Wuthering Heights - en svindlande film

I begynnelsen var heden. Vindpinad mark där ljung och tistlar samsades om utrymmet. Dalar och kullar. Och fukt. Framförallt fukt.

Här växer Cathrine upp. En bångstyrig liten flicka som i Andrea Arnolds version utrustats med vildvuxet Ronjahår och nyfiket kisande ögon. Hit anländer Heathcliff, det hemlösa och utstötta barnet som i Andrea Arnolds version är mörkhyad och finlemmad. En ”neger” som ingen vill kännas vid men som man i sann kristen anda måste förbarma sig över.

Det dröjer inte länge innan kärleken lagt sig som ett kvävande täcke över den ensliga gården på heden. För detta är begynnelsen till en kärlek som måste tyglas och betvingas. Förnekas och förtigas. Tills allt är över. Dött. Slut.

Emily Brontés roman ”Svindlande höjder” publicerade 1847 under pseudonymen Ellis Bell. Det var en roman som omedelbart väckte starka känslor – huvudsakligen i negativ bemärkelse. I "Athenaeum" den 25 december 1847 konstaterar recensenten krasst: ”Trots mycken kraft och begåvning, trots verklighetstrogen skildring av livet i avlägsna vrår i England är ”Wuthering Heights” en obehaglig historia.”

Det skulle dröja innan historien om det olyckliga kärleksparet på heden vann gehör, men när den väl gjorde det intog den snart en plats bland de litterära klassikerna. Och litterära klassiker har som bekant alltid omhuldats av filmvärlden. Till de mest kända filmatiseringarna hör William Wylers version från 1939 med Merle Oberon som Cathrine och Laurence Olivier som Heathcliff. 1970 gjorde Timothy Dalton och Anna Calder-Marshall en insats som plågat par och 1992 var det Juliette Binoches och Ralph Fiennes tur att pröva sin lycka som olyckliga älskande. De flesta filmer har fokuserat på epokbiten, på de yviga gesterna, den upprörda dialogen och den spöklika stämningen.

Andrea Arnold väljer en annan väg. Hennes version är avskalad, snudd på stum. En version där naturen intar dialogens plats – här lyssnar vi till vinden, insekterna och en envis gren som hackar mot ett fönster. En version där huvudpersonerna är en del av naturen - böljande människohår flyter ihop med en hästs toviga man. Fingrar som vanmäktigt griper tag i ljungen ser närmast ut som bleka grenar där de spretar åt alla håll. Och samklangen mellan människa och natur understryks av att den ständigt fuktiga luften och marken även fuktas av saliv och tårar.

De recensenter som i tiderna betraktade romanen som obehaglig hade förmodligen saknat ord för att beskriva de känslor som Arnolds filmatisering väcker. Detta är nämligen en filmatisering som repar upp små sår i åskådarens själ när denna tvingas se Heathcliff dunka sitt sargade ansikte mot en stenvägg. Eller bevittna hur Cathrine med tungan försöker rena såren på hans sönderpiskade rygg. Här finns ingen gräns mellan sorg och smärta. Och ingen kärlek som lägger sig som balsam över något, däremot en längtan som fräter sönder allt som kommer i dess väg.

Men trots allt det obehagliga och brutala är detta en film som fascinerar och förför. En film man tidigt anar att skall inta något av ens innersta skrymslen – för att där bosätta sig bland alla andra magiska filmer man inte förmår glömma.

Och varför skulle man vilja glömma en film där inte bara naturen utan även färgerna talar ett alldeles eget språk? Första halvan av filmen utspelar sig i dunkel och dimma; det regnar och blåser ständigt i en värld där allt liv somnat in. Marken är lerig, brunaktig och dränerad på skönhet. Det är kargt och fruktlöst. Under den senare hälften av filmen bryter solen in och grönskan tar över. Grönskan och sköra blommor i vackra färger. En regnbåge sträcker sig över duken som ett löfte om en bättre morgondag.

Men i slutändan måste regnbågen blekna och ge vika för vätan. För det är trots allt den man bär sig efteråt; lukten av fukt, regn, dimma, tårar och saliv. Och naturligtvis bilden av gårdens nästa generation, den lilla pojken som tvingas klara sig själv och som redan börjat balansera på gränsen mellan att plåga och att plågas. Cirkeln är sluten, historien upprepar sig och man skulle så gärna önska att Heathcliff i denna smutsiga unge kunde se det barn han själv en gång var.

Det tog, som sagt, länge innan ”Svindlande höjder” intog sin rättmätiga position som en av litteraturhistoriens klassiker. Men idag är det få som inte åtminstone hört namnet och många har fascinerats av historien om de författande systrarna som växte upp på en hed där de gick en alltför tidig död till mötes.

Och när man läser Charlotte Brontés brev till William Smith Wiliams den 20 december 1848 är det nästan omöjligt att inte dra paralleller mellan den döda författarinnan och hennes döende hjältinna som i åtminstone en av filmversionerna bärs fram till fönstret av Heathcliff för att en sista gång kunna blicka ut över heden.

Charlotte Bronté skriver ”...varken läkare eller medicin behövs längre. Tisdag natt och morgon bevittnade de sista timmarna, de sista plågorna, stolt uthärdade intill slutet. Igår dog Emily Jane Bronté i famnen på dem som älskade henne”.

Emily Bronté blev 30 år gammal.