Peter Pan på Sveaborgs sommarteater

Peter Pan må ha mjölktänderna i behåll men på Sveaborgs sommarteater drar han i år in som förpubertal punkare. I Ryhmäteatteris version av J.M. Barries berättelse om pojken som inte ville bli stor kolliderar anarkistisk frihetslängtan med disciplinerat vuxenliv och resultatet är en uppsättning som vågar ta ut svängarna i alla riktningar, både som sprudlande teaterlek och existentiellt resonemang.

En cirkusdirektör hälsar publiken välkommen till en sista tur längs barndomens fartfyllda berg- och dalbana. I Janne Siltavuoris scenografi samsas clownrekvisitan med graffiti som förkunnar att punken inte är död och den hisnande färden går via familjen Kultanens hem i Kottby där en grönklädd yngling med uppkäftig kamfrisyr dyker upp för att locka familjens tre barn på en flygtur till det sällsamma landet Ingenstans. I Riku Nieminens Peter Pan-gestalt möter en stor del av dagens föräldrageneration sitt eget förflutna. Den här Peter Pan har sina rötter i ett anarkistiskt och frihetstörstande 1980-tal men vad har hänt med alla de andra som var tonåringar då?

Regissören Juha Kukkonen har gjort en egen bearbetning av Peter Pan som inte bara bjuder på igenkännbar lokalfärg. Han för också den här berättelsen närmare sitt ursprung av vuxensaga. Under de spektakulära äventyren i barndomens fantasilandskap löper ett mångfasetterat resonemang kring frihet, ansvar och förgänglighet som fångar mycket av vår tids kluvenhet mellan grå konformism och eskapistisk dödsskräck. Är det möjligt att hålla portarna öppna till den tankens frihet som präglar barnets värld utan att samtidigt fastna i ett destruktivt förnekande av vuxenhet och åldrande? Det bästa med Ryhmäteatteris Peter Pan är att den lämnar sina frågeställningar öppna utan att hårddriva någon förenklad tes. Entydig är bara kärleksförklaringen till barnets fantasi och teaterns magi.

Med en rejäl portion komik dukar uppsättningen fram hela galleriet av pirater, indianer, sjöjungfrur och andra varelser som tillsammans med Peter Pan och de borttappade pojkarna befolkar landet Ingenstans.
Peter Pans ärkefiende Kapten Krok ser i Robin Svartströms gestaltning ut som en hårdsminkad avkomma till Alice Cooper och Magica de Hex. Med psykopatens besatthet går han till storms mot ungdomen, njutningsfullt nynnande på Tuomari Nurmios Lasten mehuhetki medan Peter Pan ringar in sitt dilemma med Pelle Miljoonas Vapaus on suuri vankila.

Men trots att uppsättningen ofta är både hejdlöst rolig i sina populärkulturella referenser och virtuos i de inbyggda elementen av cirkusakrobatik och breakdance bryter den aldrig udden av det smärtsamma. På sin höjd gör den de mest skrämmande elementen snäppet tryggare för den allra yngsta publiken.

Allra starkast dallrar smärtan i den ambivalenta attraktionen mellan Peter och Leena, familjen Kultanens dotter. Alina Tomnikov gör en Lena som med pliktmedveten auktoritet axlar mammarollen i barnens fantasivärld men i Kukkonens regi understryks samtidigt den gryende sexualiteten hos både Peter och Lena. Den skräckblandade fascinationen inför en kärlek som inte är identisk med den mellan föräldrar och barn är påtaglig hos bägge och avskedet är bitterljuvt när den ena vågar ta språnget vidare medan den andra väljer att stanna kvar i sin eviga barndom. Tomnikov och Nieminen gör bägge mycket lyhörda och nyanserade rolltolkningar, det enda jag värjer mig emot är den övergripande slutsats som kanske kan utläsas ur uppsättningens samlade rollporträtt. Nämligen att pojkar förblir charmfulla men ansvarslösa pysar livet ut medan flickor tenderar att växa upp till ansvarskännande men ack, så tråkiga samhällsindivider...