Den verbale bildberättaren

Fragmentarisk och splittrad. Så beskrivs ofta vår tillvaro. En tillvaro där allt går allt snabbare. Och blir allt kortare. Både artiklarna och koncentrationsförmågan. Och där intrycken hela tiden kastar sig över oss. Det finns inte någon pausknapp att trycka på. För att stanna upp, smälta och bearbeta.

Men just nu tänker jag inbilla mig att det finns en sådan och spola min inre film bakåt för att försöka återge fragment av det som dagen fört med sig. Hittills. Och då måste jag börja med morgondiskussionen med Atom Egoyan. Morgondiskussionen? Tja, ett inarbetat Sodankyläkoncept som går ut på att Peter von Bagh under två timmar ställer frågor till en av huvudgästerna. En session som alltid inleds med frågan om vilken film gästen såg allra först och som alltid avslutas med en undran om vilken film personen ifråga skulle välja att ta med sig till en öde ö.

Ibland flyter samtalet bättre, ibland sämre. Och ibland strömmar det fram som en vårflod i snösmältningstid. Typ. Och så var det idag. Egoyan bjöd på sig själv som person och drog sig inte för att beskriva sin arbetsprocess och analysera hur hans bakgrund påverkat hans val. Och vilken bakgrund han har! Född i Egypten av armeniska konstnärsföräldrar, men uppvuxen i Canada. Fadern blev geniförklarad som 14-åring (!) och blev den första från mellanöstern att få ett stipendium till en konstskola i Chicago. Men när han sedan höll sin första utställning i Kairo efter avslutade studier blev det forna barngeniet utskrattat. ”Åkte du till USA för att lära dig måla som ett barn” undrade en publik som inte hört talas om abstrakt impressionism.

Så det bar av till Canada. Där den unge Atom kom att fungera som språklig bro mellan t ex sin farmor och den nya världen. Redan då väcktes intresset för språkets inbyggda absurditet. And the rest is history. Egoyan studerade historia och ekonomi och skrev teaterpjäser på fritiden. Men när en av hans pjäser blev refuserad av studentteatern gick han resolut över gatan till universitetets filmklubb och tänkte ”då får jag väl göra film istället”. Och så blev det. Och bra blev det. Med samma utrustning som en annan studerande använt några år tidigare. En som hette Cronenberg.

Sedan har det blivit film om terapi och film som terapi. Och…

STOPP! STOPP! vill jag ställa mig upp och ropa. JAG HINNER INTE MED!!!

Anekdoterna ramlar ut över varandra innan jag hinner sortera bland dem. Och Egoyan bara fortsätter. Berättar om osannolika verkliga historier som ligger bakom fiktionen. Slänger ut reflektioner om hur närbildens genomslagskraft minskar när vi i allt högre grad vänjer oss med ett allt större visuellt överflöd på allt mindre skärmar.

Och så avslutar han med ett ”litet” resonemang kring det unika i filmen som konstform. Kring detta att den i motsats till bildkonst och musik inte vuxit fram genom en lång process utan att den föddes mer eller mindre ”klar”. Vi visste instinktivt var vi skulle placera kameran. Och hur vi skulle berätta. För filmen är som våra drömmar. En traditionellt berättad film. ”Det förklarar varför drömsekvenser på film blir så knasiga med sin skakiga handkamera”. Säger regissören jag skulle kunna skriva tretton kilometer om just nu.

Men det skall jag inte.

Eftersom även läsaren behöver en paus. Och den kommer nu.