Grexit önskvärt eller fruktansvärt?

Bild: Yle

Ingen verkar veta vad ett grekiskt utträde ur eurozonen skulle betyda. Såväl experter som ansvariga och ansvarslösa politiker är villrådiga eller så går åsikterna kraftigt isär. Däremot har ett eventuellt utträde redan fått en egen term - grexit.

Frågan är om euroländerna bluffar då de kräver att Grekland fogar sig eller om de menar allvar. Den grekiske vänsterledaren Alexis Tsipras säger till International Herald Tribune att han gillar att spela poker.

En del menar, så som Tyskland, Finland och flera andra euroländer, att Grekland får ta konsekvenserna om landet inte rättar sig efter de krav som EU och Internationella valutafonden IMF har ställt för de frikostiga lånen (240 miljarder euro). Tanken är att man ska lära grekerna en läxa om de inte annars lär sig. Att ge efter för Grekland ännu en gång skulle vara farligt för betalningsmoralen. Landet som aldrig borde ha släppts in i EMU verkar inte heller i efterhand komma i form med en påtvingad hästkur.

Grekland har ändå kommit långt på vägen. Det är fel att säga att Grekland inte har gjort något för att förbättra situationen. Såväl den socialistiska Pasok-ledda regeringen som den samlingsregering som satt från november i fjol till maj i år har vidtagit många tuffa åtgärder, men så har den också haft kniven mot strupen. Med omvärldens hjälp/påbud har Grekland sänkt minimilöner, pensioner och kraftigt bantat ner den offentliga sektorn. Greklands primära budgetunderskott, det vill säga om man räknar bort räntebetalningar, är t bara omkring 2 procent av BNP. Det är ett mindre underskott än vad till exempel Frankrike, Nederländerna eller Spanien har. Räntebetalningarna går det ju inte att blunda för och givetvis inte heller den ofantliga skulden. Nu verkar det i alla fall vara stopp för åtstramningarna då det politiska priset blev för högt, även om mycket av de smärtsammaste nedskärningarna redan har genomförts.

Frankfurter Allgemeine Zeitung ansåg i sin ledare i fredags att om yttervänstern vinner valet och vägrar att följa åtstramningspolitiken, som är villkoren för nödlånen, så har euroländerna inte något annat val än att ställa in alla betalningar till Grekland. Allt annat skulle vara ett tecken på att man kan bedriva utpressning mot eurozonen. Om landet lämnar eurozonen blir det inte fråga om lån till Grekland utan omvärlden får skicka humanitär nödhjälp till Grekland, och FAZ tillägger att man förhoppningsvis inte behöver sätta in internationella skyddstrupper i landet.

De politiska besluten har gått i stå i väntan på hur parlamentsvalet utfaller den 17 juni. Det har däremot inte ekonomin – grekerna fortsätter att tömma sina bankkonton på besparingar för att ha euro till hands ifall landet blir tvunget att återinföra drakman. Det är möjligt att landets banksystem kollapsar redan före valet och då behövs hjälp utifrån, men det är oklart om någon har lust att komma till undsättning.

Den största risken med en grexit är risken för smitta till andra länder, särskilt om den sker oplanerat. Redan nu är situationen i Spanien kritisk, och den kan förvärras betydligt om oron sprider sig och spanjorerna börjar tömma sina bankkonton . Det stämmer att eurozonen är bättre rustad nu än tidigare, men det är oklart hur långt brandmuren räcker om banksystemet i Spanien och låt oss säga Italien måste stödjas. Då skulle en omförhandling av de grekiska lånen kanske ha varit betydligt billigare, hur moraliskt motbjudande det än är som tanke. Det är däremot svårt att förklara för till exempel tyska eller finska väljare. I Finland skulle Timo Soini fortsätta att häckla Jyrki Katainen och Jutta Urpilainen, samtidigt som ett kommunalval är på kommande. Låt vara att eurofrågan inte direkt hör till det kommunala beslutsfattandet.

Är det så att Alexis Tsipras i Aten sitter med trumf på hand? Han kanske vill syna korten och se om EU och IMF bluffar eller inte. Själv varnade Tsipras i IHT de övriga EU-länderna, att tvinga ut Grekland skulle vara det samma som att såga av den gren man själv sitter på. Eller är det så att han bara ännu inte har begripit att han med sina ogrundade förhoppningar har makt att förleda grekerna och störta ner dem i ett ännu större fördärv?

EU-ländernas ledare ska på onsdag mötas i Bryssel till ett inofficiellt extrainsatt toppmöte. På agendan står det ännu en gång tillväxt. För ledarna blir det en balansgång då man ska främja tillväxt utan att rucka på budgetdisciplinen. Grekland kommer säkert att vara en snackis, åtminstone i korridorerna.

Nygamla, men obekväma frågor kommer säkert upp på agendan igen. Allt fler talar om euroobligationerna som en räddning för euroområdet, det vill säga att man i större grad än hittills bär varandras skuldbördor. Det här är något som Frankrikes nyvalde president François Hollande kommer att driva då han gör debut i EU-toppmötessammanhang, det sade han i Berlin förra veckan. Finland som har sitt någorlunda på det torra är knappast särskilt villigt att systematiskt axla andras länders skulder. Tillväxt vill sedan alla ha, det skulle lösa en del av problemen, men hur mycket man har råd med och metoderna kommer det säkert att finnas många olika åsikter om.

Dan Ekholm, Bryssel

Publicerad . Uppdaterad