Hoppa till huvudinnehåll

Flyktingkonst: engagemang eller exploatering?

Pekka Jylhäs gjorde ett eget konstverk av den drunknade pojken Alan Kurdi. Pekka Jylhä: Until the Sea Shall Him Free (2016) Bild: Helsinki Contemporary/Ilpo Vainionpää Pekka Jylhä

Flyktingkrisen dyker upp i konsten i Finland och världen. Konstnärer vill agera, ta ställning och väcka debatt. Men gränsen mellan engagerande och exploaterande konst är hårfin.

Enligt Pontus Kyander, som är lektor på Bildkonstakademin, är det svårt att lyckas med denna typs konst.

Han säger att flyktingkrisen i första hand är en medmänsklig utmaning, inte konstnärlig.

- Det är inte lätt att göra reportage eller fotografier av reportagekaraktär av andras lidande, eftersom där finns en etisk problematik. Och den blir ännu svårare när man närmar sig problematiken konstnärligt, säger Kyander.

Tala om det som sägs i finsk offentlighet, säger Pontus Kyander. Pontus Kyander är lektor vid Bildkonstakademin. Bild: Yle / Eva Lamppu konst,pontus kyander

Kyander undrar i vilket syfte verket görs och vem konstnären vill nå.

- Då tänker jag att det ska vara väldigt bra och intressant konst för att det ska vara adekvat i sammanhanget. 

Aktuellt, men inte trendigt

Flyktingkrisen syns just nu på många fronter. Vid årsskiftet ställde fotografen Stefan Bremer ut porträtt på asylsökandevid asylboenden i Finland och Europa.

Konstnären Timo Wright lät i sin tur frakta övergivna flytvästar från Grekland till Helsingfors och spred ut dem på ett gallerigolv i februari.

I Berlin visar bildkonstnären Magdalena Åberg målningar på taggtrådsstängsel i Europa, och i Helsingfors ställer skulptören Pekka Jylhä ut en 3D-version av den lilla syriska pojken Alan Kurdi som flöt död i land i Turkiet i höstas.

Alla, även de grövsta xenofoberna i Sannfinländarna tycker det är trist att barn drunknar i Medelhavet

Konstnärer säger att de vill ta ställning, beröra och tvinga oss att minnas flyktingarnas öde.

Pontus Kyander tar inte ställning till de här konstnärernas arbeten, men säger att gränsen mellan att engagera sig och utnyttja situationen i konstnärligt syfte är hårfin.

- Att adressera en vag medkänsla är förhållandevis torftigt. Om vi talar om konsten som ett medel att väcka debatt och engagemang, då måste andra medel till, säger Kyander.

När man talar om den här typen av kriskonst finns hela tiden risken att det blir ett självbekräftande påstående om något som alla vet och håller med om.

- Alla, även de grövsta xenofoberna i Sannfinländarna tycker det är trist att barn drunknar i Medelhavet, säger Kyander.

Konstnärsfokus

Konstnären Heidi Lunabba har gjort en workshop med flyktingbarn, men för övrigt har hon arbetat med andra frågor. Hon tycker inte att flyktingkrisen är ett särskilt trendigt tema bland konstnärer. Krisen är aktuell, därför syns den också i konsten.

- Flyktingarna är en grupp som inte själva har så stor talan inom konstscenen eftersom de är i en situation där de inte kan agera som konstnärer. Därför kan det vara relevant att jobba med flyktingar i samfundskonst, säger Lunabba. 

Heidi Lunabba tycker att konsten är individfokuserad. Heidi Lunabba arbetar med deltagande konst. Bild: Yle / Eva Lamppu heidi lunabba,konstnär,samfundskonst

Lunabba gör deltagande konst och hon jobbar alltså med olika grupper av människor. Ofta är det ändå henne, konstnären, som medierna lyfter fram.

- Samfundskonst är överlag problematisk. Man måste alltid fundera mycket på sin egen och deltagarnas roll och vara ärlig med det utrymme man ger. Men det är svårt att göra samfundskonst utan att det är man själv som ses som huvudperson.

Ämnet ska kännas bekvämt

Tyskfödda Albert Braun bor och arbetar i Nykarleby. Han får idéer till sin konst av vad som helst. Socialt beteende, populism…  Men flyktingfrågan har inte kännats rätt för honom.

- Jag söker inte politiska frågeställningar utan jag hittar dem på vägen och så tar jag itu med det jag känner sig mest bekväm med och det jag har något att säga om. Jag tycker det är viktigt att man inte hoppar på ett tåg bara därför för att andra gör det eller för att det har blivit en viktig fråga, säger Braun.

Vems konst är trovärdig?

Spelar det då någon roll vem eller var konstnären är? Måste man vara syrier för att vara trovärdig?

Det tycker inte Ahmed Al-Nawas på tjänsten Kultur för alla, som främjar diversitet och tillgänglighet i konsten.

- Det viktiga är vilka röster som får komma till tals och till vilka man förhåller sig seriöst.

När du lyfter fram dig själv som konstnär måste du fundera på hur långt just din röst hörs och vems röst som samtidigt faller bort, säger al-Nawas.

Ahmed Al-Nawas efterlyser mer aktiva konstinstitutioner. Ahmed Al-Nawas på Kultur för alla. Bild: Yle / Eva Lamppu ahmed al-nawas,kultur för alla

Museichefer fjäskar för regeringen

Pontus Kyander, som bland annat lett Trondheims konstmuseum, tycker att museerna har en skyldighet att lyfta fram det som sker i samhället här och nu - högerextremismen, medborgargarden och stängda gränser - men istället för att fullfölja sitt uppdrag stryker museicheferna regeringen medhårs.

Att hålla en armlängds avstånd från politiken är till för att ge museerna frihet att agera, inte att tvinga dem till politisk neutralitet, säger han.

- Och framför allt finns det här en feghetskultur som handlar om att behaga, inte minst sina egna styrelser och beslutsfattare. Och det är fullkomligt fel när det kommer till ledande konstinstitutioner och museer, säger Kyander.

Enligt Kyander har inte konstnärerna större skyldighet att reagera på flyktingkrisen än någon annan, men när man reagerar borde man reagera på det som sker här i Finland.

- Politiken som bedrivs av regeringen och av ett regeringsparti som är öppet främlingsfientligt. Jag säger inte att alla tycker om den, men alla accepterar den och debatten saknas.

- Så om det finns ett behov för konstnärernas röster är det i så fall att vidga debatten och faktiskt tala om det som sägs och inte sägs i finsk offentlighet, säger Kyander.

Ämnet debatteras i Slaget efter 12 kl 12:03 på onsdag 9 mars och i Kulturmagasinet samma kväll klockan 20:30.

Kommentarer

Inlagt av

Konst ska väcka debatt. Så säger man. Men enligt mig är det en omskrivning om att allt är tillåtet. Förfallet bara sprider sig. Själv tycker jag konst ska vara vackert. Något estetiskt. Det ska förknippas med skönhet. Något som får ögonen att tindra. En upplevelse som man bär med sig ett bra tag framöver. Men konsten av i dag, om den nu ska kallas konst, handlar mycket om destruktiva sätt att röra om i grytan med. Folk är så blase att man måste ta till ytterligheter för att påkalla deras uppmärksamhet. Och inte ens det räcker alltid. Konsten och de som sysslar med gebitet borde slå vakt om sin egen seriositet. Annars är man förlorad. Tror jag. Eller som Connors en gång svarade efter att en journalist frågade om hans chanser: " Ja, här är vi igen; 127 förlorare och så lilla jag ". Oslagbart.

Inlagt av

"Konstnärer vill agera, ta ställning och väcka debatt" De va KUKKU de. Konstnärer vill ha hyran betald, bröd på bordet och möjlighet att göra nästa konstverk. Om man måste göra sig sedd med billig chockerande konst av döda småbarn så kanske man kunde fundera på om man skulle göra nånting nyttigt med sitt liv istället för att vara en talanglös konstnär.

Inlagt av

Det här var en av de bästa teman yle tagit upp på länge! Konst ska beröra och vara ett sätt att tolka vår omgivning och vårt liv på. Då ska den också kunna ifrågasättas, som här. Mycket bra, yle gör kulturjournalistik som public service bara kan!

Inlagt av

Det är intressant att så många etablerade kulturpersonligheter nymoralistiskt vill begränsa vad en konstnär får och inte får göra ett projekt om. När blev parollen gräv där du står en osynlig regel för samtida konstnärligt skapande?
Skulle inte en författare få skriva om något som den inte personligen har upplevt? Måste en författare ha ett förflutet som polis eller brottsling för att få skriva en deckare? Måste en regissör eller manusförfattare ha suttit i koncentrationsläger för att göra en film om det, för att inte tala om skådespelarna? Måste en jazzmusiker ha växt upp i New Orleans för att få spela jazz?
Konstnärlig frihet är otroligt vikitigt för en levande konstscén, i den friheten räknar jag självklart in valet av tema och plats för visning. Om verket sen är lyckat eller inte är en annan diskussion och så klart upp till betraktarna att förhoppningsvis bedöma nyanserat.

Vi tolkar alla vår tillvaro genom de medel och möjligheter som vi har. En väljer att måla taggtråd, en annan att beställa använda flytvästar från Grekland, en tredje att göra en skulptur av ett drunkningsoffer. Det drivande hos dessa konstnärer kan antas vara att de vill uppmärksamma något som de tycker att är fel här i samhället, här i Europa som Finland är en del av. Ett fel med politiken gällande flyktingar, ett fel som leder till drunknade småbarn, taggtrådshinder där gränsen borde vara öppen och drivor av flytvästar på en strand efter att människor har kämpat mot döden för att ta sig hit. Konstnärerna har valt att arbeta med resan till Europa som tema efter sin egen förmåga och ekonomiska möjlighet. De har valt att arbeta med material från EU:s yttre gränser för att visa vad som händer där – naturligtvis ur en subjektiv synvinkel, då det knappast finns objektiv konst – men de har så gott de kan försökt väcka en debatt. All konst är politisk, även den konst som inte försöker vara det. All konst säger något om samhället som vi lever i.

Att påstå att all konst måste baseras i självupplevda händelser reducerar konstnärligt uttryck till dokumentation och navelskådning. Det finns naturligtvis konstnärer som väljer att arbeta på det sättet. Men är det inte just mängden uttrtyck, tolkningar och val av teman som gör samtidskonsten intressant? Inklusive navelskådningen.

Att påstå att konstnärer som bor i Finland ska jobba med Finland som tema och bara skildra och kritisera det finländska samhället är trångsynt och leder tankarna till tiden för republikens grundande och dyrkandet av midnattssolens land med de tusen sjöarna. Är det inte lika nationalistiskt att bara tolka sin egen kultur som det vore att bara hylla sin egen kultur, utan att sätta in den i ett större sammanhang som t.ex EU? EUs yttre gräns är också Finlands yttre gräns. Det som sker i Grekland, Ungern, Italien m.fl är också vår angelägenhet. Att visa upp konst som skildrar det som händer vid den yttre gränsen på en annan plats än vid den yttre gränsen, kanske gjort av någon annan än en flykting eller en gränsvakt, visualiserar den tolkning som samtidskonsten just nu gör av denna mänskliga tragedi. Allt blir mycket mer påtagligt när det visas upp i ens närhet. Ska publiken behöva resa till Lampedusa eller Ungern för att få ta del av en konstnärlig tolkning av det som händer där? Det för oss vidare till frågan, måste publiken själva ha varit flyktingar för att få ta del av verk som berör flyktingskap?

Den röda tråden i artikeln ovan, som syftar till att konstnärer måste ha personlig erfarenhet av flykt för att få jobba med det, torde rimligtvis leda vidare till publiken. Som jag ser det leder detta resonemang till ett exkluderande. För mig handlar samtidskonst om en öppen, experimentell och inkluderande verksamhet.
Konst ska ifrågasättas, men att begränsa den till vissa teman beroende på konstnärens etnicitet dryper av populism.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje

  • Bokrecension: Jag, Fidel och skogen

    Lena Frölander-Ulfs bilderbok är lagom skrämmande.

    Lena Frölander-Ulfs bilderbok "Jag, Fidel och skogen" är en stilfull och vacker bok där de stora mörka ytorna skapar ett fascinerande, och härligt skrämmande, sug i bilderna.

  • 1976 med Beatles och Rock 'n' Roll

    Beatle-mania tio år för sent.

    1976 var ett bra musikår. Men att det också var ett viktigt brytningsår då punken började göra sig gällande, det kunde inte Ralf Sandell ana då.