Snart 18 - en sjuttons bra film

Det finns antagligen få saker som gör en filmrecensent så trött som att höra att veckans inhemska premiär handlar om unga män på drift i tillvaron. Minnet av bland annat ”Elokuu”, ”Pussikaljaelokuva” och ”Kulman pojat” gör att förväntningarna knappt når upp till tröskelnivå när man bereder sig på mötet med de fem killarna i Maarit Lallis långfilmsdebut ”Kohta 18”.

Men två timmar senare har man insett att allt verkligen är möjligt i filmens underbara värld. Lätt till sinnes lämnar man salongen efter att ha skrattat åt Karri (Henrik Mäki-Tanila) som övningskör med mamma (Elina Knihtilä) och låter henne få veta att han ämnar flytta ut så snart han fyller aderton. Att han bara har 70 euro i spargrisen hindrar honom inte från att drömma om en egen lägenhet på anrika Villagatan i Helsingfors.

Djupt berörd har man torkat sig i ögonvrån efter att ha hört 17-åriga André (Karim Al-Rifai) föra ett existentiellt samtal om julgubbens och Guds existens över de fiskpinnar han lagar åt lillebror Max medan mamma (Mari Perankoski) är ute på krogen. Igen. Man har lidit med Pete (Anton Thompson-Coon) som lider med flickvännen som går igenom efterdyningarna av en abort. Man har smålett åt Petes pappa (Hannu-Pekka Björkman) som levererar förhållningsregler inför det föräldrafria veckoslutet. Och man har känt obehaget krypa in i själen i takt med att Jonis (Ben Thompson-Coon) tillvaro börjat kretsa kring att dra droger och ha sex till höger och vänster.

Det är sällan inhemsk film känns såhär äkta. Dialogen är trovärdig och berättandet kryddas av vardagliga detaljer. Här handlar det mera om små gester än det alkoholindränkta skränande som ofta lägger sig likt en fuktig matta över inhemska filmer. Här räcker det med en spottloska som hamnar fel, ett talande ögonkast eller en hands ömma smekning över ett bångstyrigt hår.

Manuset skrev Lalli tillsammans med sin adertonårige son i ett skede då dennes festande höll på att gå över styr. Mor och son utarbetade olika frågor, känslor, problemställningar och familjekonstealltioner och därefter gav man sig ut på jakt efter lämpliga skådespelare. I mötet mellan unga nybörjare och garvade proffs som Knihtilä, Björkman & Mats Långbacka uppstår en lyckad blandning av fräschör och intensitet. Okej, voice over-biten övertygar inte, men det är ett litet pris att betala för en text som i övrigt flyter.

Ur ett språkpolitiskt perspektiv hakar Lalli på den positiva trend som glimtat till i såväl Aku Louhimies´ ”Vuosaari” som Saara Cantells ”Tähtitaivas talon yllä”. En trend där finska regissörer blandar finska och svenska på ett naturligt sätt, utan att göra något större nummer av det. Och ur ett klassperspektiv är det befriande att för en gångs skull röra sig i kvarter som inte präglas av ekonomisk misär – att bli aderton är laddat var man än befinner sig och det är fint att man breddar igenkänningsmöjligheterna.

När Aku Louhimies år 2000 gjorde ”Levottomat” som var något av en generationsfilm löd nyckelrepliken ”kun mikään ei tunnu miltään” – ”när ingenting känns någonstans”. Kanske har något hänt sedan dess för när Lalli tolv år senare skildrar unga, trendiga människor i en hyfsat välbärgad, urban miljö känns allting överallt. Förväntningarna, förvirringen, glädjen, sorgen och livslusten. Framförallt livslusten.