The Raid:Redemption & War of the Dead

The Raid:Redemption, mera "raid" än "redemption"...

En ung polis gör ”sit ups” på golvet. Tränar armmusklerna. Andas stötvis. Är självdisciplinen personifierad. När klockan markerar övergången från natt till morgon är det dags att kyssa den sovande, gravida hustrun farväl. Arbetsdagen väntar. Ett femtiotal skurkar måste få sig en läxa. En våldsam sådan.

Den indonesiska actionfilmen ”The Raid: Redemption” marknadsförs som extremt våldsam och har på recensenthåll beskrivits som ”kokain för adrenalin-junkies”. Det här är med andra ord inget för den med svaga nerver. Inget för den som ryggar tillbaka inför ljudet av nackkotor som knäcks eller bilder av blodblandad hjärnsubstans som rinner över den vassa eggen på en sliten machetekniv. Inget för den som känner sig besvärad av att se hur någon helt obesvärat slår in skallen på en motståndare med hammare. Eller sparkar den i huvudet. Sjutton gånger. Typ.

Så vad handlar det om? Tja, intrigen kretsar kring en polisstyrkas försök att inta ett höghus i vilket en knarkboss förskansat sig tillsammans med ett antal ljusskygga skurkar som bor i dess lägenheter. Det behöver väl inte nämnas att inget går som planerat? I en korrumperad värld kan man inte lita på någon och i snabb takt reduceras polisstyrkan. Dessvärre har man som åskådare lite svårt att engagera sig i en historia som inte lyckas etablera vare sig en tydlig konflikt att ta ställning till eller personer att identifiera sig med – än mindre att sympatisera med.

Visst inser vi att inledningens hårt tränande polis kommer att axla hjälterollen (han är inte bara den som ser mest västerländsk ut, utan verkar därtill vara nära besläktad med såväl Rambo som Bruce Lee), men det räcker inte. Tvärtom förtar det varje uns av spänning när man så tydligt annonserar vem som kommer att gå segrande ur striden. Det ofödda barnet kan ju inte bli faderlöst. Den gravida inte utan manligt beskydd.

Frågan som studsar fram och tillbaka genom ens hjärna på den ljudmatta av hack och slag som ligger under allt detta lidande är; vem funderar ut filmer som detta och vem vill se dem?

Och när man sedan inser att det faktiskt finns en uppskattande publik ”out there” vet man inte om man skall bli ledsen, arg eller uppgiven. Men det ligger nära till hands att man blir lite av varje. Ledsen över att människan är så brutal, arg över att det satsas pengar på denna brutalitet och uppgiven inför insikten om att toleranströskeln ständigt blir både lägre och högre. Lägre när det gäller vad som tillåts, högre när det gäller vad publiken tål. Det är antagligen bara en tidsfråga innan ”Motorsågsmassakern” anses lämplig för dagisbarn.

Om ”The Raid:Redemption” satsar på rått våld och närkamper är inhemska ”War of the Dead” mer inriktad på action med ”a touch of” zombieskräck. Utan att man lyckas med vare sig skräck- eller actionbiten. Visst finns här en hyfsad ansats till intrig med en laddad inledning som antyder att det görs skrämmande experiment i andra världskriget skugga. Experiment som går skrämmande fel.

Och visst finns här bra skådespelare som Antti Reini, Samuli Vauramo, Andreas Wilson och Mikko Leppilampi. Men vad hjälper det när intrigen springer vilse i den ryska skogen medan skådespelarna trasslar in sig i engelska dialoger?

Nej, veckans fiktiva utbud är sannerligen inte mycket att hurra för. Vill man hålla hoppet för mänskligheten vid liv är det därmed bäst att satsa på veckans dokumentär ”Kovasaikajuttu”. Åtminstone väcker presentationen av punkbandet ”Pertti Kurikan nimipäivä” frågor kring detta med människovärde, kärlek och respekt. Och det är ju inte lite det.