Pansarfartyget Ilmarinen sprängdes av en mina 1941

Det är en dyster epilog mikrofonen har att ge radiolyssnarna efter den hemska olyckan när pansarfartyget Ilmarinen stötte på en mina och sjönk den 13 september 1941 i Östersjön. Pelle Lindholm intervjuar en stor del av de överlevande från pansarfartyget.

Det är en kall och ruskig höstdag den 15 september 1941, med oväder i luften, som ägnat att skapa just en ram till ett avsked. Den räddade delen av besättningen står i en finsk kuststad. Mannarnas nya utrustning förtar inte den sorg och saknad som står att läsa i deras ansikten. Varken öron eller näthinnor kan förjaga de bilder och de rop på hjälp från kamraterna som blev kvar där.

Kommondor Eero Rahola, som fick uppleva när hans stolta flaggskepp sjönk, talar till minne av de döda och det stolta fartyget Ilmarinen. Kommendör Göransson stiger fram till fronten, han skall ta avsked av sina officerare och sitt manskap. Göranssons läppar rör sig men inte ett ord hörs, han förmår inte tala. Mikrofonen gör bäst i att dra sig tillbaka, säger Pelle Lindholm.

Pelle Lindholm pratar med några av manskapet på Ilmarinen. Undersergeant Wallin från Uleåborg säger att han kände skräck, trots att han visste att man kunde vänta sig minor eller torpeder. Efter några sekunder lutade fartyget åt vänster och han stod mitt inne i elden. Han vet inte hur han kom bort från fartyget, allt var ett kaos, och så hamnade han i vattnet. Skrovet av fartyget höll på att komma på honom. Många olycksbröder blev under, men han tänkte mest på sig själv. Efter räddningen var han så utmattad att han inte kunde göra något. Undersergeanten säger att det första han tänkte efteråt var: Det här är kriget.

Matros Arvid Honkanen från Helsingfors låg och vilade och vaknade till dunsen. Han sprang så fort han kunde och försökte få tag på relingarna. Båten hade redan svängt sig, men han kom upp vid kölsidan och hamnade sedan i vattnet. Han räddades till en överfull flotte

Åbopojken, matros Karl Reinikainen, har haft samma erfarenheter. Han var på utkik och såg bara eld omkring sig. Många hoppade ner, men fann troligen sin grav. Han blev fast med ena foten på däck. Så stjälpte pansarfartyget, två kamrater räddade honom genom att dra upp honom på skrovet

Andra programmet

Matros Karl Grönholm befann sig i det höga artilleritornet när pansarfartyget gick på minan. Sjutton man befann sig i artielleritornet. De försökte komma till livbåten som var fastsurrad. Karl Grönholm drog sig upp mot relingen och tänkte hoppa över bord som alla andra. Men en man hejdade honom och räddade hans liv. Räddningsbåten kom till kölsidan och männen kunde gå ombord. Det är inte många som har sett ett fartyg från den sidan, och det vill man väl inte se heller. Matros Pertti Liukko, från Vasa, men bosatt i Helsingfors, var den sista mannen i skansen på Ilmarinen. Han tänkte på sin flicka i överlevnadsstunden. Kokkolabon Matros Toivo Lager var den sista mannen i maskinrummet. Deras överlevnadsberättelser är likadana.

Men, säger Pelle Lindholm, mannarna vet att de gjort sin plikt i sin kamp mot fienden.

Också kommendörkapten Albert Aulis Willman berättar var han befann sig då explosionen hände och hur han blev räddad. Det var en från befälskapet som ville dela sitt livbälte med kommendörkaptenen. En god handling, medger Pelle Lindholm.

Befälhavaren på Ilmarinen, kommendör Göransson, berättar sedan om orsaken till olyckan, hur det gick till när explosionen inträffade och hur besättningen klarades sig i katastrofen. Så får vi höra de minnesord till Ilmarinens minne av kommendör Göransson.

Text: Ida Fellman