Ett drömspel

”Hallå, pappa! Är det ditt fel eller deras?” Om August Strindberg hade känt till mobiltelefonen skulle han kanske ha låtit Indras dotter ringa upp pappa gud för att fråga varför det är så synd om människorna. Nu sker det i stället i Teater VIIRUS uppdaterade tolkning av Ett drömspel.

Uppsättningen är i första hand riktad till en ung publik och premiärplatsen - gymnastiksalen i Brändö gymnasium- vald med omsorg. Regissören Jakob Höglund har förankrat sin bearbetning i en miljö som speglar primärpublikens egen vardag men spelrummet väcker säkert minnen och associationer också hos dem som lämnat skolan bakom sig för länge sedan. För den här åskådaren t.ex. ter sig varje gymnastiksal som rena snabbresan till allt vad mänskligt tillkortakommande kan rymma...I VIIRUS version inlemmas publiken dessutom rent konkret i föreställningen. Det här är inget drömspel vi tillåts betrakta på avstånd utan en väldigt fysisk iscensättning som ramlar över oss med samma kraft som de vilda och obegripliga scenarion som kan ansätta oss i våra egna drömmar. Detsamma gäller de gestalter och situationer Strindberg låter passera revy. För hans egen samtid var de fullt igenkännbara och nu återuppstår de präglade av referenser som hör hemma i vår tid. Med finns allt från kaotiska tonårsfyllor till en modellvacker gudadotter som singlar ner från rymdäventyrens catwalk till vårt pinade klot.

Jessica Raita gör gudadottern som kommer till jorden för att själv erfara hur människorna lever medan Åsa Wallenius, Simon Häger och Oskar Pöysti kreerar alla de gestalter hon möter på sin väg. Kristian Ekholm och Mari Agge har skapat ett ljud- och ljusuniversum där spelets miljöer smidigt avlöser varandra, Jakob Höglund har gallrat och korsklippt i det amöbaliknande persongalleriet och även om skådespelarna är bara fyra har vi ofta en känsla av att de är betydligt fler. Det är rörligt, energiskt och välkoreograferat och till känslan av kropp och volym i föreställningen bidrar också publiken som ofta tilldelas en alldeles egen roll i uppsättningen. Plötsligt finner vi oss t.ex. indelade i två läger – de mindre lottade Skamsundsborna med dystra strutar på huvudet på den ena sidan och det privilegierade gräddskiktet i Fagervik, frossande i godsaker, på den andra.

Ett drömspel ställer ju oss inte bara inför existentiella frågor som utmanar vår begreppsvärld utan handlar i lika hög grad om det lidande och orättvisor vi själva åstadkommer. Det sker dessutom ofta med en god portion satir som ibland har tenderat att drunkna lite i eftervärldens vördnad för Strindberg . Det bästa det pågående Strindbergåret kan föra med sig är uttryckligen ambitionen att utforska hans texter med fräscha ögon. Men samtidigt får jag väl tillstå att jag under VIIRUS premiär ibland satt och undrade om uppsättningen kanske ändå fungerar bäst för den publik som redan har ett förhållande till originalet.

Rörligheten har nämligen också ett pris. Det är ganska bökigt ibland när publiken rycks upp mellan scenerna. Innan alla funnit sig till rätta igen har följande scen kanske redan kört igång utan att publiken hunnit uppfatta sammanhanget ens. Visst förmedlar den här sprudlande teaterleken effektivt drömmens kaos genom att inte låta publikens intellekt arbeta ostört en sekund men dessvärre sker det i någon mån också på bekostnad av de frågeställningar hela dramat kretsar kring.