Bieber-feber på bio

För några år sedan dök det på youtube upp en skakig hemvideoinspelning med en 12-årig kanadensisk pojke som sjöng och spelade. En video blev fler i takt med att allt fler klickade sig fram till hans alster. En dag snubblade ett proffs över hans samlade musiksekvenser och resten är, som man plägar säga, historia.

Sexton år gammal kliver den kanadensiska småstadskillen Justin Bieber upp på scenen i Madison Square Garden och låter sin sköna stämma lägga sig likt hoppingivande morgondis över det hysteriskt skrikande publikhavet: “There is going to be times when people say that You cannot live your dream. This is what I tell them: ”Never say Never!”

Nu har det gjorts en film i 3D om den unge mannens väg fram till den historiska kvällen och om man har för avsikt att gå och se den bör man vara medveten om att:

1) ”Justin Bieber: Never Say Never!” är egentligen ingen film – snarast en förlängd promotionvideo.

2) Denna promotionvideo borde egentligen förses med en åldersrekommendation eftersom den som passerat tonåren har få förutsättningar att helt gå upp i den. Vare sig man har 3D-glasögon eller inte.

3) Helheten innehåller scener som kan vara skadliga för den som är allergisk mot beroendeframkallande refränger. Även den som inte haft någon koll på popscenen sedan tiden då George Michael ansågs vara en kvinnokarl löper risk att börja nynna ”Baby, baby”.

Är man bara medveten om detta är det fritt fram att ohämmat låta sig svepas med av den Bieber-feber som förevigats av regissören Jon M. Chu & co. En feber som uppenbarligen kan drabba vem som helst mellan fem och femtio. Frågan är vad den beror på? För man säljer väl inte ut Madison Square Garden på tjugotvå minuter enbart med hjälp av ett sött leende och ett hår som måtte vara varje stylists dröm.

Justin Bieber må vara hemma från Kanada, men han är den amerikanska drömmen personifierad - den som går ut på att vem som helst kan lyckas med vad som helst bara man kämpar tillräckligt hårt. En helyllekille som vuxit upp med en ensamstående mamma som själv var tonåring när han föddes. En mamma och engagerade morföräldrar som lotsat in honom i en kristen grundsyn och en livsstil präglad av hyfs och pli. Kan man komma längre ifrån den klassiska rockimagen?

Men är det inte just det som är hemligheten? Att man förmår tilltala en ung flickpublik och deras mammor på en och samma gång? Justin Bieber har många likheter med Carola Häggkvist som 16 år gammal slog igenom över en natt och inte stack under stol med att hon tackade Gud för framgången. Ett år senare följdes hon av bröderna Herrey – unga, hurtiga och uttalat kristna.

På samma sätt som sina, i dagens läge gamla, svenska kolleger väcker Justin starka känslor både för och emot. Filmens trailer har redan klickats fram drygt sex miljoner gånger på youtube och under en av hans videor står en smått astronomisk siffra som passerat 232 miljoner. Många svär honom evig trohet, men samtidigt dryper nätet av närmast hatiska kommentarer och spekulationer kring hans sexuella läggning. I filmen lägger man stor vikt vid att lyfta fram bevis på hans musikalitet, medan mången på nätet gör sig lustig över det man anser vara uttryck för brist på detsamma.

Det positiva med filmen är den positiva tonen och det faktum att man inte förlöjligar de unga flickor vars känslor formligen trängt igenom huden och gjort dem självlysande. Det negativa är bristen på distans och därmed analys. Visst nämner man Michael Jackson och låter förstå att man är medveten om riskerna med en förlorad barndom, men mer än så blir det inte.

Men vart skall Justin ta vägen nu? När man vid sexton års ålder nått så långt man kan nå inom popvärlden är det antagligen bäddat för både tomrum och allmän desillusionering. Man får hoppas att musiken i sig och det faktum att han är man räcker som livlina – en sextonårig tjej hade objektifieringsfällan antagligen redan slutit i sitt grepp. En fälla som har en tendens att leda till ett självdestruktivt gnagande på såväl självförtroendet som självkänslan.

Silja Sahlgren-Fodstad