Jansson: Brist på intensitet i Kents nya material

Snart 20-åriga Kent är Sverigerockens flitigaste Finlandsgäst. På tisdagen var det dags för Finlandsspelning nummer 40 när bandet drog nästan fullt hus till Slottsparken i Åbo. Tidvis imponerande, tidvis rutinmässigt, konstaterar kulturredaktionens recensent Tomas Jansson.

Kent är tillsammans med U2 och Thåström och Ismo Alanko det rockgäng jag sett på scen allra oftast, i går i Åbo blev det 13e gången Kent för mig.
Egentligen är det mest för att återuppleva gamla känslor som jag återvänder. På skiva tappade jag bort Kent efter sju år gamla ”Du & Jag Döden”, men det är ju ändå via Åbo som Kent hittade till Finland (Ruisrock-spelningen 96 var faktiskt bandets andra utlandsspelning i karriären), så när Jocke Berg & co återvänder efter en paus på fyra år är det väl självklart att finnas på plats.
Och inledningen är imponerande, visuellt lekfull och genial.

Första tonerna spelar Kent bakom ett skynke, och när introt övergår i sju år gamla Klåparen dras ett litet titthål fram – där har en liten tonårsreplokalhåla byggts upp, trångt är det, betongliknande väggar med mängder av artistfoton, och för en stund trollar Kent fram något av bandets tidiga intensitet, fortfarande när hela skynket faller och bandet fyller den stora scenen, Ensam lång väg följer, kanonlåten 400 slag, och allt verkar riktigt lovande.
Sedan följer sju färskare låtar, och jag vet inte om det är bara jag men majoriteten av det nyare materialet saknar den intensitet som för mig ÄR Kent.

Det är kanske orättvist men omöjligt att inte minnas tidiga spelningar; första mötet 95 på en tidig showcase-spelning på en centrumklubb i Stockholm. Ett allvarligt svartklätt rockband med musik som smakar ångestexplosioner och där vokalisten på scenen balanserar mellan det direkt patetiska och det genuint känsloladdade där han ständigt tar till sitt återkommande manér, knytnäve som bankas hårt mot hjärtat.

Eller 96 när Kent redan hade förvandlats till Sveriges rockhjältar där de trollbinder 15 000 åskådare på Hultsfredsfestivalens stora scen. Fortfarande svartklädda, fortfarande med samma manér, fortfarande med ett totalt hängivet intensivt känsloladdat uttryck. Eller när Kent satsade på internationell karriär, spelade in på engelska parallellt med svenska, och jag ramlade över en spelning i Berlin 98. Vi var under 100 pers i salen, det var underbart att inte behöva trängas om utrymmet och ändå se ett band som ger allt och serverar en fenomenal spelning.

Nu i Åbo ser jag ett Kent som inte behöver slåss för att bli älskat, låtlistan är identisk med den i Helsingfors för två månader sedan, inte bara exakt samma låtar utan också i samma ordning, och det är svårt att inte känna att det här gänget har gjort exakt samma sak väldigt ofta. Nu gör man jobbet, man gör jobbet bra, men oftast varken mer eller mindre.

Då min koncentration släpper märker jag också obalansen i mixningen. Alldeles framför scenkanten är det basgitarren som slår knockout på allt annat, balansen blir bättre när jag tar mig upp längs sluttningen mot Åbo slott (fantastisk miljö, när mörkret faller kan man trollbindas bara av den), men jag har nog aldrig hört så litet gitarr under en Kent-spelning som i går. Och för mig är gitarrerna ändå Kent-soundets själ.

Efter sju nyare låtar återvänder Kent till äldre material, och andra extranumret Mannen i den vita hatten lämnar mig till slut vid halv elva-tiden med gott humör.
Men det är spelningens första tio minuter jag bär med mig.

Tomas Jansson