DRIVE med RYAN GOSLING

Ryan Gosling; Hollywoods snabbaste stjärnskott just nu.

Det är två namn som är heta i Hollywood just nu. Det ena är Ryan, det andra Gosling. Den 31-årige skådespelaren, som tillsammans med bl a Justin Timberlake slog igenom som barnstjärna i Mickey Mouse Club, har de senaste åren håvat in idel lovord och trovärdighetspoäng genom sin medverkan i ett flertal små filmer med stor konstnärlig integritet (bl a ”Lars and the Real Girl” och ”Blue Valentine”) och nu är det dags för ett rejält kliv uppåt på karriärstegen. Inom loppet av bara ett halvt år kan vi se stjärnan från Kanada kavla upp ärmarna i en dramakomedi, en gangsterthriller och ett politiskt drama.

För en månad sedan gick dramakomedin ”Crazy, Stupid, Love” upp på repertoaren och bjöd på en vältrimmad Gosling som i rollen som den slipade kvinnotjusaren Jacob fick representanter för bägge könen att böja sig för den ”expertis” han gav prov på när det gäller konsten att förföra. Med trendiga drinkar, väloljade repliker och stenhård koll på stegen i ”Dirty Dancing” svepte han in som en virvelvind och gjorde att den självskrivna stjärnan Steve Carrell tvingades kämpa för att överhuvudtaget hållas på benen i det aftershavedoftande korsdrag som uppstod på duken.

Och denna vecka är det då dags för DRIVE – filmen som tidigare i år försåg den danske regissören Nicolas Winding Refn med det stora regipriset i Cannes. Filmen introducerar Gosling i rollen som en av filmvärldens stuntchaufförer, en man som är exceptionellt skicklig bakom ratten och som inte drar sig för att extraknäcka som ”getaway”-chaufför i samband med rån och andra stölder. När han inte kör bil kärar han ner sig i den söta grannen som lever ensam med sin lille son i väntan på att maken skall avtjäna ett fängelsestraff.

Filmens inledning är en mästerlig studie i hur man bygger upp en stämning och etablerar rollkaraktärer. Refn kan sitt medium och gör det mesta av blickar och minspel, av antydningar och laddade möten, av rytmen och ljudvärlden. Vissa scener går så långsamt att man nästan föreställer sig att det rör sig om slowmotion och i nästa stund ÄR det slowmotion. Och hela detta stämningspaket sveper han in i ett presentpapper som andas svagt av 1980-talets karamellfärgade och poppigt ljudande estetik. Det är snyggt. Det är väldigt snyggt.

Och mitt i allt detta snygga står en tystlåten antihjälte och kastar välriktade blickar mot publiken. Blickar som till synes obesvärat växlar från att vara djupt koncentrerade, iskallt beräknande eller våldsamt hatiska till att bli ömsint kärleksfulla och sorgset hundaktiga. De är precis lika oberäkneliga som Refn är i sitt sätt att använda våld. För när fyrtiofem minuter gått är åskådarens smekmånad över och våldet knackar på. Eller knackar och knackar... det slår brutalt in dörren och punkterar samtidigt drömmen om DRIVE som ett mästerverk. När antydningarna tvingas ge vika för ”in your face”-brutalitet är det helt enkelt inte ett dugg gosigt lägre.

Men oberoende av vad man tycker om den riktning Refn väljer när han styr sin chaufför genom ”macholandia” så kommer man inte ifrån att Ryan Gosling övertygar. Han har den närvaro och karisma som krävs för att bära en ordlös scen, men också det lugn som krävs för att få stöddiga repliker att sitta. Och när han greppar hammaren för att bulta vett i sin motståndare gör han det med så fast hand att han inte löper någon större risk att förpassas till de tvålfagra collegepojkarnas land. Det land där man i all evighet tvingas agera samma typ av roller. I samma typ av filmer.

Nej, för Ryan Gosling ser filmframtiden både mångsidig och ljus ut. Och för den finländska Gosling-publiken innebär den närmaste framtiden en väntan på ”Ideas of March” som rullar fram över duken i januari 2012. Detta politiska drama kan stoltsera med en rollista som utöver Gosling bärs upp av namn som George Clooney, Philip Seymour Hoffman, Paul Giamatti och Marisa Tomei. Vad kan man annat säga än att det nästan är som om julgubben prickat av namnen på ens önskelista...

Silja Sahlgren-Fodstad