Utbildningen ska spara men vara bäst i världen

Det kan låta som en paradox, men det är det inte.

Kvaliteten på universitetsutbildningen och forskningen har sjunkit kontinuerligt i tjugo års tid till följd av överdimensionerade krav på produktionsmängderna. Ju mera man producerar desto mindre hinner man satsa på kvaliteten, helt enkelt. Man kunde idag skriva det klassiska "Made in Taiwan" på varenda examen som ges ut från Helsingfors universitet.

När anslagen skärs ner drastiskt tvingas man minska produktionen, och då stiger kvaliteten automatiskt till följd av detta. Alla får mera tid att göra saker med omsorg bara man får bort massproduktionen.

Eftersom universitetens egen dolda målsättning varit att ha så många anställda som möjligt inom förvaltningen för att skapa den mest komplicerade förvaltningsbyrokrati som finns i landet är nedskärningarna naturligtvis bekymmersamma för rektorerna. För dem som på riktigt vill jobba inom utbildning och forskning kan inget bättre ske än att minst halva förvaltningsapparaten skalas bort. Och rektorerna borde snarast bytas ut.

Enligt uppgift på Helsingfors universitets hemsida har universitetet en personal på 8590 personer! Av dessa är hela 3770 "sysselsatta" med förvaltning medan 4820 personer är undervisnings- och forskningspersonal.

Som en följd av att förvaltningen vuxit sig minst dubbelt för stor måste undervisnings- och förvaltningspersonalen idag ägna en stor del av sin arbetstid till byrokrati. För att hinna med undervisning och forskning får man ta fritiden till hjälp, för byrokratin måste skötas.

Jag har jobbat där och jag kan intyga att det vore en stor lycka för varje forskare och lärare om rektorn omedelbart tvingades skala bort 2000 personer ur förvaltningen! Kvasten kunde gå på en gång och det skulle bli mycket lättare att andas när det inte längre kom så mycket stolliga direktiv och anvisningar från centralförvaltningen.

Någon "paradox" finns inte, inbesparingarna förbättrar atmosfären och arbetsresultaten påtagligt.

Ett ord blev fel i föregående kommentar. Så här skulle det vara:

"Som en följd av att förvaltningen vuxit sig minst dubbelt för stor måste undervisnings- och FORSKNINGSpersonalen idag ägna en stor del av sin arbetstid till byrokrati. För att hinna med undervisning och forskning får man ta fritiden till hjälp, för byrokratin måste skötas."

De överstora anslagen som ges till universiteten idag är till mycket stor skada för undervisningen och forskningen i vårt land. Tack vare anslagen kan universitetsrektorerna fortsätta att lova sin förvaltningspersonal att de får sitta kvar och fortsätta med att försvåra allas arbete vid universiteten.

Åbo Akademi har en stiftelse som finns till för att främja verksamheten vid akademin. Ledningen för denna stiftelse, bl.a. en tidigare kansler, ansåg att stiftelsens pengar kan användas för att förbättra lönsamheten i förra kulturministerns privata bostadsaffärer.

Varför skulle staten behöva skjuta till mera pengar till Åbo akademi om folk som representerar akademin anser att de pengar som finns kan användas till privatbussiness? Uppenbarligen finns det ett överflöd av pengar inom akademin när man agerar på det här sättet.

Man blir förbannad varje gång man hör om den förskräckliga fondkorruptionen som upprätthålls av sfp:s nuvarande och tidigare ledare. Hur mycket skada ska dessa personer få tillföra Svenskfinland innan de helt enkelt sparkas iväg?

Förvaltningen och byråkratin kan säkert alltid ses över men kommentatorerna far fram med osanningar när de menar att 3770 personer är sysselsatta med förvaltning. Statistiken från 2010 ger för handen att centralförvaltningen står för 1163,1 årsverken av totala 8214,3 årsverken. En del av stödfunktionerna kunde säkert utlokaliseras men jag är inte alls övertygad om att några karlar ur något väktarbolag skulle göra alls bättre arbete en unis nuvarande vaktmästare. Tvärtom, det finns ett egenvärde i att univeristetet utgör ett samfund med gemenskap mellan professorer, lärare, studeranden, fortsättningsstuderanden, docenter, it-nissar, städare, vaktmästare, etc.

Alla reformer som nu görs på uni tycks göras uttryckligen för att effektivera allt, men jag är inte säker på att man kan effektivera undervisningen på det sättet reformgrupper och statsmakten önskar.

Om någon far fram med osanning så är det i såfall universitetet självt. Detta är kopierat från unis webbplats:

Helsingin yliopiston henkilöstön määrä vuonna 2011:
lukumäärä prosenttia
Tutkimus- ja opetushenkilöstö 4 820 56
Muu henkilöstö 3 770 44
Yhteensä 8 590 100

Alltså bara litet över hälften av personalen har till uppgift att göra det jobb som uni ska syssla med. Resten gör något annat, som kan kallas "förvaltning".

Av sin arbetstid har denna dryga halva personal bara en liten del för undervisning och forskning - det vet jag av egen erfarenhet. Av den avlönade tiden för hela universitetets personal kommer uppskattningsvis 20-30, allra högst 40% undervisningen eller forskningen till godo + forskarnas fritid.

Är det så här vi vill att skattemedel ska förvaltas? Drastiska nedskärningar är nödvändiga för att få upp effektiviteten och kvaliteten på universitetens verksamhet. Andra alternativ finns inte.

Nå vi begagnar ståltråd. Ett universitet fungerar inte utan stödfunktioner, alltså är de 3770 personerna inte ovidkommande barlast. Bland de 3770 finns bland annat unibibliotekens personal. Vem tror skulle sköta byråkratin om inga stödfunktioner funnes? Däremot är jag helt av samma åsikt att undervisnings- och forskningspersonal inte borde belastas med onödig pappersexcercis som nu. Men det är mer en fråga om osunda management-ideologier där personalen kosntant skall evaluera sitt arbete och minutiöst uppteckna vad man gjort och när.

För den sifferintresserade och läskunnige med finns de noggrannare statistiska siffrorna för 2010 (den senaste fullkomliga statistiken). Kanske det vore intressant att uträkna hur de av centralförvaltningen utförda årsverken utvecklats i förhållande till den totala mängden årsverken. Det skulle kanske ge en mer tillförlitlig bild av unibyråkratin än raljerande slängar och förenklande retoriska rallarsvingar som hoprafsats på det enklaste möjliga vis. Sanningen ligger inte alltid helt under näsan på en, ibland måste man ta sig ett par musklickar bort. Bifogar länk:

http://notes.helsinki.fi/halvi/tilast10.nsf/$about?OpenAbout

Jag har inte sagt att ALLA 3770 är överflödiga - en del av dem behövs naturligtvis. Men den som har litet erfarenhet av byrokrater vet att det stora överflödet av obehövlig förvaltningspersonal är själva upphovet till att undervisnings- och forskningspersonalen belastas med onödig pappersexercis. Denna onödiga verksamhet finns till för att sysselsätta dem som inte har några vettiga arbetsuppgifter.

Under de 20 år jag var verksam vid Helsingfors universitet träffade jag inte en enda människa som tyckte att unis förvaltning funkade på ett vettigt sätt. En stor enkät som utfördes för ett antal år sedan visade att nästan alla som tillfrågades var missnöjda med hur universitetet sköts. Dåligt, dåligt, dåligt, dålight, dåligt, stod det svaren som kom in.

Statsmakten satte igång en stor reform av lagstiftningen både kring universiteten och Finlands Akademi för att ändra på organisationen så att man skulle få verksamheten effektiverad.

Vad hände i verkligheten? De nya styrelserna valde om de gamla rektorerna, lagen gav dem mera makt (bl.a. valet av prorektorerna) och dessa akademiska bockar har gjort allt de kunnat för att inget ska bli det minsta lilla bättre än det varit tidigare. Rektor Wilhelmsson har tydligen t.o.m. lovat sin personal att inget ska förändras!

När organisationsförändringarna kom höll rektor Wilhelmsson inskriptionstal där han offentligt ljög att universitetet är i bra skick och klarar av förändringarna. I verkligheten visste alla att universitetet var i utomordentligt dåligt skick och det har inte heller klarat av att förbättra någonting. Man behöver bara mera pengar för att få kvaliteten att bli ännu sämre än tidigare. T.o.m. unis styrelseordförande uttalade i pressen att unis undervisning går ut på att en lärare står och pratar för en stor massa med studenter - som sover.

Lagstiftningsredskapet har nu använts för att försöka väcka liv i universiteten. Det har misslyckats. Nu är det dags att använda ett instrument som funkar: budgetstyrningen. 500 miljoner euro till måste bort från universitetens årsbudget och alla gamla ledningar bytas ut. Sen kan det börja bli bättre.

Jag hoppas innerligt att den ekonomiska krisen i statsekonomin ska tvinga fram de beslut som politikerna inte vågat ta - fast de är helt nödvändiga.

Bra, nu talar vi om själva saken och inte om fantasisiffror. Det enda jag ville med min sifferexcercis bevisa var att 3770 personer inte "är 'sysselsatta' med förvaltning", utan många av dem utför för universitetet livsviktiga uppgifter. Jag instämmer i att unis byråkrati kan vara ganska hemsk och måste reformeras. Men våra åsikter går isär om hur det skall göras - du tycker att nedskärningar kommer att göra jobbet, jag är inte alls övertygad.

Som studerande har jag hittills upplevt att de flesta reformer som gjorts haft inbesparingar som mål, och då har universitetets basuppgifter undervisning och forskning tagit smällen. Forskarna får inte mera disponera över rum utan måste betala hyra till uni, kursutbudet har skurits ner etc. Problemet är fastmer att finansministeriets budgetstyrning med alla möjliga befängda styrningsmekanismesr, som att budgetmedlen är beroende av antal examina(tänk en sovjetisk fabrik för vänsterfots gummistövlar), håller på att köra ner bildningsuniversitetet.

Den tunga byråkratin beror enligt min mening på att man gått inför att minutstyra alla funktioner samt minutiöst uppfölja alla dessa - i syfte att mäta i fall de är effektiva funktioner eller ej. Paradoxen är väl att minutstyrningen i sig är det mest ineffektiva. Det andra problemet är ju naturligtvis att man skapat ett "autonomt" universitet utan de behövliga pengamedlen att utöva sin autonomi - utbildningsministeriet och finansminsteriet har fortfarande sina feta fingrar med när penningkranen skall öppnas eller stängas. Dock disponerar uni över de pengarna mer eller mindre efter eget huvud, och det är därför jag inte tror att nedskurna medel skulle krympa en tung förvaltning.

Slutligen är ideologin bakom universitetsreformen helt förvrängd: nan har velat få Oxford och toppresultat men inte kommit ihåg att Oxford varit självständigt (från staten) alltid och haft 800 år på sig att samla fyrk och auktoritet.

Man ser ett stort överflöd i universitetsutbildningen och forskningen (syns bl.a. i form av massproduktion av examina som ger arbetslöshet) och en otroligt överdimensionerad administration vid universiteten.

Båda dessa problem upprätthålls med överstora anslag, som riksdagen beviljat i tron att man får "bättre" universitet och utbildning när man höjer anslagen. Det får man inte. I verkligheten har kvaliteten gått neråt och administrationen vuxit till sig hela tiden när anslagen höjts under tjugo års tid.

Mera pengar = större produktion och administration = sämre kvalitet och ineffektivare verksamhet. Detta är mycket enkla samband som är lätt påvisbara utgående från befintliga fakta om den utveckling vi haft.

Naturligtvis svänger denna negativa utveckling bara man ordentligt skär ner i de överstora universitetsanslagen. Universiteten är autonoma och riksdagen bestämmer inte i detalj om hur deras verksamhet organiseras. Men via budgetstyrningen kan riksdagen sätta gränser för hur mycket skattemedel universiteten får slösa bort.

Universitetsledningens uppgift är att organisera verksamheten på det sätt som tillfredsställer betalaren, d.v.s. skattebetalarna. Rektorer som "lovar" sin personal att man ska nonchalera riksdagens uttalade vilja till förändring genom att fortsätta som tidigare bör sättas bort omedelbart.

Rektorns agerande är det ultimata beviset för att Helsingfors universitet misslyckats i sitt utbildningsuppdrag. Om man får så totalt misslyckade utbildningsresultat att den vid universitetet utbildade rektorn bär sig åt på det här sättet så är man naturligtvis inte värda de överstora anslag som statsmakten ger.

Så länge statsmakten är av åsikten att flera examina i sig är bättre och grunden för anslag, blir följden för alla nedskärningar inte, som sign. forskare förmodar, bättre undervisning och forskning utan sämre. För övrigt röjer det en olycklig attityd om sign. forskare verkligen anser att universitetet per definition "slösar bort skattemedel". Universitetets uppgift kan inte reduceras till att organisera sin verksamhet som gemene skattebetalare önskar det - vad är det för autonomi? Hela västerländska civilisationen bygger på självständig och kritisk granskning av tankemönster och det lyckas inte om ministerierna hela tiden ingriper i universitetens göranden och låtanden.

Visst - färre, men bättre examina. Men inte genom att skära ned i anslagen utan genom att slopa magistersproduktionskvoter och annan kvantitativ galenskap. Jag vet inte heller vilken ekonomi forskaren studerat som menar att mindre pengar ger bättre verksamhet per automation. Effektivering kan bara ske till en viss grad och då kanske man skulle göra gott i att lyssna på dem som skall effektivera sin verksamhet och inte gå efter färdiga modeller från Chicago.