Reklam från Apple i mejlen idag: "Du kommer att älska din iPhone. Varför är det så lätt att bli småkär i sin iPhone? Kanske för att du kan göra så många saker med den. Eller för att du kan göra så många saker, så enkelt."

Prylarna och våra anhöriga

Stoff om prylsamhälletStoff diskuterar prylsamhället Svenska Yle Arkivet 1987

Annat är det med relationerna till våra medmänniskor: med dem är det aldrig enkelt. Hellre vara en familj med prylarna? "We are family" som Kappahl säger.

Sociologen Zygmunt Bauman säger om begreppet konsumism: Vi är alla konstant utsatta för en konsumtionslivsstil. Konsumism innebär inte bara att vi konsumerar prylar; mönstret går över till den mänskliga samvaron, påverkar den direkta samvaron till våra nära. Och till de sociala strukturerna. Vi tillbringar mera tid på jobbet än med vår familj. Vi kan inte visa ömhet och kärlek utan att konsumera, vi köper en gåva åt någon kär, eller belönar oss själva. "Because you're worth it".

"Det är svårt att ta emot och ge kärlek - att ge gåvor är däremot lätt" berättar man i Rundradion 1968. Ett typiskt drag för välfärdssamhället är en allt mera ökande konsumtion och en reklam som skapar ett konstlat behov, som går ut på att skapa mera konsumtion.

Reklam, reklam

Psykiater Klaus W Karlsson talar om snabbköpen som lockar till oöverlagda impulsköp då allting är så lättillgänligt. Man samlar i sin korg mer än man kanske skulle behöva. Impulsköp kan liknas vid att äta snask, man tröstar sig med det. Djuppsykologiskt kan man se ett snabbköp eller ett varuhus som en modersfigur som svämmar över av all världens härligheter och som har allting att erbjuda och därmed tillfredställer alla ens behov. Neurotiskt köpande bottnar i detta.

Köp och släng

Snabbköp 1968Pojken med handdocka 1968 Svenska Yle Arkivet

Konsumentombudsman Gun Hemming är ytterst kritisk till stora varuhus och snabbköp: "som om vår levnadsstandard automatiskt skulle stiga bara vi fåraktigt apar efter USA". Och hur går det för de ensamstående mödrarna som inte har råd att konsumera?

Slit och släng

Marknaden styr oss konsumenter med ny form, påpekar Marianne Andersson. Produkterna föråldras inom loppet av 4-5 år trots att de funktionellt sett är fullt dugliga. De motsvarar inte längre modets krav, dvs producenternas krav på ökad konsumtion. Vi tvingas konsumera för att garantera producenternas vinst. Vår miljö är det klassbundna samhällets, våra förluster är någon annans vinst. Bakom ligger en värld av pengar. Allt kan köpas eller rättare sagt säljas.

Modet tvingar oss att köpa 1968

Och så är det än idag. Substituten ger ingen stadig känsla av tillfredställellse, 7 miljoner människor köade för Iphone 4. När Iphone 5 kom ett år senare var Iphone 4 redo för roskisen, raljerar Zygmunt Bauman. Nina Björk skriver i sin bok Lyckliga i alla sina dagar att vi vet att reklamsloganerna ljuger, ändå tror vi på dem. Hon citerar en reklam från Kalevala-koru: "Detta är inte bara ett smycke". Texten är kanske en parafras på Margrittes "Detta är inte en pipa". Det är klart vi vet att det bara är ett smycke, vad annat skulle det vara? Men ändå lockas vi av lyxen bakom smycket? Smycket blir en metafor för allt vi kan få/ge/köpa.

Produkterna ökar också mängden avfall. På avstjäpningsplatserna ser man berget växa. Och vad händer med allt elektroniskt datorskrot?
Datorerna skapar elektronikskrot 1985

Köpcentra är en livvstil om du kan köpa

Och så kom köpcentren, där man inte bara skulle handla varor, utan fördriva tiden, gå på bio, äta, dricka hänga och förstås konsumera. De stora köpcentren ansågs av många kritiska människor förkastliga: De skapar konsumtionshysteri och gör att små butiker dog. Och räcker kunderna ens till, frågar man sig.

Köpcentra

Östra Centrum 1989Barn i köpcenter 1992 Svenska Yle Arkivet

Finlands konsumtionsfest led mot sitt slut 1989. Man anade att Finland höll på att gå in en ekonomisk kris och undrade om den ökande konsumtionen skulle bidra till en katastrof. Men är det verkligen konsumenternas fel om ett land går in i en ekonomisk kris? Och finns här en dold agenda att vanliga medborgare inte får leva samma lyxliv som rika?

Nuförtiden får vi veta att det är vår plikt att konsumera, det är så nationernas, ja hela världens, ekonomi och det kapitalistiska systemet hålls rullande. Ekonomin kraschar om vi slutar konsumera produkter och service. Mitt under brinnande "lama" utvidgade man Östra Centrum, Nordens största köpcentrum, i Helsingfors,.

Köpcentret i Forum har gjort shoppingen till en livsstil. Deras slogan är "For serious shopping" och i högtalarna ljuder repliker som "Rinner snålvattnet medan du shoppar?" "Köp åt dig själv vad du önskar av andra". Köpcentret har en webbsida med videor, skämt och bloggar, under rubriker som "Capture your memories", "Must have-tuotteet", "Shop like a rockstar". "

Ungdomar som inte konsumerar jagas däremot bort från köpcentren, man avlägsnar bänkar och viloplatser där man skulle kunna sitta utan att göra av med pengar. Eller så välkomnar man de blivande konsumenterna och leder in dem i konsumtion.

Barn är glada konsumenter

Barn och ungdomar lär sig shoppa tidigt. Konsumtionen går bara fortare och fortare och barn är viktiga konsumenter.

David Hasselhoff på barnmässa 1987Barnmässa i Dipoli med David Hasselhoff Svenska Yle Arkivet 1987

1987 ordnades en sponsorerad konsumtionsmässa för barn i Dipoli i Esbo. Det är smällkallt ute, och köerna ringlar sig långa hela dagen. Vissa ryms inte ens in. Mässan skall förverkligas på barnens villkor, men handlar snarare om att göra reklam för de sponsorerande företagen, enligt redaktören. Vem huvudpersonen var rådde det däremot inget tvivel om: David Hasselhoff, Ritari Ässä, som tackade sponsorerna för att de ha hämtat honom dit. Barnen fick dock bara se en skymt av honom.

Barn är glada och villiga konsumenter (1987)

Barnmässan 2013 gör reklam på sin webbsida för att vara "årets roligaste veckoslut".

Barnens värld är fylld av prylar. Grejerna har en allt kortare livscykel, inte bara för att de går sönder, utan för att de hör ihop med fenomen: Champions League, Disney- och Pixarfilmer, japanska animationsfigurer.

Varje barnfilm som har premiär kommer med en massiv marknadskampanj med product placements, prylar, bilder, Lego-satser. Allt. Barn är inte dumma, de kan läsa reklam kritiskt, men blir samtidigt lockade av den. När min äldre son läste Lego-katalogen tills den föll i bitar, sade han om Lego-satserna: "De är så lockande, jag vet att de genast kommer att vara minst lika slöa som alla satser jag har, men jag vill ändå ha dem."

I min hand håller jag en mycket märklig bok "Min första shoppingbok". En pek-bok för 3-åringar. Baksidestexten: "Alla vuxna shoppar men få berättar för våra barn hur man gör när man shoppar. Hur shoppar man bäst? Vad är ett varumärke? Vem gör reklam? Vad är pengar för något? En bok att läsa, att läsa högt, att lära av och att köpa."

Barn i trendiga barnkläder 1987Barn i trendriktiga kläder Svenska Yle Arkivet 1987

Är detta skruvad satir över värderingar som, mer eller mindre motvilligt och mer eller mindre öppet, för länge sedan upphöjts till norm, som Ulrika Stahre skriver i Aftonbladet? Men i så fall funkar den inte så, den funkar som det som den ser ut att vara på ytan: en bok om varumärken och hur man skall lära sig shoppa. Som om det skulle vara svårt att lära sig. Tioåriga barn vet redan allt om varumärken och shopping. Det finns ju appar om det att ladda ned.

Tioåriga flickor om hästar, glitter och fnitter

Vad kan vi göra?

Finns det lösningar på detta konsumtionsdilemma? Är det moralistiskt att protestera? Finns det alternativa val? Även om vi inte shoppar loss är vi delar i det kapitalistiska systemet. För också att köpa på loppis är trendigt och konsumtion.

Loppisköp - från alternativ till trender

Det finns en viktig skillnad i hur Bauman och Björk tolkar vår tid jämfört med Rundradions redaktörer på 1960- och 1970-talen. Redaktörerna i många rundradio-program från den tiden talar till de aningslösa tittarna/konsumenterna/prylgalningarna von oben. Med en tanke om att om man kritiskt upplyser tittarna om sanningen kring konsumtionen så förändras samhället till det bättre. Bauman och Björk ser sig själv som delar av det kaptalistiska systmet, samma grupp människor. De vet att vi alla är lika beroende av konsumtionen och därför har de inte heller klara svar på hur vi kan förändra situationen. Men kanske man ändå kan göra något genom att bli medvetna?

Lyssna på Ralf Sandells fina intervju med sociologen Zygmunt Bauman om konsumism:

Litteratur
Nina Björk:Lyckliga i alla sina dagar - om pengar och människors värde (2012)
Zygmunt Bauman:Konsumtionsliv 2008
Judith Wilske och André Erlen: Min första shoppingbok 2002

Numera skall ju alla nyheter ta upp varje ny telefon- eller tablettmodell. Man jämför, oftast i beundrande ordalag, de olika bolagens modeller och versioner. Nya spel av Rovio väcker stolthet och man är inte det minsta rädd för att använda varumärken. Förr var tekniken alltid besvärlig och ofta rentav farlig!

Automatiseringen av Finlands telefonnät 1978 YLE Arkivet 1978

Redan automatiseringen av telefonnätet medförde problem. Gamla människor som har svårt att se kommer att få problem att ringa automatiska telefonsamtal, åtminstone i början. Nu måste abonnenterna också lära sig nummer utantill eller kunna slå upp dem i telefonkatalogen berättar man då Närpes automatiseras 1978

Och förstås: många människor blir arbetslösa, eller mellan arbete som det ju heter nuförtiden.

1962 diskuteras televisionens faror YLE Arkivet

Reklamen var förstås livsfarlig. ”Barnen reflekterar inte alls över reklamen utan de hör bara ett varunamn som kommer gång efter gång” säger man i Den farliga reklamen (1970). Vi bara konsumerar och konsumerar (1968)

1962 var televisionerna rätt så nya i Finland, men de förutsätts öka lavinartat. Det sker en långsam hjärntvätt då man tittar på tv och efter tre månader är man totalt fast vid tv-vanorna. För barnen kan det rentav vara farligt att titta på tv menar man i en paneldebatt 1962 .

Och när man fick hemvideoapparater på 1980-talet gick allt överstyr. "Folk som ser mycket på tv har nästan utan undantag en världsbild som är snedvriden och fördomsfull" påstår redaktörerna i Veckans Puls 1983

Särskilt farligt är det för de "omedvetna offren" dvs barn, kvinnor, svarta, åldringar och personer med kroppsligt arbete.

Om videovåld i Söndagsöppet, 1984 YLE Arkivet

Om det går riktigt illa börjar ungdomarna spela krigsspel och leka krig:

Kriggspel och paintball 1989

Pojkar vid datamaskin 1985 YLE Arkivet

1985 ökade försäljningen av hemdatorer explosionsartat Det är inte mera bara unga pojkar som spelar spel på datorerna. Men behöver alla en mikrodator undrar man i Regionalen 1985?

De som talar för hemdatorerna talar för ett vänligt datorsamhälle. För att alla skall kunna ta del av hemdatorerna bör de bli enklare. Och så ska det finnas bra applikationer. Man ska t.ex. kunna göra bankärenden på dem. En dator ska vara lika enkel att använda som en telefon. Men Rundradions redaktörer är rädda för invasionen.

Ett stort problem redan 1985 är vad som händer med allt datorskrot i och med det tekniska slöseriet. Hemdatorns tekniska livslängd är 10 år, men den kommersiella livslängden är bara tre år. Datorernas livslängd blir allt kortare och det blir fler och fler apparater att skrota.
Tänk att man nu nästan 30 år senare talar mindre om detta?

Interaktivitet i digitaltid YLE Arkivet 2001

Interaktivitet i all ära, nu finns det mycket som är bättre med direkt kundkontakt än brev till Klagomuren à la 1970-tal

Ett märkligt samband är det dock att nu när vi bejakar tekniken så bryr vi oss kanske inte när telefonfirmor avskedar 1000-tals människor, men ger bonusar åt sina chefer. Eller hänger dessa saker ens ihop?

Alko fyller 80 år. Arkivets gästbloggare, forskaren Matilda Hellman, undersöker argumenten mot Alko som man fört fram i de sociala medierna.

I år fyller Finlands alkoholmonopolbolag Alko 80 år.

Alko öppnade 5.4 1932 klockan 10:00

På Facebook startade några entusiaster nyligen en ”anti-alkoholmonopolsida”, på vilken de lägger upp åsikter och argument mot det ’fömynderi’ som de menar ett statligt alkoholmonopolbolag inbegriper.

Den finländska sociologen Pekka Sulkunen har beskrivit hur vårt traditionella nordiska välfärdssamhälle i många avseenden fungerat enligt en "pastoral modell", i vilken staten, med mandat i den representativa demokratin, vägleder medborgarna i deras agerande. Staten är den herde som "vallar" medborgarna i deras livsval; så att de inte kommer in på avvägar som kan leda till negativa konsekvenser för dem själva, deras närstående, och samhället i stort.

Upplysningsfilmer om alkoholens faror

Tappa inte räkningenTappa inte räkningen! Screenshot,Tietoisku

Jag tänker mig att det är den ovanstående modellen som Alko-motståndarna anser vara statligt förmynderi för den enskilda alkoholkonsumerande medborgaren. Istället förespråkar de ofta ett system som bygger på så gott som total tillgänglighet – d.v.s. att den enskilda konsumentens skall kunna få tag i alkoholdrycker när som helst och var som helst. Sulkunen kallar denna modell för den ’emanciperade konsumentens’. Konsumenten har frihet att göra alla beslut själv, men måste själv reglera sitt beteende så att det inte går till överdrift eller åsamkar skada för honom själv och andra.

Den rätta vägen – om alkoholens faror 1950

En droppe kan leda till alkoholismMan dricker, Yle 1950 Screenshot, Kortfilm om alkoholens faror, 1950

Det här ingår förstås i allt slags mänskligt varande – alla är till syvende och sist ansvariga för sitt eget beteende. Men frågan är i vilken mån staten skall skydda oss från risker och därmed vara med och ta ansvar för att minska den självdestruktiva bördan för individen. De allra flesta avskyr tanken på att ha asbest i husväggarna, illa inspekterade flygplansmotorer, eller stora industriutsläpp som förpestar miljön. Allt detta ligger i medborgarnas intresse och är därför statens lagstadgade ansvar att övervaka och begränsa.

Alkoholmissbruk och dryckeskultur

Forskning har visat att ökade möjligheter att få tag i alkoholdrycker leder till ökad totalkonsumtion, vilket i sin tur leder till en ökad mängd alkoholrelaterade problem.

Finlands alkoholkonsumtion är idag högst i Norden. Vi dricker mer alkohol än vi någonsin gjort – årligen kring 10 liter per person räknat i ren alkohol. Vår ”torra” alkoholdryckeskultur inbegriper att majoriteten inte dricker vin till vardags, utan man dricker mer sällan, främst öl och ganska mycket starksprit. Och man dricker i avsikt att bli berusad.

Ung avsvimmad manAvsvimmad ung man Yle bildtjänst, Pekka Sipilä

Ungdomar dricker för att bli fulla

Myterna om ”de andra” och alkoholbruket

Två myter genomsyrar förespråkarna för en ännu liberalare alkoholpolitik. Båda bygger på ett argument om "de andra".

För det första: det finns en långlivad seg myt om att man skall kunna förändra det finländska drickande så att det blir mer sydeuropeiskt. Man tänker sig att ”de andra” nere i Sydeuropa, behärskar sitt drickande och har en naturlig inställning till vin som en del av måltiden.

I takt med EU-liberaliseringar, såsom avvecklandet av det totala alkoholmonopolet år 1995 (slopande av monopol på produktion, import, export och partihandel) samt slopadet av införselkvoterna år 2004, har alkoholkonsumtionen stigit. Jussi Simpura förutspådde detta redan 1989.

Europeisk vinkultur leder till finländsk storkonsumtion

Det existerar en stor skillnad mellan dryckeskulturerna i fråga om skam förknippad med berusning. Den finländska kulturen och språket innehåller många hänvisningar till berusning i positiv anda. Berusningstillståndet förhärligas, idoliseras och ältas i vardagsspråk, filmer, litteraturen osv.

"Det är hask på vinet att sätta det i fisksoppan"Akademat gör fisksoppa Screenshot

I Akademat spottade man inte i glaset

Berusning förknippas med många positiva attribut: manlighet, kraftfullhet, humor. Det är djupt rotat i den finländska kulturen.

Hockeylejonen kommer hem 2011Hockeylejonen kommer hem Screenshot ur nyhetsklipp, 2011

Jag har svårt att tänka mig att språket, historiska kulturalster och traditioner skulle utplånas och att nya kulturella symboler för måltidsvindrickande vanor skulle introduceras i deras ställe. Detta skulle innebära någon slags genomgripande hjärntvättning och kulturrevolution.

Hör alkohol och sport ihop?

Den andra myten om ”de andra” är att problemen drabbar storkonsumenterna och spritdrickarna, poligubbarna , som ligger i parkerna eller låginkomsttagarna som sitter i förstäderna och super ihjäl sig eller knivhugger varandra i berusat tillstånd.

Våldets ansikte i Gårdsbacka

GårdsbackaGårdsbacka Screenshot, Gårdsbacka - våldets ansikte 1973

Man tänker sig att det bara är en liten grupp alkoholiserade personer som berörs av alkoholskador, inte de civiliserade normalkonsumenterna.

"Den ena och den andra kommer dinglande och danglande med sina flaskor."

Det här stämmer inte. Fördelningen av konsumtionen är visserligen snäv: 10 % av befolkningen dricker hälften av all den alkohol som dricks. Men storkonsumenterna står bara för en minoritet – mellan en femtedel och en tredjedel – av den alkoholrelaterade sjukdomsbördan och dödligheten.

I Finland återfinns majoriteten av de skador som åsamkas av alkohol i den breda allmänheten, dvs i det stora mellanskiktet mellan dem som dricker pyttelite och dem som dricker jättemycket.

Samtal efteråtSamtal i sängen Screenshot ur Tv-filmen Tre långa år, 1969

Tv-filmen Tre långa år: om vad en öl efter matchen får för konsekvenser

Alko består

Alkoholen är alltså inte bara ett problem för en liten grupp missbrukare och alkoholister i Finland. Såväl den forskning som gjorts beträffande den totala negativa bördan för folkhälsa och samhälle, som den som gjorts om de strategier som fungerar för att stävja konsumtionen och därmed även de negativa konsekvenserna, visar klart att alkoholkonsumtionen bör betraktas och justeras på samhällsnivå för att de negativa konsekvenserna skall stävjas.

I klarspråk: vi får alla lunka snällt till Alko efter vinet och spriten för att den totala samhällsbördan skall stävjas. Och det är, i mina ögon, en väldigt liten uppoffring i dessa tider, då Alkobutikerna finns överallt och har ett gott sortiment och kunnig personal. Vi ÄR redan fria alkoholkonsumenter.

Ulla Gyllenebrg hör om viner 1967Vinupplysning 1967 Screenshot, Yle 1967

Konsumentupplysning om viner

Det politiska uppdraget att skydda medborgarna från alkoholens skadeverkningar har försvårats de senaste femton åren och det märks direkt i konsumtions- och skadeutvecklingen. Det här är en viktig påminnelse då vårt försvagade alkoholmonopol fyller 80 år.

ValborgssillisRegnrock kan behövas under valborg Yle / Eila Haikarainen.

Och så inför den glada vappen:

Vad sker i vår kropp då vi har baksmälla

Matilda Hellman
forskar i frågor som berör alkohol, droger och beroende vid Helsingfors universitet.

TIPS: ”Suomi juo” (Finland dricker) är en åskådlig och klar bok om alkoholkonsumtionsutveckligen i Finland under fyrtio års tid. Boken, som är utgiven av Institutet för Välfärd och Hälsa (THL), begrundar den finska alkoholkulturen ur många olika perspektiv. Boken är redigerad av Pia Mäkelä med kolleger.

Vetenskapliga artiklar om finländsk alkoholkonsumtion- och politik kan sökas genom det elektroniska arkivet på Nordisk alkohol- och narkotikatidskrifts hemsida:

Nordic Studies on Alcohol and Drugs

Varför har alla rätt att tycka till om andras barn i tid och otid? Och varför frossar man i artiklar om föräldrar som smugglar in sina barn på Hop Lop för att få ha "lyxig egen tid"?

Om mödrar och barnuppfostran vet allla det rätta svaret. I alla fall hur andra uppfostrar sina barn. Nämligen fel. Fallet Anna Wahlgren är ett exempel på hur svartvita åsikterna alltid är. Först ses Anna Wahlgren av en grupp som en guru, man får bekräftelse på att barn inte skall vara på daghem, utan hemma hos sin mamma och sina syskon. Barn skall lära sig av sina syskon, och de skall lära sig att sova ensamma.

Anna Wahlgren visste bäst, eller så inte

Anna Wahlgren besöker Finland med sina barn 1986Anna Wahlgren och hennes barn Screenshot, Yle bildband

Så kommer den andra ”sanningen” fram. Anna Wahlgrens dotter skriver en bok om sin fruktansvärda uppväxt och plötsligt har Anna Wahlgren fel i allt. Hon är en suput och en sexgalning, vars alkoholiserade pojkvänner tafsat på barnen.

Men Anna Wahlgren är ändå en offentlig person som har uttalat sig om barnuppfostran. Värre är det när folk rackar ner på vilt främmande människor på diskussionsforum och i de eviga sociala medierna. Man talar om att mammor lämnar sina barn på dagis i månader medan de själva far på lyxsemester eller shoppar. Och föräldrar som smugglar in sina barn på Hop Lop och Borgbacken för att få lyxa sig och slappa.

HU: Lapset yritetään jättää salaa HopLopiin

Det är klart att det är sorgligt med barn som ensamma tillbringar sina dagar var som helst, och Borgbacken är ett ångestfullt ställe om man är ensam och rädd. I barnpjäsen

En riktigt fin dag på Borgbacken

Micke tappar bort sig i Lustiga husetI Lustiga huset Screenshot, Yle bildband 1982

tappar Micke bort sig på Borgbacken då hans mamma och hennes nya man diskuterar Mickes pappa och skilsmässan. Ångesten accentueras i Lustiga huset.

Men finns det faktiskt föräldrar som har sina barn på dagis året runt, för att de själva skall få resa på lyxsemester? De föräldrarna kommer aldrig till tals. Jag känner ingen sådan förälder. Gör ni det? Den enda jag vet som hade sina barn (enligt sig själv) oresonligt mycket på dagis är en ensamstående mamma med korttidskontrakt utan skäliga semestrar.

Och förresten varför stör det oss så fruktansvärt? Om någon annan gör så, vilket jag ifrågasätter, så har det ju inget med mig och min familj att göra. Varför måste vi frossa i dessa artiklar? Kanske, som min kollega Heidi Finnilä sade: för att det får oss att känna oss bättre! Då behöver vi inte känna oss skyldiga för att vi jobbat för länge igen, för att barnen spelat konsolspel i timmar medan vi har hängt på Facebook, i stället för att vi skulle ha gått ut och skidat tillsammans. För vi är ändå inte som ”de där föräldrarna”. Vi har aldrig smugglat in våra barn på Hop Lop eller haft dem på dagis utan paus för att vi skall kunna shoppa och dricka drinkar.

Jag tror att barn idag, och också förr, har det kämpigt. De funderar mycket och oroar sig mycket.

Barn och unga lider av stressEn deprimperad tonårsflicka Yle/Eila Haikarainen

Om barns stress och ångest

Men är det verkligen dagis som är roten till det onda? Redan 1938 fanns det ”fritidshem” för barn till ensamstående mammor som måste arbeta.

Pojke i backeYLE/Kalle Kultala

I mors ställe

I radioprogrammet får vi veta hur trevligt stället är och hur roligt barnen har det.

Barn på daghemBarn äter mat på daghem Yle bildband screenshot, 1975

Det fanns inte många daghem och det var först på 1970-talet som det blev vanligare att ha barn på dagis. Då såg man det som något fint och viktigt att barnen skulle få umgås med andra pedagoger.

På 1970-talet såg man det också som alldeles naturligt att barnen skulle klara sig själv. Det kunde gälla att fixa middagsmaten:

Eva diskar efter sigEva diskar Screenshot, Yle bildband

Pyttipanna med Eva och Anna

eller åka tåg till farmor

Laban åker ensam tåg till sin farmorLaban åker tåg ensam YLE bildband 1978

Om Labans tankar och drömmar

Då ansågs inte barnen ta skada av att vara mycket ensamma hemma, trots att vissa säkert inte tyckte om det

Sebastian är ensam och ledsenSebastian är ensam Screenshot, YLE bildband 1982

Sebastian trivs inte stan

Barnen skulle också, i alla fall i fiktionen, förstå att

Vuxna är också människor

Marias pappa domderar vid matbordetMarias pappa terroriserar alla vid matbordet Screenshot, Yle bildband 1979

som Marias pappa som är hustyrann och domderar över familjen.

I modern tid har man länge skuldbelagt mödrar i familjen för att barnen ”inte mår bra”. I de allra flesta fallen, också nuförtiden, är det mödrarnas ansvar att familjen har det bra, inte fädernas. Men på 2000-talet blev diskussionerna allt hätskare, så att mödrarna nu själva skuldbelägger sig i tid och otid.

Mödrar bör känna skuld över allt: från att lämna (sic) barnen på dagis till att ge dem för mycket eller för litet av allt. Man lämnar dem vind för våg eller curlar dem till bortskämda mjäkhögar. I vissa fall åberopar man gamla tider ”vi hade minsann inte så dålig uppfostran, vi behövde minsann inga epiduralbedövningar, daghem, psykmediciner och terapeuter”.

Men vilka tider tänker man tillbaka på då? Inte det urbana sjuttiotalet i alla fall? Hade barn det bättre på ”den gamla goda tiden”?

Fattiga barn såldes bort
Då kroppsagan var vanlig

Barn slår sin nalleBarn med nalle 1966 Screenshot, Yle bildband 1966

Jag vet inte vad som var bättre eller sämre, men jag skulle i alla fall akta mig från att döma andra mödrar (och fäder). De flesta av oss gör väl så gott vi kan. Vi försöker vara, som Donald Winnicot sade, ” a good enough mother”. Nu tycks det inte räcka. I alla fall inte då det gäller andras barn.