Fokus på Kent

Sveriges största rockband, någonsin. Frågan är om inte Kent är det. Det finns kanske svenska band, artister som är, eller har varit större rent internationellt, men om förleden ”rock” ska betonas, faller nog rösten på Kent.

För även om det finns de som hävdar att Kent knappast längre är särskilt ”ROCK”, så ligger det onekligen något i det som sångaren och huvudsakliga låtskrivaren Joakim Berg en gång sa i en intervju i Göteborgsposten á propos frågan om Kent är rock eller pop: ”Det är tre finnar i bandet, då blir det rock.”

Det här var år 1997 och då hade Kent just gett ut tredje plattan, Isola, som blev det egentliga genombrottet och sålde i nära på 100 000 exemplar. År 1999 följde man upp succén med Hagnesta Hill och sedan dess har Kent räknats till de riktigt stora namnen i Sverige genom alla tider.

Med Isola och Hagnesta Hill lanserades Kent också hos oss i Finland och här blev bandet givetvis snabbt favoriter bland rockfolket, inte minst tack vare just de tre medlemmarna med finsk bakgrund. De är alltså trummisen Markus Mustonen och de två gitarristerna Sami Sirviö och Harri Mänty. Därtill har vi Joakim ”Jocke” på sång, något av frontfigur och basisten Markus Sköld.

År 2002 släpptes sedan Kents femte studioalbum, Vapen & ammunition, och i förhandssnacket inför den nya skivan hade Jocke Berg talat om att han ville göra en ”Dire Straits Brothers in Arms-platta”. Med det avsåg han inte att Kent skulle låta som Dire Straits, utan han ville helt enkelt göra en skiva där varje spår kunde vara en potentiell singelhit, d.v.s. låtar skilt för sig snarare än en stark och balanserad helhet som man tidigare strävat efter. Med den här skivan befäste Kent definitivt sin ställning som störst i Sverige och vid de här tiderna kring 2003 kan man nog säga att Kent var större än någon annan, någonsin. Otroliga 600 000 tusen exemplar sålde skivan i Sverige och Norden och vid Grammisgalan 2003 kammade Kent hem hela sju Grammisar och där till en rad rockbjörnar och andra utmärkelser. Sommaren 2003, på Sveriges nationaldag, den 6 juni, gjorde Kent också sin vid det här laget – om uttrycket tillåts – legendariska ”vita spelning” på ett slutsålt Stockholms Stadion inför en publik klädd i vitt, på Jocke Bergs uppmaning, någonting som han själv efteråt avfärdande har sagt att var menat som ett skämt.

Därefter hör Kent fortfarande stadigt till det absoluta toppskiktet på Sveriges rockscen, både kvalitativt och vad gäller popularitet, även om det under 2000-talet har kommit fram en del nya namn som kunde sticka upp. Exempelvis Håkan Hellström och The Ark, för att nämna ett par. Men det som inte heller Kent har undgått är den sviktande skivförsäljning som hela skivindustrin hade råkat ut för i och med den kraftigt expanderande nedladdningen av musik. I själva verket hade ingen av skivorna som följde efter storsuccén Vapen & ammunition kommit upp till ens hälften av dens försäljningssiffror på dryga halvmiljonen. Men några floppar har det aldrig varit tal om för Kents del heller.

Den fråga som däremot har varit aktuell sedan 2005 ungefär är om Kent kan bli ännu större, vad finns det ännu för bandet att eftersträva i Sverige? och hur länge räcker motivationen till för att inom dessa rammar ständigt förnya sig och gå framåt? Och det är här som ett nyckelord kommer in, som jag i programmet har tagit fasta på alldeles särskilt. Nämligen rädslan. För som Jocke Berg i åtskilliga intervjuer har hävdat så är det han är rädd för just att man ska förlora, som han säger, ”liv-och-död-känslan” och sluta bry sig, vara nöjd med att göra någonting som duger bara för att få det gjort.

Så visst, Kent är fortfarande ett pretentiöst band, som tar sin uppgift på allvar och som inte sviker sina ideal. Vilket man också fått kritik för; beskyllningar om ”pretto” tar dock bandet som en komplimang. Hur som helst, frågan kvarstår om Kent fortfarande kan gå ännu längre. Men nu är de i alla fall ute med ett nytt album igen, och om man för ett tag varit inne på ett syntbetonat, lite klubbigt elektro-sound, låter nya skivan Jag är inte rädd för mörkret som skapt för att fylla konsertarenorna på sommarens festivaler med. Kalla det arenarock på basen av första singeln, 999, men som redan skivtiteln anger så finns rädslan fortfarande där och i låten Beredd på allt stavar sångaren Jocke Berg rent av bokstavligen till det i refrängen som R.Ä.D.S.L.A.

På den självbetitlade debuten 1995 hette en av de centrala låtarna Jag vill inte vara rädd. Det här temat går som en röd tråd genom Kents produktion.

Fokus på Kent, onsdagen den 20.6 kl. 22:15-23:00, repris: lördag 23.6 kl. 07:03-08:00.

Redaktör: Ralf Sandell