Palm: Kungligt på NHL-tronen

Los Angeles Kings Stanley Cup-titel går in i historieböckerna som en av de allra mest osannolika någonsin. När och var och i vilken gren hände det senast att ett lag med nöd och näppe tog sig till slutspelet och sedan sopade banan med motståndet i över två månaders tid?

Hur man än vänder och vrider på ämnet är det svårt att tro att överhuvudtaget en enda person kan påstå att Los Angeles Kings inte är värdiga Stanley Cup-mästare år 2012.

Kungarna, som i grundserien slutade först åttonde i väster, gick fram genom slutspelet som rena rama murbräckan ända tills finalmotståndaren New Jersey tog ett par vinster sedan Kings gått upp till 3-0 i segrar.

Kings statistik från slutspelet talar sitt tydliga språk: 16 vinster och bara fyra förluster samt ett bortasaldo på smått ofattbara 10-1. På vägen till titeln slog man ut den västra konferensens etta (Vancouver), tvåa (St. Louis) och trea (Phoenix).

Kronan på verket kom på måndagen, en 6-1-seger inför närmare 19 000 fullständigt tokiga hemmasupportrar i Staples Center.

Speciellt för supportrarna under den sista matchen var att de fick njuta så gott som under hela kvällen då det stod 3-0 på ljustavlan redan vid 15 minuter och 4-0 ett par minuter före slutet av den andra perioden.
Vanligtvis brukar fansen vara tvungna att bita på naglarna och ha hjärtat i halsgropen då en Stanley Cup-vinst hägrar, men inte den här gången.
Under den sista minuten hade det unisona skriket "we want the cup" bytts ut till "we win the cup" och det verkade som om så gott som alla närmare 19 000 strupar på plats var ansträngda.

Det här är något ingen fått uppleva sedan Anaheim vann titeln i sin hemmarink år 2007. De följande fyra mästarna Detroit, Pittsburgh, Chicago och Boston vann den avgörande matchen på bortais.

* * *

Just precis bara en viss orsak till LA:s oväntade framgång finns förstås inte, men forna Kings-stjärnan Luc Robitaille, som nuförtiden har en framskjuten position på klubbkontoret, tror sig veta den viktigaste av dem.
- Det är otroligt hur våra killar jobbade stenhårt för varenda en centimeter på isen. Jag har aldrig sett ett lag spela så här – att varenda en spelare kämpar så fruktansvärt hårt i precis varje byte i varje play off-serie. Det är fullkomligt otroligt, menade Robitaille.

Det som ligger bakom kämpatakterna och viljan att göra allt för lagets bästa är utan tvekan den arbetsmoral som 53-årige Darryl Sutter började predika om sedan han tagit över som tränare en vecka före julafton förra året.

Han är en så kallad ”no nonsense coach”.

”Skit i vem du är – oavsett om du är en så kallad stjärna eller en ytter i fjärde kedjan – du gör just precis som jag säger. Inga ”passagerare” är tillåtna att vara med på den här resan för här jobbas det – och hårt.”
Ungefär så där lyder Sutters hockeyfilosofi.

I längden fungerar en sådan här strategi inte. Men på kort sikt lyckas den ofta rätt så bra.

Eller perfekt, som nu i Kings fall.

* * *

Att Kings vann det här mästerskapet just tack vare sin kollektiva styrka märktes i spekulationerna om vem som skulle väljas till slutspelets mest värdefulla spelare.

Effektiva centern Anze Kopitar hade säkerligen varit ett acceptabelt val, liksom tuffa lagkaptenen Dustin Brown. De här två delade på segern i slutspelets poängbörs med 8+12=20 poäng.
Backen Drew Doughty spelade stora minuter, var otroligt säker, plockade fint med poäng (4+12=16) och även han kunde ha premierats.
Med beaktande av det enorma defensiva arbete som centern Jarret Stoll gjorde skulle jag till och med ha unnat just honom äran.
Men visst är det rätt att det var målvakten Jonathan Quick som fick priset.

Han spelade fenomenalt genom hela slutspelet, hade ett medeltal på 1,41 insläppta mål per match och räddade 94,6 procent av alla skott.
Maken till spaghettigubbe med vindsnabba reflexer har nog ingen någonsin sett tidigare.

* * *

Kings manager Dean Lombardi borde absolut redan i det här skedet ha ringt sin kollega i Philadelphia, Paul Holmgren, och tackat honom för att ha bäddat sängen så perfekt som nu bara är möjligt.

Jag vill faktiskt gå så långt som att säga att det var Holmgren som med sitt agerande avgjorde den här NHL-säsongen.

Utan Holmgrens kontroversiella och mycket överraskande beslut för ett drygt år sedan att sälja två av sina absolut bästa forwards Jeff Carter och Mike Richards skulle hockeysäsongen 2011-2012 antagligen ha fått ett annat slut.

Philly-lagkaptenen, (vid tiden för transaktionen) 26-årige Richards skickades till Los Angeles medan hans jämnårige, gode vän Carter packade väskorna för en flytt till bottenlaget Columbus.
Carter vantrivdes i Columbus från första början och var oerhört lättad då manager-Lombardi återförenade honom med Richards i LA i februari.
Carter sköt åtta mål i slutspelet medan Richards samlade 4+11=15 börspinnar.

Holmgrens vågade manöver att sälja Carter och Richards verkade för en och en halv månad sedan vara rena rama genidraget.

Wayne Simmonds, Jakub Voracek och Brayden Schenn, som Holmgren fått i utbyte, hade en stor andel i att Flyers i den första omgången överraskande slog ut den största mästarkandidaten Pittsburgh Penguins.
Flyers stenhårda och något ruffiga tag retade gallfeber på Sidney Crosby och Jevgeni Malkin, fick dem totalt ur balans, och följden var att Philly gick vidare med 4-2 i vinster.
Jag vågar påstå att Flyers var den värsta möjliga motståndaren för pingvinerna. Hade Crosby + vänner fått möta någon annan kan de mycket väl ha fått upp en ånga som lyft dem ända fram till Stanley Cup-finalen.
Kanske ända fram till mästerskapet?

Flyers manager Holmgren hade alltså på sätt och vis sin hand med i spelet för att New Jersey kunde nå finalen.

Och han hade det definitivt det då vi talar om Kings.

Hoppas Lombardi redan ringt Holmgren och tackat...

* * *

Ingen borde vara särskilt överraskad över att TV-tittarsiffrorna i Nordamerika inte var något vidare under finalserien.
För att nå bästa möjliga resultat krävs det lag från städer där ishockey är mycket populärt och så behövs det stora stjärnor.
Nu fanns det inga riktigt tunga namn typ Crosby, Ovetjkin, eller Stamkos.
Kovalchuk och Brodeur duger inte. De är inte mera vad de en gång var.

I år hade vi i slutuppgörelsen New Jersey, som geografiskt ligger mellan New Yorkarnas nummer ett lag Rangers samt philadelphiabornas kelgris Flyers.
Någonstans där emellan finns det en del Devils-supportrar. Men den skaran är enligt nordamerikanska mått verkligt liten.

I mästarna Kings hemstad bor det närmare fyra miljoner potentiella supportrar. Problemet är å andra sidan att de allra flesta av dem är just det – ”potentiella”.
Lakers, Clippers, Dodgers, universitetsbasket och amerikansk fotboll går alltid före och merparten av LA-borna är väl knappast medvetna om att det finns ett NHL-lag i staden.
Eller kanske de nu - sedan klubben vunnit NHL-mästerskapet - vet att Kings existens?

Stanley Cup-vinsten kommer att ge Kings ett enormt lyft i LA och på NHL:s håll är man förstås förtjusta. Det finns sannerligen potential för Kings att växa och ett bättre sätt finns inte än en Stanley Cup-parad.

Någon stor hype var det i LA nog inte under finalserien. I en sportbar cirka tio kilometer från Staples Center jag besökte efter den tredje finalen visade de under den första timmen två korta snuttar på TV om matchen. Efter det här visade de lokala baseballaget Dodgers match i sin helhet – i repris!

* * *

Personligen är jag glad över att Kings tog Stanleys buckla åt sig. Nog för att jag skulle vara exakt lika nöjd om titeln gått till exempelvis Buffalo, Winnipeg, St. Louis eller Minnesota där supportrarna lidit i decennier då deras favoritlag aldrig tagit hem bucklan.

Nog måste det ju nu vara en fantastisk känsla för alla stora Kings-supportrar att äntligen - efter 45 års väntan - för första gången kunna kalla sitt lag för Stanley Cup-mästare.

Martin Palm