Pearl Jam i Globen

Inne på krogen i Globen sjunger trettio personer med i Alive. En svensk man bjuder min kompis och hans gäng på dricka. Och tidigare på dagen kunde man se folk med Pearl Jam skjortor överallt i Stockholm. Jag föreställer mig inte att bandet lockar till sig mängder av nya fans men de gamla är trogna som få - och de räcker väl till för att göra slutsålda europaturnéer. Ett brittiskt par som sett nio av bandets spelningar bara i sommar grälar om vem som gillar sångaren Eddie Vedder mest. Allt har sin gräns. På globenkrogen kan jag inte hålla mig utan sjunger med då jag beställer en tuting. Det är sällan man får möjlighet att känna en gemenskap med så många människor på samma gång. Pearl Jam 2012 är mitt Springsteen på Ullevi eller Bob Marley på Gröna Lund osv. 

Inne i hallen är det fullt. Bandet kliver upp på scenen och öppnar med Eldery woman...Jag minns en våt natt i tjeckiska byn Krumlov för länge, länge sedan. Vi dricker i en källare med rockbilder på väggarna. I det "vi:et" återfinns en av mina bästa vänner och jag inser att Pearl Jams musik har förljt med mig under den viktigaste delen av mitt liv, i mitt vuxenblivande och att musiken ofta funnits där i de finaste och i den finaste av mina människorelationer. Tacksamt tåras mina ögon och bandet avfyrar Corduroy - öppningsspåret i Stockholm 2000, en spelning jag också såg och som överträffades med hästlängder i lördags.

Aftonbladet kallade spelningen för en jättefest - det beskriver det hela bra. Globen dryper av kärlek - bandet är mållösa av tacksamhet, publiken sjunger allsång och många gråter. Jag står med armarna vidöppna i Given to fly - en i och för sig klyschig posé - men det känns fantastiskt att känna ljudet slå emot kroppen och jag känner verkligen hur själen lyfter - många av låtarna ger transcenderande upplevelser precis som rock i sina bästa former bör göra. Ibland känns det som om upplevelsen är för stor, som om all kraft rinner ur en, till exempel i låten jag alltid önskat höra; Off he goes följs av odödliga Just breathe - men sen ser State of love and trust till att återskapa partyt. 

Låtlistan är perfekt; en blandning av gamla klassiker och nya pärlor, bandet spelar i nästan tre timmar, gör trettiolåtar, kanske trettioen och det förefaller som om Vedder & Co aldrig vill lämna scenen - de står där och ler, kramar om varandra, talar vackert. Vedder själv krökar frejdligt under hela spelningens gång, har kul, lirar basket med en boll som någon slänger in åt honom, han sjunger fantastiskt och bandet spelar lika bra. Mike McCreadys gitarrer förefaller överjordiska och jag förstår att det här är det bästa jag sett. Den varma stämning som bandet skapar visar att ishallar funkar lika bra som en klubbspelning bara bandet bryr sig om sin publik och publiken är på plats för musiken. Det känns som om de ca 14000 på plats alla är där för att se sitt favoritband. Då skapas magi.

Och då Vedder säger att han inte vet vad de gjort att förtjäna publikens kärlek, ja då tror jag honom och också häri ligger en nyckel till att förstå varför bandet fungerar så bra och lyckas beröra så många.

I slutet av spelningen tänds lamporna och vi sjunger Rocking in the free world tillsammans. Det enda jag saknar är hon jag älskar, att dela den bästa av spelningar med. Dessa knappa tre timmar är flyktiga i tidens flöde men jag kommer alltid att minnas varenda sekund av den här fantastiska kvällen.

Artikeln är skriven av Sebastian Bergholm