Chef: Inte helt klart för mig vad man klagar om

Kiitokset taas hienosti toteutetusta ohjelmasta. Myös haastateltavien kommentit olivat kertakaikkisen erikoisia ja kiinnostavia. Perusturvapomo Nummenmaa ei näyttänyt ymmärtävän mistä ihmiset valittavat.

Hallintoylilääkäri Åsa Westerlund puolestaan taisi viimeksi käydä hallinnoimassaan Meltolassa joskus harjoittelijana, nuoruudessaan.Hän oli kuitenkin melkoisen varma siitä, että kyllä vanhuksille voi syöttää niin skitsofrenia- kuin kaatumatautilääkkeitäkin, ja ilman kunnon indikaatiota, onhan lääkkeiden käyttöalue nykyään niin kovin laaja. Huhhuh. Raaseporissa kaikki hyvin.

Risperdal on ollut laajassa käytössä Meltolassa, monissa muissakin paikoissa toki. Se on Suomessa kymmenen eniten myydyn lääkkeen joukossa. Ruotsissa sen käyttöä kavahdetaan. Sillä tehdään vanhus laitoskelpoiseksi. Sillä saadaan vanhus unohtamaan kotinsa ja koti-ikävänsä. Kuuden viikon kuurin jälkeen hänelle ei myöskään tarvitse enää järjestää virikkeitä, sillä hän ei kykene vastaanottamaan niitä.Se on etenkin Alzheimer-vanhuksille vaarallista. Vaarana on aluksi aivoverenvuoto, myöhemmin kuihtuminen. Se on erityisen ongelmallinen lääke, sillä sen haittavaikutukset ovat samat kuin Alzheimerin oireet; mm liikunta- ja puhekyvyn katoaminen, kivettynyttä zombia muistuttava ulkonäkö, lakastuminen.

Ketipinor ja Quetiapin ovat hiukan paremmin siedettyjä, mutta eivät sovi ilman oikeaa indikaatiota myöskään vanhuksille.

När man läser Artos text börjar man ana var problemet sitter. Kan inte vara lätt att samtala med en sådan anhörig.

Jag önskar att jag kunde tacka er för att ni tagit ställning till kritiken som kommit upp under de senaste veckorna.
Ni kan inte i er position svara till enskilda fall. Likväl kan jag bara nu uttala mig utgående från min familjs möte med åldrinsvården. En fråga jag riktar er alla tre:
Ni visste om att ni blir intervjuade, ni var också fullt medvetna om vad saken gäller. Ändå hade tydligen ingen av er ens gjort sig mödan att åka på en visit till Mjölbolsta... När har ni senast varit i kontakt, öga mot öga med personalen som jobbar där? Eller patienterna som bor där.
Här under tar jag upp de saker som ligger högst på ytan för mig angående ert svar på i radion. Jag rekommenderar också starkt att ni läser Margita Björklöfs kommentar under min skrivelse om mommo. Jag tror inte att hon är ensam om känslan hon hon bär.
Åsa
"Det har inte kommit särskilt många fall av misstankar om felmedicinering" sa du. Är inte redan ett fall för mycket? Ditt svar bara förstärker ytterligare min känsla av att åldringar bara blir en siffra i statistiken.
"Målet är att varje patient har en egen vårdare som sköter informationen men i treskiftesarbete fungerar det inte alltid." Målet låter vackert. För mig som anhörig hade det nog räckt med att den som jobbar med mommo vet vad hennes diagnos är. Medan hon låg på inre medicin träffade vi också flere vårdare (ingen egen), men här fanns inga luckor i information och kommunikation.
Gällande avskedsrum: Åsa berättar att problemet försvinner med det planerade nybygget vid Västra Nylands sjukhus, inte minst för att antalet enpersonsrum ökar. Borde det här trösta? Mormor valde inte att dö i mars 2012. Att ta avsked av en nära och kär borde vara en privat stund, alltid.
Roger
"Oftast tar jag då kontakt med tjänstemännen ifall det inte är ett problem som vi redan känner till." Kommentaren oroade mig. Så om ni redan känner till problemet lämnar ni klagomål gällande samma saker liggande på bordet?
"Det man säkert skulle kunna göra är att ta in någon form av respons av dem som använder vårdavdelningen och också dem som ligger på långvården. Vi har inte sysslat så mycket med det. Och man skulle också beakta de anhörigas åsikt”, säger ordföranden för grundtrygghetsnämnden Roger Engblom. Borde? Kanske? Kanske man också kunde prata med vårdarna, dem som fysiskt är närmast det här jobbet alla dagar?
Du påpekade även att ni också fått positiv feedback. Bra, det tror jag på, jag har också flere bra saker i mitt minne från våra 60 dagar. Men det sopar väl inte bort den negativa responsen? En bra utveckling inom alla brancher är väl att upprätthålla det goda och förbättra det dåliga?
Du var min lärare en gång för länge sedan. Du berömde mitt kunnande och peppade mig till att jobba hårdare på det som kändes svårt... Borde du inte leva som du lär?

Arne
Engblom och Nummenmaa säger att ”läkarstyrkan nog borde räcka till" Borde? Vi blev lovade ett datum när vi skulle få svar på röntgenbilderna som togs av min mormor. Eftersom det första utlåtandet var metastas ville man utreda om så var fallet. Jag ringde till avdelningen och sköterskan sa att hon tror inte att läkaren hunnit se på bilderna. Hon lade luren på bordet och frågade honom. En vresig mansperson (riksvensk) klargjorde för sköterskan att ”det hade han faktist inte tid med idag, de får återkomma imorgon”!...Och så blev det då sköterskans uppgift att lägga det i vackrare ord åt mig. Jag var generad i hans ställe så jag sade inte att jag hört hans reaktion. Alltså gnagde oron i oss anhöriga ännu ett dygn till. Tur var väl att mormor inte numer riktigt var på det klara med omständigheterna ...Eller hade svaret kommit snabbare då? Eller hade läkaren bråttom bara just den dagen?
"Är det den vård som ges, hur den ges eller är det frågan om missnöje med den allmänna stämningen?” Nummenmaa är inte helt säker på vad som ligger bakom problemen som leder till klagomål. Om det verkligen inte står klart för dig på vilka punkter klagomål riktas, föreslår jag att du läser och lyssnar en gång till. Jag har för mig att en man i din position har väl ett visst ansvar i att utreda vad som är problemen, om det känns oklart?
Nummenmaa slår upp i lagboken och säger att ”alla patienter ska ha en vårdplan, gärna med tidtabell. I dagens samhälle kräver man svar på allt omedelbart men inte ens läkarna kan ge de här svaren." Intressant svar. Om det nu är vi anhöriga som har bråttom, kan du då svara på följande:
1. Varför blir åldringar flyttade från en avdelning till en annan, från undersökningar till nya i sådan fart att inte alltid patienten och de anhöriga riktigt hinner med?
2. Varför skulle mormor skickas hem efter 4 dagar utan att saken diskuterats med hennes närmaste? Vi blev ombedda att öka på hemvården till maximalt antal besök/dag (något som säkert hemvården borde få vara med och besluta FÖRE man skickar hem någon? ). Mormor kunde inte gå utan hjälp, än mindre ta sig till toan. "Hon får hjälp med att ta sig till toaletten när hemvården kommer", var svaret. Så nu skulle vi då känna oss trygga med att lämna henne ensam hela dagarna, i blöja. Trots att en människa är gammal och svag är hon ändå inte viljelös. Jag vet med säkerhet att hon inte hållits i säng, varför skulle hon? Skulle du eller jag? Knappast. Plus att man kan väl inte tvinga en blöja på en vuxen människa? Vi anhöriga bad själv om ett vårdplansmöte före utskrivning. Och ett svar av en läkare på vad vi har att vänta gällande tumören. En läkare kan säkert inte, nej, svara med ett exakt fölopp, men säkert har han mer erfarenhet än vi anhöriga? Speciellt om man diskuterar om att skicka hem en mäniska i det tillstånd min mormor var. Ett vårdplansmöte hölls aldrig.
3. Varför måste personal i en sådan situation att de hamnar skynda på anhöriga till den nyligen avlidne?
"Är man missnöjd, ska man framställa en anmärkning till enhetens ansvariga chef.” Nummenmaa menar ändå inte att alla börjar skriva anmärkningar. I situationer som vår går all kraft till att orka hantera en dag i taget. Är det för mycket begärt att vårdsituationer fungerar lite smidigare? Det som för er är vardag var faktist mitt första möte med åldringvården i Raseborg. Jag prioriterade att rikta all styrka till att hantera situationen och lägga all ledig tid på att finnas nära mommo. Missnöjet med mitt avsked till henne hade ju inte heller ändrats av en anmärkning. Den stunden kommer för alltid att bli som den var.
Angående avskedsrum svarade du "Det finns inte ett fysiskt rum. Men det finns tre platser nära kylrummen i källarvåningen. Invid finns en avgränsad plats för avsked." För dom flesta av oss är detta ett otroligt viktigt ögonblick. Skall detta ske i ett kylrum i källaren?? Och hur var det nu med hyresavtalet där? Ditt uttalande kändes fullständigt respektlöst mot de avlidna och deras anhöriga.
"Vi måste ju diskutera frågorna med produktionens förmän. All respons används för att förbättra verksamheten”, lovar för sin del förvaltningsöverläkaren Åsa A Westerlund.
Ni besitter alla era respektive tjänster för att människor haft förtroende nog för att vilja ha er där. Jag kan bara önska att ni också nu tar ansvar, även för det negativa. Uttalandet låter för mig som att ni är färdiga att skuffa problemet vidare. Hur ska något kunna ändra om det bara skuffas vidare? Då slutar det lägst ner i ledet. Hos personal som jobbar närmast patienten, och antagligen har den minsta möjligheten (eller tid) att påverka situationen. Och de är ju faktist just de som gör sitt bästa, inom ramarna för vad NI ger dem, för en lön som antagligen är en bråkdel av er inkomst.
Man ska tro på det man säljer/pratar om. Hur är det med er tre? Är ni tillfreds med tanken, den dagen det är er tur, att vårdas som åldring i Raseborg, så som systemet fungerar idag? Systemet som ni ansvarar för.
Jag lånar till sist ännu Arnes uttalande "det är faktiskt inte helt klart för mig vad det är man klagar om." Med att svara "det är faktist inte helt klart för mig om kritiken tagits på allvar och om ni ansvariga förstått problemen".