Är Notkea Rotta kultur?

Bild på Notkea Rotta
Bild på Notkea Rotta Bild: Notkea Rotta

Onda tungor har förtalat vår kulturminister för att hålla sina egna favoriter om ryggen då det gäller utdelning av kulturpengar och stipendier. I synnerhet det att Suomi-rapens flaggskepp, Monsp Records fick Finlandspriset 2011 värt 30 000 euro, har kritikerna nagelfarit med motiveringen att Monsps artister ofta har setts uppträda på vänsterförbundets valjippon, såväl som på Paavo Arhinmäkis egna fester i samband med hans riksdags- och presidentvalskampanjer.

Det här har då jämförts med fallet Suvi Lindén från några år tillbaka då hon delade ut pengar åt golfklubben hon själv var delägare i. Nå, mig veterligen har inte Arhinmäki några ekonomiska intressen fast i Monsp, och skivbolaget å sin sida får väl fritt bekänna färg efter eget tycke och välja vilket parti och vem man vill ställa upp för. Så kanske en del av problemet i själva verket handlar om att alla inte är villiga att erkänna hiphop på finska som kultur värd att understödas?

Notkea Rotta – för övrigt ett av kulturministerns favoritband – är en färggrann samling slynglar som nog inte hör hemma i de finare kultursalongerna, och trivs knappast själv i dem heller. Östra Helsingfors betongförorter är det här gängets hemtrakter, här vistas man bland likasinnade skuggsidans vandrare, knäppgökar och blandmissbrukare, och med detta som utgångspunkt har gruppen byggt upp en hel mytologi kring karaktärerna Rotta, Rautaperse, Komisario Jyrkkä och Rohtori Laine.

”Härmä-gängsta” och förortskultur

Vem sa att det inte går att göra trovärdig gangsta-rap i Finland för att här inte finns några ghetton? Den som påstår något dylikt har nog en snäv uppfattning om bådadera, bevisar Notkea Rotta. Grejen är att bygga upp sin egen motsvarighet genom att ta vad man har, överdriva tillräckligt och töja lite på sanningen. Det gjorde nog också N.W.A. i tiderna; problem och våld har vi här hemma också, det är ett som är säkert, även om det kan ta sig annorlunda uttryck än i Compton och South Central Los Angeles.

För mig har den här ramberättelsen kring själva musiken varit det mest intressanta med Notkea Rotta, även om musiken i sig visserligen också är medryckande och frejdigt humoristisk hiphop – åtminstone i mindre doser, ska jag tillägga. Men med denna extra dimension känns konceptet rent av innovativt och nivån höjs ovanom rena rama humor-rapen. Allra bäst kommer emellertid Notkea Rottas show till sin rätt i live-situation. Här får de skilda rapparna med Råttan själv i spetsen, iklädd sin fåniga nos som en mask för näsan, leva ut sina roller fullt ut i bästa performance-stil, så att resultatet blir ett slags musikteater och allkonstverk.

I det här sammanhanget vill jag också lyfta fram hur dessa live-uppträdanden verkligen har en viktig funktion som levande förortskultur; ofta har bandet uppträtt på festivaler där man velat skapa en grogrund för mera positivt tänkande i dessa – må vara – problemområden, som åtminstone i s.k. finare kulturkretsar ses som icke ståndsmässiga, för att inte säga rojsiga. Bara genom att på sitt galghumoristiska sätt rappa om sådana här miljöer och lyfta fram vissa problem, ger Notkea Rotta en orsak för invånarna här att reflektera över, garva igenkännande åt och i förlängningen till och med känna en stolthet över sina hemkvarter. Det här är också berättelser om och från ett Helsingfors i dagens Finland, som måste få komma fram och som inte kan sopas under mattan.

Tillbaka i betongen

På sin självbetitlade fjärde skiva, som utkom tidigare i våras fortsätter Notkea Rotta sina eskapader i österled och redan på öppningsspåret etableras den rätta stämningen med Paluu betoniin, som innehåller alla de element som krävs av en Notkisklassiker. Efter en lång resa utomlands är Rotta är tillbaka i de bekanta kvarteren, Soinilandia, där han sveper sin första shot, känner dofterna från gatukökens flottyrdränkta pyttipanna, hejar på polarna och lyssnar på veteranernas visdomar på bastulaven i Östra centrums simhall där han tvättar av sig dammet efter resan. Rotta mår på det hela taget prima och hans utläggningar påminner mig faktiskt om Ice Cubes It was a good day, där gangstaikonen från Compton på liknande sätt nästan kärleksfullt beskriver sina hemkvarter och hur tillvaron där emellanåt framstår som riktigt dräglig trots allt: ”Today was a good day /I didn’t have to use my AK”. Jämför det där med: ”Sillan yli, Stoan ohi / kukaan ei matkalla puukolla sohi”.

K-pist eller kniv? Man tar sedan dit man kommer, eller hur? Och där Ice Cube cruisar omkring i en 64’ans Chevy Impala lowrider, rattar Rotta förstås en Nissan Bluebird 86’a.

Men om öppningen lovar mycket då också några spår till får mig att förnöjt dra på smilbanden, märker jag ändå efter ett tag att det fortfarande är för lite variation på konceptet rent musikaliskt. Mer än ett par, tre låtar å rad orkar jag inte digga helhjärtat. Kanske det inte är så långsökt trots allt, att jämföra med ”gammal god” 90-tals Suomi-rap á la Raptori, som nog hade några enskilda låtar som jag skrattade gott åt (Oi beibi, i synnerhet), men i längden blev ju humor-rapen trist.

Men knappast lär det här hindra bandet från att stiga fram som rockfolkets egen rapfavorit på sommarens spelningar. För som sagt, live på scen är nog Notkea Rottas rätta element och i leden noterar jag två tillskott i form av de legendariska rockfigurerna Rane Raitsikka, gitarrist med förflutet i Smack, och Sami Yaffa, ex-Hanoi Rocks-basist bl.a. Att man sedan inte på skiva får ut mera av det här är ju lite synd.

Texten baserar sig på en kolumn i Kulturtimmen den 9.5.

Publicerad . Uppdaterad

Kommentarer

Inlagt av Kultureliten oc... (ej verifierad)

Tack Ralf för en intressant text. Det här med vad som är kultur, i synnerhet när det gäller högt och lågt: är inte det en diskussion som blev avklarad om inte på 80-talet så på 90-talet? Ifall inte på 90-talet då i så fall åtminstone på 00-talet? Nej? Har det inte till och med blivit lite tvärtom. Märker man inte numera allt oftare att ifall kulturen inte går att mäta i pengar eller som en puttrande populär- eller subkultur som väntar på att plockad av en industri eller annan, så är det längre inget värt i vårt samhälle? Kan det vara så sorgligt att de här påhoppen på kulturen lever en olycklig samexistens där en del av kultur-folket vägrar kliva ner från sina fina salonger och penthousar högst uppe i elfenbenstornen och delar av samhället i sin naivitet försöker utplåna all form av kultur som "de inte förstår". De här senare nämnda banalisterna vill helst inte se att ett öre av samhällets medel sätts på konst överhuvudtaget. Desto mer abstrakt desto mer förkastligt. Alltså under anfall från både de egna och de andra. Stackars "Kultur", vad ska det bli av dig?