Därför producerar samhället mellanfallare

Bild: Yle / Eva Pursiainen

Vårt socialskydd avvisar människor då den ena funktionen inte har en aning om vad den andra gör. Det pekar Anne Määttä på i sin nya doktorsavhandling.

Ingen har en helhetsbild över enskilda människors behov. Människor har svårigheter att få utlåtande om sin arbetsoförmåga. Det verkar vara stora bidragande orsaker till att människor faller mellan socialskyddets maskor.

Anne Määttä har undersökt vad som möjliggör mellanfallare ur klientens perspektiv. Hon fick in närmare 200 berättelser av människor som i värsta fall inte ens fick behovsprövat utkomststöd, alltså det sista halmstrået i vårt samhälle. Määttä disputerar vid Helsingfors universitet i dag.

Svårt att bevisa arbetsoförmåga

Anne Määttä märkte att det svåraste för alla åldersgrupper verkade vara att få bevis på sin oförmåga att arbeta. Läkarna skriver utlåtande om arbetsoförmåga i förhållande till de erfarenheter i man haft i yrkeslivet: Har man inte jobbat blir det svårt att bevisa att man inte kan jobba. De unga föll snabbast mellan stolarna.

Bland äldre som svarat på Määttäs uppmaning att beskriva sin situation handlade det om fysiska problem som utvecklats under en längre period. Plötsligt hade bägaren runnit över, men ändå kunde de inte få en diagnos eller utlåtanden för att få rätt sorts hjälp i form av ekonomiskt bidrag.

– Läkarna har en nyckelposition här, säger Määttä.

Anne Määttä forskar i grundtrygghet. Hon konstaterar att har man företagshälsovård att vända sig till är möjligheten att få rehabilitering och annan hjälp betydligt bättre, eftersom intresset är större att hålla kvar arbetstagaren. Förlitar man sig på den allmänna hälsovården faller man snabbare ut och det är svårare att komma tillbaka till arbetsmarknaden eller studierna.

Det finns en stor risk för en som är arbetsoförmögen på grund av sjukdom att bli arbetslös, förklarar Määttä och beskriver en situation ur sin forskning:

– Det var en som måste anmäla sig som arbetslös fast personen var sjuk, för pengarnas skull. Då man inte kan ta emot kurser eller andra åtgärder får man sanktioner, och summan man får minskas. Då måste man förlita sig på behovsprövat utkomststöd som man får bara om det är det allra sista alternativet. Sanktionerna kan sträcka sig ända till utkomststödet: Startpunkten har varit att man är för sjuk för att arbeta, till slut, om det går riktigt illa får man inte ens utkomststöd. Då får man hoppas att man får hjälp av vänner, familj eller tredje sektorn.

Det här är enligt Määttä en till svag länk i systemet: En enskild tjänsteman på socialbyrån har makt att bestämma om klienten beviljas en förmån eller inte. Beslutet kan leda till en ond cirkel som förstör ekonomi och hälsa.

– Många skrev om att de förutom sina fysiska sjukdomar började få psykiska problem. Då är situationen redan en annan och processen fördröjs ytterligare, säger Määttä.

Servicesystemet är splittrat

– Vi har många experter som gör ett gott arbete, men då systemet är väldigt sektoriserat sköter alla sin egen tomt, och helhetsbilden finns bara hos den enskilda klienten, säger Anne Määttä.

Alla sektorer har egna förfaringssätt. Määttä pratar om kulturskillnader mellan olika socialbyråer, till och med på samma ort. Från kommunens sida kommer order om att hålla hårt på budgeten. Förmånshandläggaren kan då försöka, mer eller mindre medvetet, undvika att bevilja till exempel utkomststöd.

Det splittrade systemet producerar mellanfallare, säger Anne Määttä. Att bli beviljad till exempel behovsprövat utkomststöd är inte lätt. Määttä jämför vårt system med det amerikanska och säger att det finns likheter. Bevisbördan ligger på dej som kund:

- Den enskilda klienten har hela bevisbördan, medan personen som arbetar för systemet verkar ha som uppgift att tvivla på klientens rätt att få ett bidrag. Klienten måste då bevisa att han eller hon nog har rätt till detta bidrag.

Ingen som har helhetskoll

Det finns ingen som har som uppgift att ha en helhetsbild, påpekar Määttä. Hon kallar det för "byråkrati på gatunivå". Förmånshandläggaren bakom glasluckan har bara att göra med den enskilda ansökningen. Socialarbetare, som är utbildade i systemet, är det svårt att komma i kontakt med i ett tidigt skede.

- Det splittrade systemet orsakar mellanfallare och avvisar människor. Grundtryggheten man får är så liten att man behöver ansöka om exempelvis bostads- och andra bidrag. Detta att man ansöker om bidrag på många ställen knyter ihop många sektorer, men de möts bara i den enskilda klientens situation medan systemen inte kommunicerar med varandra. I praktiken slussas klienten sedan runt.

Ofta låter man också bli att ansöka om bidrag man skulle ha rätt till: dels på grund av bidragets stigma, dels på grund av att hela systemet verkar så kaotiskt:

- I synnerhet äldre som lever på sin lilla folkpension skulle aldrig kunna tänka sig att ansöka om behovsprövat utkomststöd. De kan hellre försöka klara sig utan medicin än stå ut med skammen att söka utkomststöd.

I framtiden hoppas Määttä på att kunna forska vidare kring hur situationen ser ut från socialarbetarnas sida.

- Det är helt klart att de är ansträngda. Vi skulle behöva mer resurser till det sociala arbetet.

Anne Määttäs doktorsavhandling Perusturva ja poiskäännyttäminen kan laddas ner som PDF här.

Läs också: Risikko vill ha personliga rådgivare i bidragsdjungeln
Läs också: Taina föll mellan stolarna

Kommentarer

Inlagt av H (ej verifierad)

Första meningen - vad vill man få sagt? Komplicerad är den i allafall.