Vi måste prata om Kevin

När man går och ser en film som handlar om en tonårspojke som gör sig skyldig till en skolmassaker förväntar man sig att den skall drabba en som ett knytnävsslag. Att man skall tappa andan och instinktivt höja händerna för att skydda ansiktet – ögonen. Att man skall gråta. Men Lynne Ramsays filmatisering av Lionel Shrivers omdiskuterade roman ” Vi måste prata om Kevin” har inte alls den effekten. Nej, dess verkan är betydligt långsammare. Går betydligt djupare.

Faktum är att bilderna kryper över en som en allergisk reaktion. Först vrider man bara lite besvärat på sig för att det kliar, men småningom håller de emotionella utslagen en vaken om nätterna. Och trots att man vet att man borde låta bli skrapar man sönder sårskorporna tills de spricker och börjar varas. Ungefär så känns det. Att ta del av historien om Kevin (Jasper Newell / Ezra Miller) och hans mamma (Tilda Swinton).

Kanske framförallt den om henne. Om Eva. För såväl filmen som boken utgår ifrån hennes perspektiv - bjuder in läsaren/åskådare i en värld av skuld, ångest, kyla och sorg. En värld man gärna sluppit ta del av. Men när man väl gläntat på dörren kan man inte stänga den.

Varför?

För att Shriver radar upp alla tänkbara tabun i anknytning till moderskapet? Eller för att hon leker med tanken på ett barn som föds illvilligt och ondskefullt? Vi har en mamma som alltid känt motvilja mot att bli mamma. En mamma som inte tycker om sitt eget barn. Som upplever att parrelationen mist sin sälta i och med den nya konstellationen. Som önskar att sonen kunde konstateras ha något påtagligt fel så att hon åtminstone kunde tycka synd om honom.

Vi har ett barn som manipulerar sin omgivning från första stund. Ett barn som plågar mamma, men bejakar pappa. Ett barn som utstrålar hotfullhet och fientlighet. Som är utstuderat sadistiskt i gester, ord och handlingar.

Via tillbakablickar bygger filmen en bro mellan det limboaktiga tillstånd som inträtt efter ”den där torsdagen” och frågan om varför man hamnat där. En fråga som kastar sin långa skugga över varje, symbolladdad bild – utan att någonsin leverera skuggan av ett svar. Vi ser en utsjasad mamma hålla sin skrikande baby på en armslängds avstånd. Vi ser ett trotsigt barn kontra alla närmanden med elak likgiltighet och plågsam sårbarhet. Hon når inte fram till honom och han straffar henne för det.

Filmmässigt är ” Vi måste prata om Kevin” en välkomponerad, stiliserad och oerhört välspelad historia. Men det är samtidigt en film vars största värde ligger i det behov till diskussion som den väcker – man känner verkligen ett behov av att prata om Kevin. Inte minst när den har premiär i kölvattnet efter en av de mest omtalade rättegångarna i nordisk rättshistoria och ytterligare en i den skrämmande raden av finska familjetragedier.

Vad är det som driver människor över gränsen? Vem skall man kasta det tunga, våta skuldskynket över? Vad borde man ha gjort? Vad kunde man ha gjort?

Romanens styrka är brevformatet och den detaljrika, språkliga precisionen. Filmens styrka är den suggestiva stämningen och tystnaden. Den som breder ut sig mellan alla möten mellan mor och son och slutligen även mellan hustru och make. Svagheten är fäblessen för den röda färg som löper likt en röd tråd genom såväl detaljer som större helheter.

Eva deltar i en karneval där krossade tomaters fuktiga fruktkött väller ut över gatorna. Eva skrubbar bort den röda målfärgen som hämndlystna grannar stänkt över hennes veranda. De skrubbade händerna blir rödflammiga och darrar lätt när hon lyfter rödvinsglas nummer 372 till läpparna. Osv. Vi vet att blod har flödat på vissa plan, samtidigt som det frusit till is på andra. Nu är det kamp nog för Eva att ta sig upp ur sängen varje morgon. Varför borde hon orka? För vem gör hon det?

Och varför skall man då som åskådare utsätta sig för en film som känns i varje por, som inte lämnar en ifred? Eller en bok som man värjer sig för och vars pärm man gärna undviker? Jag har inget svar på den frågan. Annat än att historien om Eva och Kevin väcker frågor - och att ställa frågor är som bekant en grundförutsättning för att få svar.