Tuffare krig på östfronten

På basen av vad vi hittills fått bevittna i NHL-slutspelet och vad man kan föreställa sig att händer i fortsättningen åtminstone borde finalrepresentanten från väst vara klart piggare och mindre mörbultad än motståndaren från den östra konferensen.

Nog går jag ju verkligen händelserna i förväg genom att redan börja snacka om finaler trots att den andra omgången kommit först ungefär halvvägs. Mycket hinner ju hända, serier kan tänkas svänga totalt och kanske kommer den västra konferensens final att avgöras först i en sjunde match. Vem vet.

Men det finns nog underlag för att spekulera om en sådan här grej redan i ett så här tidigt skede. Det är bara att kolla på resultaten i väst och öst och jämföra dem med varandra.

Går det på söndagen så att Los Angeles besegrar St. Louis för fjärde gången i rad betyder det att Kings behövt blott nio matcher för att ta sig till andra omgången. I det förra skedet fick ju Vancouver stryk av Los Angeles med 4-1 i segrar.

Att förlora bara en gång i de två första omgångarna är relativt sällsynt. Att vara det sista laget som kvalificerar sig för slutspelet (i väst) och sedan slå ut grundseriens etta och tvåa (i väst) lär vara någon form av rekord.

Los Angeles marsch mot en semifinalplats har nog varit förbluffande. Före säsongen började hörde Kings till favoriterna i väst, men en dålig inledning på säsongen ledde till att managern Dean Lombardi sparkade Terry Murray några dagar före julafton och ersatte denne med Darryl Sutter.
Sakta men säkert började Kings stiga i tabellen och lyckades via främst många 2-1- och 1-0-vinster till slut ta den sista slutspelsplatsen i sin konferens. Några veckor senare är laget en vinst ifrån semifinal. Vilken svängning!

* * *

Phoenix´ saga är nästan ännu mer förbluffande. Klubben "lyckades" med konststycket att harva på i Arizona i 14 års tid utan att vinna en endaste playoff-serie.
Coyotes gick dessutom i konkurs år 2009 och NHL har ägt klubben sedan dess.

På måndagen kan Coyotes eliminera Nashville genom att vinna i sin hemmahall. Klarar kapten Shane Doan & Co. av det här har det tagit Coyotes elva matcher att gå till omgång nummer tre då Chicago besegrades i den första omgången med 4-2 i segrar.

Om nu sedan antingen Los Angeles eller Phoenix skulle vinna den västra konferensens final med till exempel 4-1 i vinster vore det en ganska så utvilad trupp som inleder finalspelet.

* * *

I öster finns det däremot inte ett enda lag som på minsta lilla sätt kommit lätt undan.
New Jersey, Rangers och Washington behövde var och en sju matcher för att ta sig vidare från den första omgången medan Philadelphia hade en mycket fysisk serie över sex matcher mot ärkerivalen Pittsburgh.

Och hur ser det inte ut i den andra omgången?

Washington och Rangers har delat på vinsterna i de fyra första matcherna av sin serie och på söndagen har/hade Philadelphia en chans att utjämna kampen med New Jersey till 2-2 i vinster.

Washington har hittills, efter lördagens matcher, i slutspelet spelat förlängning fem gånger, New Jersey fyra och både Philly och Rangers tre gånger var.

Heller skall man inte glömma den spelstil som särskilt Rangers och Washington tillämpar. Spelstilen är defensiv, men grundar sig på oerhört mycket skridskoåkning, försök att till varje pris vara fysiskt starkare än motståndaren vid planket och vinna närkamper, slå in tacklingar så ofta som möjligt och hela tiden vara redo att uppoffra sig för lagets bästa.

När Washington på lördagen besegrade Rangers med 3-2 och utjämnade serien till 2-2 täckte deras spelare inte mindre än 25 skott!

Det som också tröttar ut spelarna mer än normalt är att ingetdera laget kommer åt att ta en klar ledning vilket lett till att det varit fulle rulle i varje match från det första ända till det sista nedsläppet.

Hittills har det krävts enormt med arbete för varenda en puck som slagits in bakom antingen Rangers Henrik Lundqvist eller Caps sensationella unga målvakt Braden Holtby.

Efter att den fjärde drabbningen avslutats hade Rangers och Washington under sammanlagt över 210 minuter sett ett oavgjort resultat på tavlan. Alltså har det stått 0-0, 1-1 eller 2-2 i motsvarande över tre och en halv 60 minutersmatch.
(Den tredje matchen avgjordes ju först i period nummer sex).

Så tungt har det sannerligen varit och det lär inte precis bli lättare i fortsättningen. Nästa match går på måndagen och två dagar senare har någondera chansen att avsluta serien.
Månne vi inte hunnit se några förlängningar och en sjunde match innan allt här är klappat och klart?

Såpass tilltäppt spelar båda två att jag inte kan tänka mig annat än att vinnaren i serien i konferensfinalen nappar åt sig minst ett par segrar, om inte fyra.

* * *

När Philadelphia inledde sin serie mot New Jersey trodde jag starkt på att Kimmo Timonens lag hade en ypperlig chans att ta sig vidare.
På basen av händelserna i de tre första drabbningarna är jag inte alls lika positivt inställd.
Jerseys forechecking och försvarsspel överlag har verkligen gjort det jobbigt för Flyers anfallsspelare.
Claude Giroux, Danny Briere och Scott Hartnell har varit en skugga av vad de var mot Pittsburgh och just den här trion måste stiga fram ifall Flyers skall kunna ta sig vidare.
Mot Pittsburgh "bufflade" Flyers storväxta yttrar sig framåt och formligen över sina motståndare vilket skapade en hel del ytor för lagets skickligare lirare.
Mot Jersey verkar det här inte lyckas och det återstår att se om Flyers tränare Peter Laviolette kan hitta ett botemedel. Hittar han det inte snabbt står det 3-1 till Devils och då är loppet nog kört. Det måste man tro.

* * *

Ännu tillbaka till tankarna om att den västra konferensens vinnare eventuellt/antagligen har en fördel då finalserien inleds.

Visar det sig att finalen är över i fyra matcher (vilket inte hänt sedan 1998) eller 4-1 (hänt två gånger de senaste tolv säsongerna) lär inte tröttheten, blåmärkena, stygnen, försträckningarna, de brutna fingrarna eller tårna spela en direkt avgörande roll.

Men när/om det blir dags för final nummer sex börjar det garanterat kännas i kroppen och i huvudet. I det här skedet har antalet spelade matcher i slutspelet med hundra procents säkerhet en stor betydelse.

Kimmo Timonen var ett praktexempel för ett par år sedan då hans Philadelphia mötte Chicago i finalen. "Kime" är ju liten till växten och tvingas som back - dessutom som en ledande sådan - ta emot en massa tacklingar under ett slutspel. När jag träffade honom inför finalserien höll jag på att falla bakåt av häpnad. Han var fullkomligt askgrå i ansiktet - av utmattning, helt enkelt.

Han berättade då att hans fru plockat fram kameran för att föreviga den ansiktsfärg som han av allt att döma aldrig tidigare haft. Så jag var nog inte den enda som noterar hur slutkörd han verkade vara.

Jag frågade hur i all världen han ens skulle orka spela EN finalmatch och han svarade något i stil med att "har man kommit så här långt ger man inte efter".

I något skede - till slut - ger ju något ändå efter då kroppen och huvudet är helt slutkört. Efter den sista finalen - som slutade i förlust - såg Timonen närmast ut som om han varit nära graven. Det är faktiskt på sitt sätt nästan kusligt hur mycket spelare uppoffrar sig under slutspelet.

Så som det nu ser ut borde det i Stanley Cup-finalen 2012 vara representanten från öster vars krafter tryter i de sista matcherna.

Eller inte. Mycket hinner ju ännu hända.

Spekulera kan man ju ändå.

Martin Palm