Producenter späder ut dyrt sötningsmedel

Höga priser och liten produktion för det nya sötningsmedlet steviolglykosid gör att många tillverkare gärna blandar ut den artificiellt.

– En del brasilienska produkter innehåller tre procent stevia. I argentinsktillverkade varor är steviolglykosidhalten ibland så lågt som två procent. Vad är då 98% av innehållet, frågar sig Rodolfo Carpia, delägare i ett steviaexportföretag i Bolivia.

Inom EU är det inte tillåtet att sälja steviolglykosider som är är mindre än 95 procentigt rena. Utmaningen ligger hos inköparen som ska skilja utspätt från rent. Steviolglykosidmarknaden har till och med beskrivits som vilda vestern då ivriga spekulanter försöker tjäna på boomen.

25 gånger högre pris

Sötningsmedlet fick grönt ljus av EU så sent som i fjol. Att EU:s livsmedelsmyndigheter så länge var skeptiska till steviolglykosider tycker den bolivianska kemisten Victor Tarborga beror på okunskap och ekonomiska intressen.

- Det rör sig mycket pengar i sötningsmedelsindustrin, och det innebär politisk lobbning och påtryckningar, som steviaproducenterna inte har resurser till, säger Taborga.

I Japan har steviolglykosider studerats i 20-30 år och inga biverkningar har bevisats. Rykten om att steviolglyksoider t.ex. skulle verka som preventivmedel, har visat sig oriktigt.

Det går åt ungefär 16 kg av steviaplantans blad till ett kilo steviolglykosider. Ett kilo blad brukade kosta kring två euro men bristen på blad har fått en del bönder att begära upp till sex euro kilot.

– Det är svårt att få industrin att gå över till steviolglykosider eftersom priset på steviolglykosid är kring 25 gånger högre än för syntetiska medel. Men enskilda konsumenter, speciellt i Europa är redo att betala. Och de vill vara säkra på hur allt de stoppar i sig görs, säger Rodolfo Carpia.
(Av Eva-Maria Koskinen )