Battleship & Project X

[Maverick & Iceman i "Top Gun" 1986? Nej, Alex & Shane i "Battleship" 2012, bild: Universal Pictures]

En gråmulen aprilmorgon är det dags för pressvisning av actionspektaklet ”Battleship”. En film som föregåtts av en massiv reklamkampanj. I tv har man gång efter annan kunnat se hotfulla monstermaskiner stiga upp ur havet för att gå till attack mot modiga militärer i gummibåt, och på Youtube har man kunnat sälla sig till de miljontals fans som spanat in årtiondets mest högljudda trailer.

En av de orsaker som bidragit till att mina förväntningar är lågmälda. För att inte säga stumma.

Men är man filmkritiker så är man. Och då tar man snällt itu med storyn om bröderna Hopper; den ene en mörkhårig slashas (Taylor Kitsch), den andre en guldlockig svärmorsdröm (Alexander Skarsgård). Den ene arbetslös, den andre marinens stora löfte. En snygg blondin (Brooklyn Decker), en tuff amiral (Liam Neeson), några slagsmål och en svettig fotbollsmatch (i slowmotion) senare är bägge bröderna ute till havs för att försöka frälsa världen från de utomjordingar som anlänt - utrustade med högteknologiska vapen och låg aggressionströskel.

I det här skedet av det ”Transformers”-inspirerade paketet har undertecknad genomgått en sällsam transformation - från ilsken kvinnlig kritiker till ... tja, trotsig tonårskille. På tidsresa från 1980-talet. Typ. För såhär måtte den ha känts, adrenalinkicken som fick killar i långa banor att drömma om en framtid inom flygvapnet efter att de sett ”Maverick” (Tom Cruise) bli antagen till ”Top Gun”. Den del av flygvapnet som enbart tog emot ”the best of the best”. Den del där man bar Ray Bans, körde motorcykel i solnedången och spelade beach volley i slowmotion. När man inte läxade upp ryssarna förstås. Det skulle vara intressant att höra vilken aspekt det var som fick Carl Bildt att i tiderna utropa ”Top Gun” till sin favoritfilm.

I ”Battleship” har visserligen ryssarna ersatts av utomjordingar och hjälterollen gått till marinkåren, men uniformerna är lika vita, solglasögonen lika svarta och det machodrypande testosteronet lika adrenalinstint som 1986. Och musiken gör inget för att dämpa fläkten från förr. När AC/DC vrålar THUNNNDEEERR medan pensionärerna på museiskeppet ”USS Missouri” laddar kanonerna för hand och drar ut i krig - ja, då är det bara att retirera.

Det här är utan tvekan militaristiskt vapenskrammel och våldsglorifierande machodyrkan med hög ”God Bless America”-faktor. En film om vikten av att ”become a man” och kunna ”kick ass” när det krävs. En film man i rimligheten namn borde vara arg på. Och ändå kan jag inte låta bli att ryckas med och tycka att det är fascinerande. Att så lite förändrats. Att samma estetik och retorik fortfarande fungerar. Om än kryddad med lite mera humor än den försågs med i skuggan av det kalla kriget.

Det är kanske ingen slump att huvudrollsinnehavaren heter Kitsch...?

Project X

Efter ”Battleship” tar jag paus och bekämpar lusten att göra armhävningar (i slowmotion) på lunchrestaurangens golv innan jag traskar iväg till dagens andra pressvisning - av "Project X". En film som enligt förhandsinformationen handlar om några nördiga tonårspojkars försök att under ett föräldrafritt veckoslut ordna en hemmafest som de hoppas skall fungera som visitkort till de coola killarnas och de heta brudarnas värld.

Behöver jag säga att adrenalinkicken från ”Battleship” mattats av innan ljuset släckts i salongen?

Och denna gång genomgår jag dessvärre ingen transformation från ilsken kritiker till något annat. Tvärtom antar ilskan orkanstyrka i takt med att spriten flödar och ecstasy-tabletterna sväljs på Thomas´ allt mer utflippade hemmafest. Som urartar i kravaller och stort polispådrag. Det här är inte en bra film – det här är en trist kombination av estetiken från ”The Blair Witch Project” och tematiken från ”The Hangover”. En film där kvinnorna är objekt, männen apor och dialogen så klantig att den får en bildtext i ”Seiska” att framstå som subtil.

Så varför alls ta upp eländet? Och därtill en vecka innan premiären? Jo, för att den har två saker gemensamt med ”Battleship”; åttiotalskopplingen och Tom Cruise. 1983 var nämligen året då en ung Tom Cruise dansade in i Hollywood iklädd vit skjorta och kalsonger i den gräsliga tonårskomedin ”Risky Business”. En film om en ung kille som under ett föräldrafritt veckoslut ordnar århundradets hemmafest. Kryddad med bordellverksamhet och annat trevligt.

Likheterna mellan filmerna är slående. Utgångsläget, attityden till kvinnor, Pappas kraschade bil och den uppmuntrande klapp på axeln som huvudpersonen i slutskedet får av en äldre man som trots allt är lite imponerad av det hela. Pojkar är ju alltid pojkar. Och pojkar måste få rasa av sig lite för att kunna bli riktiga män. Typ.

Behöver jag upprepa att jag inte är imponerad? Inte av ”Project X” 2012 och inte av förlagan ”Risky Business” 1983. Trots att mitt tonåriga liv aldrig blev detsamma efter att Tom Cruise dansat in i Hollywood iklädd vit skjorta och kalsonger. Vad kan man annat säga än; THUNNNDERRRR!