” av klassiska verk. Hon beskyller
Picasso för ”sadism och kannibalism, både som målare och människa”, ”han
styckade, förvred och fläkte vällustigt upp kvinnornas kroppar i målning
efter målning”. Han var ”blind inte minst för feministernas
frihetssträvanden”.

Hon redogör inte för Lynda Morris forskningsrön om Picassos stöd till
kvinno-organisationer eller om hans protester mot ”Sovjetstatens brutala
repression i Ungern och Tjeckoslovakien”, när hon fasar över hans
medlemskap i kommunistpartiet.

Den svenska feminismen tar sig alltmer outgrundliga uttryck liksom DNs
tolerans mot förvrängda fakta i en s.k. konstrecension.

Då är författaren Eva Ström betydligt mer övertygande i Sydsvenskan när hon
skriver om Louisianas ”storslagna och konsekventa utställning”. Hon drabbas
av ”den närmast chockartade kraften och skönheten” i Picassos verk där
bilden ”otvetydigt har fördjupats av Picasso”.

För mej är det mest omtumlande att se kraftkarlen Picassos bräckliga sida,
inte den Picasso han själv iscensatte, Picasso och kvinnorna, Picasso och
tjurfäktningen. Längst ner på utställningen hittar vi Picassos teckning av
den grekiska motståndsmannen Nikos Beloyannis, idag bortglömd men avrättad
år 1952 för sina kommunistsympatier efter påtryckningar av USA.
I vår tid av finanskollaps, rädsla och osäkerhet hedrar det Louisiana att
låta samhällsmedborgaren Picasso träda fram. Kreativ, engagerad och
mänsklig.