Lyckade återföreningar på Ruisrock

Kulturtimmens Elin Willows ser två band som hade sin storhetstid på
nittiotalet visa att de fortfarande kan leverera. Refused och Pulp har
många likheter, men också olikheter.

Musiken börjar spela, och publiken är med direkt, bakom ett halvtransparent skynke står medlemmarna i Refused. De börjar spela just på utsatt tid. "I admit I was a very angry kid", säger sångaren Dennis Lyxzén efter en låt, och syftar på tiden innan Refused la ner. "Idag behövs dock våra låtar ännu mer, the world is more fus´cked up then ever", och så kommer Rather be dead. En av de låter som publiken gillar mest under konserten. Refused har blivit äldre, och så också många av deras fans. Men det finns fortfarande en moshpit, och Dennis Lyxzén hoppar fortfarande från högtalare.

Ibland blir det för långt mellan låtarna, det släcks till och med ner på
scenen. I punken borde det gå snabbt, och det kan vara symboliskt, men
lika väl helt slumpmässigt, som delar av publiken väljer att lämna tältet
just under sådana hål. Tältet är inte heller helt fullt från början, men
visst finns det ändå en hel del hardcorefans (pun intended) på plats. New
noise som spelas som en av de sista låtarna, går mest hem hos publiken,
som verkar nöjd när spelningen är slut.

Man får gå direkt från tältscenen, där Refused har spelat, till
huvudscenen där Pulp tar plats, och det är just så att man hinner. Det är
smidigt med Ruisrock, att de håller tidtabellerna hårt, och på det sättet
behöver man inte missa något. Det negativa är ju att man vet exakt när
konserten ska ta slut.

Pulp inleder också bakom ett skynke, men också här faller det ner, och där
står Jarvis Cocker. Där står också de andra medlemmarna, men Jarvis
karisma är så slående. De är inte allt för olika, Cocker och Lyxzén, smala
med tajta kläder, och scenspråket, kroppsspråket, påminner också om
varandras. Och det fungerar till både punk och indiepop. Men när Dennis
Lyxzén säger att det inte är så lätt att som 40-åring hoppa omkring i
tajta byxor (fast det ska sägas, det ser ännu ganska lätt ut när han gör
det), så kör 48-årige Jarvis Cocker bara på.

Pulp börjar med Do you remember the first time, från His 'n' hers, albumet
som kom ut 1994, och sista låten blir (förstås) Common People från
Different class (1995), deras säkerligen största hit tillsammans med Disco
2000. Däremellan bjuder Pulp på blandade godbitar, både hits och låtar
från innan 1995. Cocker bjuder på anekdoter och självdistans, och publiken
låter sig charmas.

Det visar sig att båda banden har spelat i Åbo 1996, under sin
storhetstid, och på båda spelningarna verkar det också finnas de som var
med då. Fredagen på Ruisrock är helt klart en dag för de som aktivt
lyssnade på musik på nittiotalet, vare sig det var hc eller indie. Rent
personligt är jag tacksam att man gjort schemat på det viset, att välja
mellan de två banden hade varit tungt.

Efter Refused är man lagom arg (på ett peppat sätt, så som man bör vara
efter en punkspelning), Dennis Lyxzén avslutar med att påminna om att inte
låta någon annan bestämma över oss, efter Pulp är det omöjligt (om man av
någon anledning skulle vilja försöka) att få bort leendet på läpparna.
Båda bandan verkar gilla att spela ihop igen, och det är en stor del av
upplevelsen. Att cykla hem efter en sådan kväll, när man inom minuter från
varandra fått se både Refused och Pulp, är obeskrivligt.