Tics

Bild: iStock.com/podlesnova

3-årig flicka har efter att hon bytte dagisgrupp börjat blinka väldigt mycket med ögonen. Mamman undrar hur orolig man ska vara över den här typens nervösa ryckningar.

Läs barnläkarens svar

Med största sannolikhet har den lilla flickan helt vanliga tics (från engelskans knyckningar, ryckningar, vanligen om ofrivilliga muskelryckningar, jmf finskans elohiiri).

Tics är tvångsmässiga, snabba rörelser i någon del av ansiktet eller kroppen och förekommer hos många barn. Till de vanligaste ticsen hör just blinkande med det ena eller båda ögonen, att gapa stort eller att lyfta på axlarna. Upprepade harklingar eller andra ljud kan också vara en form av tics.

Tics brukar vara vanligast i dagis- och lågstadieåldern och växer så gott som alltid bort när barnet blir större.

Man vet att barn har mera tics under perioder då de är trötta eller stressade. Troligen är ticsen ett sätt för barnen att lindra stressen. Om man kan påverka barnets stress eller trötthet är det naturligtvis bra. Lindriga tics är dock ett så vanligt symptom att man inte anser att de behöver ge anledning till större oro.

Barnet är själv ofta helt omedvetet om sina tics. Om de leder till kommentarer från kamraterna kan man kanske lära barnet att göra någonting annat och mindre uppseendeväckande för att lätta på stressen, t.ex. trumma med fingrarna. I de flesta fall är det dock bäst att inte alls kommentera ticsen, utan lugnt vänta på att de ska växa bort. Oftast avklingar de efter några veckor eller månader, men kan ibland komma tillbaka senare.

Det existerar också allvarligare och mer sällsynta neurologiska sjukdomar, med mer markanta, tvångsmässiga rörelser eller tvångsmässigt (ofta socialt opassande) prat. Dessa neurologiska symptom börjar vanligen redan i barndomen. Om man upplever att ticsen är väldigt svåra och inte visar tecken på att avta inom ett par månader är det skäl att diskutera saken med en läkare.

Det finns också vissa former av epilepsi, där patienten gör en upprepad rörelse, som t.ex. att blinka. Om ett barn i samband med ticsen verkar frånvarande och är svårt att få kontakt med är det skäl att uppsöka läkare.

De medicinska råden på denna webbplats är riktgivande. Kontakta alltid hälsovården ifall du oroar dig för din hälsa.

Publicerad . Uppdaterad

Kommentarer

Inlagt av 62-åring (ej verifierad)

Hade tics (då kallade man det nåt annat)redan som barn. Blinkningar med ögonen som i något skede sedan övergick i att dra med halsen. Det här gick över ibland men har alltid återkommit i nån form där jag drar med halsen. Kanske förekommit mer när jag är spänd eller stressad. Känner fortfarande av det fast jag nu är 62 år. Kanske jag gjorde omedvetna tics som barn men efter hand har jag nog varit medveten om "behovet" att göra dem. Kan ju säga att dessa tics delvis har förstört mitt liv. Man blev ju retad som barn och irriterad som vuxen när man inte kunde låta bli knyckningarna och ryckningarna.
Har en känsla av att ticsen minskar när jag har varit tvungen att äta någon form av värkmedicin. Har aldrig konsulterat läkare p.g.a. ticsen vilket nu i efterhand ju verkar dumt- kanske det hade funnits nån hjälp?

Tack för en fin beskrivning av hur det känns!

Hemskt att läsa att ticsen har förstört ditt liv. Kanske finns det fortfarande hjälp? Det finns mediciner som kan provas vid svåra tics, t.ex. Tourettes syndrom. Ibland kan terapi hjälpa.

En del av "behandlingen" (vid t.ex. Tourette) går idag ut på att t.ex. klasskamrater känner till sjukdomen och förstår att den som har den inte kan hindra rörelserna. Ibland inrättar man ett eget utrymme där eleven kan göra sina rörelser ifred. När pressen minskar, minskar tvångsrörelserna. Men så förstående var väl inte lärare och elever på din tid.

Tack för din berättelse. Bättre fortsättning!