Får man tala om det här?

Hur mycket är en spelare riktigt redo att offra av sig själv för möjligheten att vinna Stanley Cup? Hur långt är de flesta spelarna verkligen färdiga att gå för att uppnå sitt ultimata mål?

Jag kan garantera att många kanadensiska hockeylirare skulle ge en tå eller ett finger om det var skillnaden mellan en vunnen eller försvunnen cupseger (täcka ett visst skott eller inte, t.ex.). En del spelare är villiga att göra mer eller mindre vad som helst för att drömmen som funnits sedan pojkåren skall bli sann.

Jag vill inte ta ställning till om det är rätt eller fel med
en sådan attityd. Jag vill bara påstå att attityden finns trots att
hockeyvärlden vill ge en annan bild.

Ingen hängiven supporter kan tycka illa om en spelare som är villig att göra snart sagt vad som helst för sitt lag. Det är heller ingen hemlighet att spelare med diskutabel talang blir enorma publikfavoriter för att de uppenbarligen ger allt de har och är villiga att både ge och ta stryk för lagets bästa.
Spelare med en sådan här attityd glöms aldrig. Kolla bara hur omåttligt populära designerade slagsbultar i NHL är i Nordamerika.

Men nog måste det väl ändå finnas en gräns?

* * *

Någon kanske tycker att jag i samband med den här artikeln borde fråga ett hundratal NHL-spelare VAD de är redo att uppoffra eller göra för att vinna Stanley Cup.

Det har jag inte gjort. Av den enkla orsaken att ingen spelare officiellt kan säga vad han PÅ RIKTIGT tänker.

En fråga som är minst lika relevant om inte större i det här sammanhanget är hur pass villiga spelare är att medvetet skada motståndare ifall sådana tag hjälper att vinna mästerskapet.

Man får ju allt efter lite läsa om NHL-spelare som menar att de inte ville något illa efter att de nästan tagit huvudet av motståndaren med en tackling eller sin klubba.

"Inte ville jag ju skada honom", säger spelaren.

Vad då "ville inte skada honom"?

Klart han ville skada honom.

Om han inte ville skada honom, varför tacklade han honom?

Orsaken till tacklingen var ju att göra motståndaren antingen så fullständigt mörbultad att denne skulle vara trött och något ointresserad/rädd att fortsätta eller helt enkelt vara oförmögen att ta sig ut på isen i nästa byte.

* * *

Tacklingar genomförs för att på sätt eller annat göra det svårt för motståndarlaget. Om någon av motståndarnas bästa spelare hamnar till lasarettet på grund av/tack vare en tackling skriks det i det friskare omklädningsrummet senare om det här i extas och av lycka.

Förstås kan ingen från laget säga det här åt en reporter efter matchen.
Det enda vi får höra är de där klassiska och tråkiga ramsorna om att "det är ju tråkigt om han skadat sig".

Absolut avgörande i den här situationen är hur långt en spelare anser sig vara redo att gå.

Ett stort regelbrott kan betyda en lång avstängning, kanske hundratusentals dollar i förlorade löneintäkter och i allra värsta fall livstids avstängning eller en utdragen rättsprocess.

Att hela resten av livet leva med tanken om att ha avslutat någon spelares karriär är heller inte en särskilt angenäm tanke.

Men redo att skada en motståndare för lagets bästa - såvitt konsekvenserna för honom inte är särskilt obekväma - är nog de allra flesta spelarna i till exempel NHL.

Att det här är en oerhört svårbalanserad lingång för spelarna är helt klart.

* * *

Teemu Selänne betraktas ju så där överlag som en av de mest sportsliga och fina idrottsmän som Finland någonsin haft.

Men vem vet på riktigt hur stark hans vilja faktiskt var att vinna Stanley Cup (som han vann år 2007)?

Exakt hur mycket han var villig att offra kom inte fram i den text som publicerades i hockeyblaskan Kiekkolehti i ett nummer under tiden han spelade för San Jose åren 2001-2003, men visst kom en del.

Jag träffade Teemu i San Joses träningskomplex och gjorde en lång intervju med honom.
Av frågorna jag ställde honom var en dem den här: "ditt lag leder med ett mål i den sjunde Stanley Cup-finalen och en motståndare kommer ensam igenom samtidigt som speltiden håller på att ta slut. Du är den som jagar spelaren ifråga. Slår du av hans handled med din klubba betyder det att ditt lag vinner Stanley Cup. Slår du av hans handled?

Svaret kom omedelbart: "absolut", sade Teemu.

Den som inte vill tro på det här måste hitta den rätta Kiekkolehti-tidningen och sedan tro. För just så där svarade Teemu och svaret kom tydligt fram i texten.

Om då den hockeyspelare som alltid varit känd för bl.a. sina gentlemannatag på och utanför isen är färdig att slå av handleder för en vunnen Stanley Cup - vem är då inte redo att göra det?

* * *

Varför tror ni förresten att ingen NHL-klubb mera ger info om den skada som någon av deras spelare just gått på?

I slutet av 1990-talet kunde ett NHL-lags PR-man komma ut med infon om att "spelare X har brutit handen och spelare Y har ett lindrigt benbrott på foten".

Ända fram till ungefär 2005 gick det just så här på alla håll och kanter inom NHL-familjen. Då en spelare skadat sig berättade klubben vilken del av kroppen denne stött och hur länge han kunde tänkas vara ur spel.

Men inte mera.

Nuförtiden finns det just inga andra skador än "skada på övre kroppen" eller "skada på under kroppen".

Varför ger klubbarna så har vag information? Varför inte bara säga hurdant läget de facto är?

Orsaken är så klar som något bara kan vara: alla vet precis hur alla andra agerar och tänker.

Kommer ditt lags spelare in på isen med en NÄSTAN helt läkt fraktur på armen - och motståndaren vet om det - är det självklart att den här halvpatienten får slag på armen så in i norden.

Alltså: spelare skadar sina motståndare medvetet.

Så är det. Så har det alltid varit. Men man bara inte talar om det.

Och hur mycket det än talas om det här i fortsättningen kommer den här attityden aldrig att ändras.

Man må sedan tycka hur illa om den som helst.

Men... Ssssssschhhhh... Berätta inte om det här åt någon....

Martin Palm