HS: Unga sjukpensioneras allt oftare

Vad är logiken med att sjukpensionera unga personer, som inte ens fyllt 30 år? Det är ju det samma som att säga att "vi ger upp, du har ingen framtid som en nyttig individ". Att vara delaktig i arbetslivet är väl generellt sett ett av de bästa botemedlen mot depression. Att sjukpensioneras vid <30år kan väl inte vara värst uppiggande?

Che: Det handlar mycket om byråkrati vad det kallas, t.ex. om man är sjukskriven längre än vad sjukskrivning "får vara" och kanske även utan jobb men inte i skick att arbeta och kan därför inte heller få arbetslöshetsstöd i.o.m att man måste vara arbetssökande för att få sådant. Då är det sjukpension man får istället. Byråkrati helt enkelt att man svänger sig med orden och ändrar i statistiken lite. Sen om man är/blir utan jobb kan det ju rent av vara bidragande/triggande faktor till depression, och då kan det vara svårt att komma tillbaks till arbete när den situationen uppstår. Det blir en ond cirkel.

Själv har jag jag fungerat som företagare under 14 års tid med en kropp som inte varit tillmötesgående. Jag har flera olika sjukdomar som ingen enskild läkare kan sätta fingret på hur dessa påverkar varandra och då slussas jag ständigt till psykologer som undrar vad jag gör där.

Jag vill natruligtvis göra rätt för mig, men min kropp klarar inte av stående eller sittande jobb och dessutom har jag vissa allergier som ger mig besvär att jobba i den miljö som jag jobbat med i hela mitt liv. Nu ska jag skola om mig och pensions-försäkringsbolaget förutsätter att jag själv är aktiv. Jag har sökt till 10 olika utbildningar och olika sk. praktikplatser. Ifall jag skulle bli antagen till någon av de utbildningar jag sökt till så är det inte säkert att pensionsbolaget betalar för omskolningen - det är då deras "specialister" som aldrig träffat mig som ska avgöra om jag klarar av de arbetsuppgifter som ifrågavarande utbildningar ger möjlighet till.

För mig känns det att byråkratin görs så invecklad så att alla inblandade till slut ger upp och lyfter upp händerna och inte orkar kämpa längre för att få någon inkomst. Det är som en rekryterare sa åt mig: vem vågar anställa någon på gratis praktik som varit sjukskriven i nästan 1,5 år och nog har han helt rätt! Inte skulle jag själv ha anställt en sådan person heller - utan att veta desto mera om personen eller vad besvären orsakas av.

Jag skulle ju tro att det i slutändan blir förmånligare för både samhället och pensionsbolagen om den som ska omskolas understöds i 3-4 år, och sedan kan personen få ett nytt jobb och bidra med skatter till samhället. Istället vill man att personen ska vara på någon kort praktik som inte ger någonting, förutom att sänka personens självförtroende ytterligare - denna praktik bara för att byråkratin kräver det och man tycker att det är för lång tid och blir för kostsamt att betala för en 3-4 årig utbildning... Det är då bättre att en universitetsutbidad person sitter någonstans och vänder papper 4 timmar/dag för att prova på, än att faktiskt skola om sig till något som personen är intresserad av och har kapacitet att klara av.

Men som sagt, det är lättare att slussa unga personer till någon praktikplats som bryter ner den unga arbetstagaren ännu mera än vad kämpandet med sjukhusbyråkratin gör. Till slut blir alla psykiskt trötta och får en sådan diagnos förr eller senare. Jag vet att många får den flera gånger när läkarna inte kan sätta fingret på något annat.

Börja med att sanera sjukvårdssystemet och låt de sjukhus som har den bästa kompetensen inom ett visst område sköta om vården där och låt inte geografi begränsa var människan ska få vård! När man får vård där de har de rätta kunskaperna så hålls man också, högst sannolikt, arbetsför också!