• Låt oss lära oss att gå

    Skolväg
    Skolväg Bild: YLE/Christoffer Gröhn

    I Kyrkslätt och Sibbo har bussturerna radikalt förändrats. Invånarna har stigit upp på barrikaderna eftersom en del kunder - närmast skolelever - har fått sämre förbindelser och tidtabeller. Personligen använder jag bussen för att resa till Helsingfors eller Porkala, som båda nu har bättre förbindelser än tidigare.

    Nya turer har gjort skolresan besvärligare för en del elever. Här på landet har det hört till förmånerna att skolbussen ofta hämtar eleven nästan från hemdörren och skjutsar henne till skolgården. Enligt Helsingforsregionens trafik har livet i landskommunen Kyrkslätt med närmare 40 000 invånare blivit allt mera stadsmässigt och det går inte längre att upprätthålla ett dylikt system.

    En del bussturer måste säkerligen förändras för att förhindra olovligt långa restider för elever. I diskussionen har oroliga föräldrar förbarmat sig över att det är så hemskt att i vissa fall måste eleven gå 1-1,5 km till exempel från resecentret till skolan i Gesterby. Vägen är trygg och helt utan farliga övergångar. Det finns hundratals elever som dagligen har en dylik eller längre skolväg. Det uppstår också faromoment då många föräldrar häntar sina barn med bil till skolgården i Gesterby.

    Dagens människa har förlorat konsten att gå. Det är fint att i den klara höstluften kunna börja skol- eller arbetsdagen med en 15-20 minuters promenad. Tio minusgraders vinterkyla är inte något problem om man klär sig rätt. Jag har vänner, som njuter av att få gå till tågstationen, men också sådana grannar som aldrig kunnat tänka sig att gå en halv kilometer.

    Helsingfors är känt för sitt effektiva system med kollektivtrafiken. Sällan är man tvungen att stå mer än 10 minuter för att vänta på spåran eller bussen. När jag - lantisen - kommer till staden vill jag gå och uppleva stadslivet på gator och torg. Under en 2-3 kilometers promenad hinner man se och höra mycket.

    När man är i staden med vänner som bor där är detta inte så enkelt. De flesta köper regelbundet trafikverkets månadskort. När jag föreslår att vi skulle promenera från Berghäll till Järnvägstorget förstår de inte alls varför man borde göra så när man redan betalat resan. Det verkar vara så att månadskortet är stadsmotionens fiende nummer ett. Varför skulle man behöva gå när man också i plånboken har motionssalens årskort?

    Vanan att gå till skolan eller jobbet ger hälsa och förlänger livet. Denna motion kostar ingenting, den kan utövas var som helst och den kräver ingen speciell utrustning. En trevlig skolväg med vänner kan ge livslånga minnen.

    Kanske man borde överväga att inleda ett system med att ge befrielse från de normala motionstimmarna då man promenerar varje dag minst tre kilometer till och från skolan. Då skulle alla vara nöjda både de som vill springa eller sparka boll med blodsmak i munnen och de som vill gå och njuta av omgivningen och få en naturlig livslång motionsvana.

  • Estland kör förbi Finland?

    Pekka Poutanen
    Pekka Poutanen Bild: Elias Poutanen

    Finlands nya statsminister besökte för några dagar sedan Tallinn. I samband med besöket konstaterade han att i många saker har Estland kört förbi Finland.

    I midsommarveckan företog vi vår årliga cykeltur till södra sidan av Finska viken. Också vi kunde konstatera samma sak som vår statsminister. Överallt känner man en tydlig framåtanda.

    Cykelvägar byggs flitigt. Infarten till Tallinn från väster från Paldiskihållet har nyligen fått en ypperlig väg för lättrafik. Hos oss bygger man vägbelysningen för bilar, men här har enbart cykelvägen fått belysning. Fiffigt, man kan verkligen fråga sig om dagens bilar med supereffektiv belysning behöver gatulampor. Fotgängare och cyklister kan inte åstadkomma sådana effekter för att klara sig i mörker.

    Vägkanterna vid huvud- och mellanstrora vägar är praktiskt taget alltid välklippta. Till och med i de minsta kyrkbyar och samhällen är omgivningen välskött och i något hörn kan man alltid hitta en pausplats med parkstämning. Byar av samma storlek i Finland blir långt efter.

    Tågtrafiken i Estland har under det senaste året upplevt en utomordentlig revolution. På alla landets linjer till och från Tallinn trafikerar nu likadana schweiziska Flirt-tåg som vi bara delvis har i bruk runt huvudstadregionen. Möjligheterna att transportera cykel i tåget i Helsingforsregionen är begränsade, på morgonen och under eftermiddagen är det helt förbjudet. På vissa stationer är plattformen så låg att det är omöjligt att lyfta upp cykeln på tåget.

    Alla tågstationer som vi såg under vår resa i Estland hade ordentligt regntak och hög plattform vilket gjorde resandet för cyklister och handikappade bekvämt. Cyklisten kände sig verkligen välkommen på tåget. I den estniska passagerarkupén fanns plats för 10 cyklar - hos oss i bästa fall för tre. Estniska järnvägarna vill verkligen gynna cyklister eftersom cykeln alltid reser avgiftsfritt.

    I Finland vill huvudstadsregionens trafikbolag och VR göra biljettköp krångligare. VR stänger biljettförsäljningar. HST för sin del vill helt och hållet sluta upp med konduktörer och biljettförsäljning på tåget. Till det estniska järnvägsresandet hör att praktiskt taget alla passagerare köper sin biljett av konduktören på tåget. Med moderna apparater sker detta betydligt raskare än på de finländska tågen.

    På cykeln på landsbygden kan man tydligt se att esten respekterar det historiska arvet på ett helt annat sätt än finländaren. Det gamla restaureras flitigt och med stor pietet. Ivern att måla alla byggnader förekommer inte i Estland i samma utsträckning som i Finland. Den gamla patinan går inte att köpa i färgbutiken. Sådana gårdsmiljöer som man finner i Estland, har i Finland rivits redan för årtionden sedan.

    Midsommar i Estland är allas gemensamma fest som firas tillsammans. Man isolerar sig inte i hem- och närmaste vänkretsen. Varje by tycks ha byns gemensamma brasa och program runt den. Även här respekterar man det ursprungliga - midsommar infaller alltid den 24 juni.

    Om du vill uppleva en annorlunda midsommar, som smakar gammaldags, lönar det sig att hoppa på cykeln och styra kosan till den estniska landsbygden. Bara på cykeln kan du känna schaslikdoften från varje trädgårdsgrill. Schaslik och midsommar tycks här höra i hop såsom jul och skinka hos oss.

  • Nationalegendom utan värde

    Pekka Poutanen
    Pekka Poutanen Bild: Elias Poutanen

    Min vän har försökt sälja sitt gedigna hus i Kyrkslätt i snart två års tid. I början var priset 450.000 euro. Det enda seriösa offert han fått är en aning under 300.000 euro.

    I vår by finns flera likadana hus, som funnits långa tider på meklarnas försäljningslistor. Här tycks det vara vanligt att äldre par med egnahemshus flyttar till höghus för att slippa snöarbeten och andra mödor. Om jag förstått rätt har höghuslägenheterna tills vidare sålt tämligen bra i centrum medan det gamla egnahemshuset står osålt. Det är dyrt för en pensionär att bo långa tider i en tvåbostädersfälla.

    Nyligen läste jag i tidningarna att på vissa ställen i norra och östra Finland håller småhusen på att förlora sitt värde totalt. Tillräckligt förmögna köpare saknas praktiskt taget helt och hållet. Under ett besök i en sydtavastländsk kommun fick jag höra att där det bor ca 5000 invånare är närmare 50 normala välutrustade hus till salu. Praktiskt taget inga av dessa går åt.

    Våra bankdirektörer upplyser konsumenterna om att vi inte har en bostadsbubbla och en sådan syns inte heller i framtiden. Enligt tidningsnotiser har bostadspriserna i allmänhet sjunkit en aning i landet, men någon radikal prissänkning har väl inte skett. Det är dock en radikal förändring om det börjar bli nästan omöjligt att på många håll sälja egnahemshus.

    Tänk på skilsmässopar, dödsbon eller familjer, som är tvungna att flytta till en annan ort och sälja sitt gamla hus. Inför tvång måste säljaren nöja sig med köparens offert, som är betydligt lägre än man trott. I sådana här fall går det sällan att vänta på bättre tider. Med lite bondförnuft kan man förstå att när dylika fall hela tiden ökar pressar det priserna ytterligare neråt.

    Den största delen av finländarnas nationella egendom ligger i familjernas bostäder. Andelen ägobostäder här hos oss är internationellt sätt stor. Bostaden är ofta resultat av parets livslånga sparande och det är frågan om en känslomässigt viktig sak - särskilt när det gäller egnahemshus. För många företagare står det egna huset som pant för firmans lån.

    Kanske vi inte har en allmän bostadsbubbla i Finland, men inom marknaden för egnahemshus har det under de senaste åren skett en radikal förändring. Det egna huset är egendom som inte kan realiseras på samma sätt som tidigare och det kan göra livssituationen svår för många hushåll. Ingenting tyder på det skulle ske en förbättring i en nära farmtid. I mina ögon blir utförsbacken bara brantare.

    Inom huvudstadsregionen syns förändringen inom egnahemshusmarknaden tydligt i kranskommunerna t.ex. i Kyrkslätt, Nurmijärvi och Vichtis. Inflyttningen till dessa kommuner var mycket stark i början av 2000-talet då en lycklig familj valde att flytta till ett stort egnahemshus nära naturen. Det är alldels tydligt att dagens unga lyckliga familj hellre väljer staden nära kulturen, andra människor och mångsidig service, som man kan nå behändigt utan två bilar. När inflyttningen sinat har kranskommunerna hamnat i en svår ekonomisk situation med personaluppsägningar och permitteringar.

  • Glansbildsstäder, inte för mig

    Bild: YLE/Nicole Hjelt

    Jag älskar Ventimiglia. Staden ligger på den italienska Rivieran vid den franska gränsen där de Maritima Alperna når Medelhavskusten.

    Det är inne att ta en några dagars stadssemester. Inkommande sommar vill otaliga finländare till Prag, Krakov, Florens, Venedig eller andra stadskulturens pärlor. I dessa det europeiska stadslivets vaggor är stenytorna på gatorna och torgen renare och slätare än parketten i vårt vardagsrum. Med pietet putsade och renoverade byggnader är som ur sagoböcker. Caféer och restauranger fyllda av mer eller mindre flegmatiskt stirrande några dagars turister finns överallt. Staden har alltid varit livets estrad där också livets alla spår är synliga. Monte Carlo, San Remo, Siena är glansbilder från annan värld. Jag har varit där och jag vill inte dit.

    Det normala stadslivet saknas, inga mataffärer, inga banker, inget postkontor, ingen bor här längre. Det normala livet har dött och ersatts av turistlivet. Mammor, lekande barn, mor- och farföräldrar är någon annanstans. Dessa döda städer närmar sig även oss. Mitt på sommaren när flera lyxkryssare ligger i hamnen i Tallinn är den gamla staden som en fårhage med flockar som följer sin ledare utan mål. Det som är till salu på stan är till souvenirsökande turister. Det estniska livet finns längre borta utanför gamla stans murar.

    Eventuella Guggenheim eller något annat mål kommer knappast att dra sådana skaror turister till vår huvudstad att den finländska vardagen försvinner från gatubilden. Vi har ännu det väsentliga för en normal stad. Det nya i Helsingfors har blivit shoppande ryssar, som särskilt under jul- och nyårstiden fyller varuhus och restauranger. Vårt klimat, vinter, snö och menföre sparar oss från blänkande slipade gatustenar.

    Ventimiglia är den sista stationen innan tåget från Italien passerar gränsen till Frankrike. Staden med 50.000 invånare har varit järnvägsfolkets, gränsvakternas och tullmännens stad. Livets spår i gatubilden berättar om låga löner. Sovande uteliggare i stationshallens hörn hör också till denna stad. Den stora saluhallen med grönsaker, frukt och andra livsmedel fylls dagligen av familjemammor. Frånvaron av souvenirstånden berättar att stadsturister från Nice, Monte Carlo eller San Remo söker sig sällan hit. Här möter man den äkta italienska vardagen.

    Det är bara fredagen som är annorlunda i Ventimiglia. Tidigt på morgonen öppnas på stadens gator norra Italiens största utemarknad. Köpsugna kunder från hela södra Frankrike söker sig till Ventimiglia och staden myllrar av liv. På eftermiddagen när gatorna igen är städade fortsätter stadsborna sina vardagssyslor. Det normala livet fortsätter.

    På min stadssemester vill jag uppleva äkta stadsliv med äkta människor. Det räcker för mig att se båthamnen i Monte Carlo, det gamla centret i Krakov eller Prag på bilder. Då saknas också de störande turistmassorna. Mitt resetips, välj Ventimiglia när du planerar din följande europeiska stadsresa

  • Humanistisk hjärngymnastik för ingengörer

    Bild: ÅA:s bildbank

    Årets nya studenter står snart inför ett svårt val. Vad vill jag bli? För en tid sedan råkade jag resa i en tågkupé där en grupp ungdomar diskuterade om sina framtidsplaner. Om jag förstod rätt var det studier inom tekniken som prioriterades. Det stod klart att de humanistiska vetenskapen inte stod högt i deras tankevärld. Det värsta som kunde hända var att hamna till humanioras diffusa värld.

    Det är inte ovanligt att de s.k. hårda vetenskapen anser att samhällets satsningar för humanistiska studier är alltför stora. Humanisterna är inte tillräckligt produktiva. De är inte nyttiga för nationalekonomin. Man tror att deras insatser inte syns i exportstatistiken.

    Min starka tro är att humanister utgör den största gruppen bland lärare inom vårt skolsystem. Även de tjänstemän, som planerat och byggt upp den finländska skolvärlden har mycket ofta humanistisk examen.

    Pisa och andra internationella undersökningar har tydligt visat att våra skolor fungerar bra och eleverna verkligen lär sig läsa, räkna och lösa problem. Utan duktiga och välutbildade lärare - ofta humanister - skulle vi inte ha uppnått dessa fina resultat. Våra läkare, jurister, ekonomer och talrika andra experter uppnår en hög nivå.

    Inom den internationella gemenskapen har våra ingenjörer inte nått lika fina resultat. De har inte kunnat skapa sådana topprodukter, som våra lärare. Nokia var en kort tid en lysande stjärna, men den sloknade mycket snabbt. En stor del av våra ingenjörer har historiskt sett haft ganska enkla sysslor. De har kokat cellulosa, tillverkat papper, sågat plankor, brutit malmer och förädlat dessa till metaller eller svetsat plåt. Nu när dessa traditionella finländska sysslor utförs billigare i andra delar av världen står våra experter här och funderar vad man nu skulle hitta på och göra.

    Världen, människor och deras tankar, värderingar eller förväntningar kan man inte handskas med ingenjörslogiken. Det är i alla fall dessa som styr vårt beteende som individ i världsgemenskap. Kanske våra studerande inom teknikens område skulle behöva de humanistiska vetenspens verktyg och tankemodeller för att klara sig bättre i den nya öppna världen. Tekniken är alltför enkel. Humanismen erbjuder verklig hjärngymnastik utan begränsningar.

  • Porkala - ett onåbart havsparadis

    karta över det som kan bli Porkala nationalpark
    karta över det som kan bli Porkala nationalpark Bild: Lantmäteriverket, Oiva, Tringa och Birdlife Finland

    Runt huvudstadsregionen finns fina naturområden. På en halv timme kommer man med buss till enastående djupa skogar och typiskt finländskt insjölandskap. Nationalparkerna Sibbo Storskog och Noux i Esbo lockar årligen hundratusentals natursugna besökare. Vid Esbo station stiger också många turister på Nouxbussen.

    Antalet besökare på naturcentret Haltia i Noux har överskridit alla förväntningar. Tack vare det ökade antalet gäster öppnas en direkt bussförbindelse från Helsingfors till centret. Sibbo Storskog är lätt att nå både med kollektivtrafik och bil.

    Att komma till havsmiljön är mycket svårare. De närmaste stora havsnära naturområdena finns på Porkala Udd – med fågelväg mindre är 30 kilometer från huvudstaden. I Porkala finns det inte ännu en nationalpark, men utredningarna att skapa en sådan är i gång.

    Redan nu finns det stora kommunala friluftsområden i Porkala. Kyrkslätt har Nedergård längst ute på udden. Vanda stads områden med höga klippor mot väster erbjuder huvudstadsregionens finaste havsutsikter. Helsingfors Källvik på östra sidan har frodigare stränder och utomordentliga naturhamnar. Här kan man stiga upp i fågeltornet och vid klart väder se TV-tornet i Tallinn.

    För många blir turen till Porkala bara en dröm. Bussen från Kyrkslätt kör endast under skoldagar. Året om är det ingen kollektivtrafik till Porkala under veckosluten. Att cykla 25 kilometer från Kyrkslätt är för mycket för många.

    Det är inget tvivel att ett naturcenter i Porkala i stilen med Haltia i Noux skulle bli en stor succé och ännu större om man skapade en fungerande kollektivtrafikförbindelse. Kyrkslätt har marknadsfört sig som en havskommun. En del kallar den lite ironiskt för de stängda strändernas havskommun eftersom de närmare centrum belägna stränderna är stängda av bebyggelse. Kyrkslätt ska bli allas havskommun - ej bara bilägarens.

  • Favoritstaden Träskända

    Bild: Yle

    Pendeltåget från Kyrkslätt till Helsingfors har startat från Masaby. Konduktören kommer till vagnen och säljer biljetter. Två damer mitt emot mig vill åka till Träskända med pensionärspris. Jag har redan tidigare under året märkt att det är många äldre passagerare som vill till Sibelius hemort Träskända. Varför har han plötsligt blivit så populär eller är det något annat som lockar seniorer dit?

    Tågbiljetten för en senior från Kyrkslätt till Helsingfors kostade 3,20 euro i fjol. Från årsskiftet slopades pensionärpriserna helt och nu får man betala 7 euro för denna resa. Huvudstadsregionens trafikbolag (HRT) vill inte att de äldre får åka till halva priset inom sitt område, som sträcker sig från Kervo till Kyrkslätt.

    VR gjorde inte samma förändring i sina tariffer och de erbjuder fortfarande seniorbiljetter till halva priset om man reser från eller till en station utanför HRT området. I stället för en 7 euros biljett från Kyrkslätt till huvudstaden köper en vaken senior en biljett - 3,60 euro - till Träskända och stiger av i Helsingfors. När hon kommer tillbaka köper hon en biljett till Sjundeå - 4,60 - och stiger av i Kyrkslätt.

    VR erbjuder också ett lyxigt och och förmånligt alternativ. Ifall man kan åka utanför rusningstiderna kan man i Kyrkslätt hoppa på ett Åbo-Helsingfors intercity-tåg och då betalar man för Helsingforsresan som billigast 3,88 euro.

    Den senior som reser sällan och inte är medveten om den rådande tariffdjungeln betalar snällt 7 euro. Ingenstans får man information om det billigare alternativet.

    Det är till nytta för hela samhället att vi håller våra seniorer i farten så länge som möjligt. Ju längre man klarar sig med egna krafter desto mindre anstaltplatser behövs. Seniorer är flitiga kulturkonsumenter. I kranskommunerna händer det inte så mycket och man är tvungen att ta tåg eller buss till huvudstaden.

    Katainens regering söker flitigt sparobjekt. Man räknar med betydande besparingar genom att minska anstaltvården för seniorer. Att resa och röra sig skapar välmående och håller människan pigg. På flera håll inom EU har man förstått detta och för seniorer erbjuds gratis lokaltrafik. Det hör till människovärdet att ge seniorer med små inkomster möjlighet att röra sig och hänga med i samhället.

  • Kvadratmetrarna och lyckan

    Bottenplan för bostäder för äldre i Pojo.
    Bottenplan för bostäder för äldre i Pojo. Bild: YLE / Pia Santonen

    Varje helsingforsare har i medeltal 34 kvadratmeter bostadsyta. Singelhushåll har till sitt förfogande 49 kvadratmeter. Ett fyrapersoners hushåll i huvudstaden har ca 23 kvadratmeter bostadsyta per person. Enligt internationella mått bor man trångt inom huvudstadsregionen. Finländarnas boendestandard anses vara låg. Enligt stadsplanerarna bor man trångt om fler än en person bor i ett rum.

    När jag och TV:n var ung på 1970-talet kände alla till en TV-reklam "En lycklig familj bor i tegelhus". Nyckeln till ett bra liv var ett rymligt egnahemshus byggt av rött tegel. Senare dög också trä och andra material. Familjerna ville flytta bort från stadens centrum och den livliga flyttningsströmmen till förstäderna och kranskommunerna satte i gång.

    I det gamla jordbrukslandskapet restes flerahundrakvadratmeters villor. Ingen service fanns på nära håll, men två bilar löste alla problem. Den ståtliga byggnaden berättade konkret om familjens lycka och ekonomiska styrka.

    I dag fylls fastighetsmäklarnas sidor av dessa lyxslott, som är ytterst svåra att sälja. De som var verkliga drömhem för 20-30 år sedan lockar inte dagens familjer. Kvadratmetrarna i bostaden upplevs inte mera som nyckeln till lyckan.

    I vår by har det sålts flera 1970/1980-talsvillor. Försäljningstiderna har varit långa och försäljarna har varit tvungna att justera priset redigt nedåt. De flesta av dessa hushåll har flyttat till höghuslägenheter i centrumområden. Pengarna har här räckt till betydligt mindre bostad.

    Helsingfors lockar igen unga familjer, som vill bo i höghus. Stadsmiljö, bostadens läge, service och hobbyn nära är viktigare än ett stort antal kvadratmetrar. Livet i staden utan bilar och höga uppvärmingskostnader är en ekonomisk lottovinst. Att leva nära varandra kan också upplevas positivt.

    Medelstorleken på nya bostäder som i fjol byggdes i Helsingfors var 68 kvadratmeter. I Esbo byggdes mest tvårummare. I Kyrkslätt var den största gruppen inom färdigställda (2012) bostäder fyrarummare eller större. På landet har man inte ännu förstått att vinden har vänt.

    Stadsplanerarnas eviga oro över finländarnas trånga boende och kampen för ett större antal kvadratmetrar ifrågatsätts av ett ökande antal familjer, som hittar sin lycka i mindre lägenheter.

  • En flykting: En bra eller dålig affär?

    Bild: reuters tv

    Efter två års roende och hopande beslöt Kyrkslätts kommunfullmäktige ta emot kvotflyktingar. Hela 15 personer vart annat år.

    Diskussionen var livlig i salen. Det var ingen överraskning att sannfinländarna inte ville ha utlänningar till kommunen. Överraskande var att samlingspartiets grupp kraftigt motsatte sig att välkomna invandrare till Kyrkslätt. Näringslivets organisationer har i kraftiga ordalag betonat att Finland inte klarar sig utan betydligt större inflyttning. Nativiteten är så låg att Finland snabbt förgummas och förgubbas. Grunden för landets ekonomi faller sönder.

    Det starkaste argumentet att kämpa mot ökad invandring var att man inte vet vad en flykting eller invadrare kostar kommunen. Staten betalar en betydande del av kostnaderna för kvotflyktingar. En hade hört att man i Lojo räknat ut att en flykting är en dålig affär. I Kouvola hade man kommit till ett helt motsatt resultat.

    Kanske man borde inleda ett system att räkna alla inflyttades - både inhemska och utländska - ekonomiska värde innan dörren till kommunen öppnas. En finländsk familj där pappan är svårt alkoholiserad, mamman kroniskt sjuk och barnen har olika problem kan kosta för kommunen mångdubbelt mera än en flyktingfamilj. Prissättningen av hushåll är ren mänskohandel, konstaterade en fullmäktigeledamot.

    I korridorerna var någon orolig för att invandrare ofta har ett stort antal barn. Det är just barn vi behöver för att landet inte föråldras. Barnen går i skola och lär sig snabbt språket. Det tar inte många år tills de är helt och fullt med i arbetslivet med minst lika stor motivation som stambefolkningen. För dem duger också annat än trendjobben.

    De som flyr eller av någon annan orsak lämnar sitt land hör oftast till den aktivaste delen av befolkningen. Utbildningen är hög. Att studera och lära sig nytt och nya språk är inte främmande för dessa människor. De bär med sig ett stort inlärningskapital, som inte kostat något för Finland och Kyrkslätt. Högersidan i fullmäktigesalen tycks ännu ha en inaktuell bild av dagens invandring.

    I tre års tid har den inhemska flyttningsrörelsen i Kyrkslätt varit på minus. I fjol flyttade ca 100 människor mera till andra finländska kommuner än det kom från andra håll till Kyrkslätt. Ökningen av nyfödda har blivit mindre än tidigare. År 2013 var fjärde året i rad då den utländska inflyttningen till kommunen ökade. I Helsingfors kommer ca två tredjedelar av befolkningsökningen utomlands ifrån.

    I fullmäktigesalen i Kyrkslätt sitter en hel del ledamöter, som lever i tron att en kommun kan styra inflyttningsströmmar. En utlänning, som bor i detta land kan fritt välja sin hemort. Medborgare från andra EU-länder har nästan samma rättigheter och plikter som våra egna medborgare. En upplyst kommun bär internationellt gemensamt ansvar och tar emot människor som flyr från sina hem.

  • Med sedlar till svensk hälsovård

    Bild: Goodshoot.com / Ludovic Di Orio

    Hur skulle vi få fungerande service på svenska inom huvudstadsregionen? Blickarna riktas nu till den kommande metropolförvaltningen. För några dagar sedan presenterade Finlands Kommunförbund rapporten "En förvaltningsmodell för svensk service inom metropolområdet".

    Utredningsmannen Marcus Henricson anser att man behöver bättre regionala servicelösningar inom hälsovården på svenska och den blivande metropolförvaltningen kunde utgöra ett samlande organ för att ansvara för detta. Metropolförvaltningen skulle godkänna tjänsteproducenter, som kan garantera service på svenska och informera kommuninvånare om alternativ, som finns.

    I praktiken skulle man ha en valfrihetsmodell som bygger på servicesedlar. Den svenskspråkiga kommuninvånaren har med sin sedel rätt till skattefinansierade hälsotjänster och hon får fritt välja mellan godkända serviceproducenter inom metropolområdet, kommunala, privata eller tredje sektorn. Systemet med servicesedlar inom social- och hälsovården har i Finland varit möjligt redan i flera års tid.

    Idén är ur samhällets synvinkel enkel och ur klientens synvinkel idealisk. För att hela kedjan skulle fungera borde vi ha tillräckligt många serviceproducenter som under alla omständigheter kan erbjuda tjänster på svenska.

    I min hemkommun - Kyrkslätt - kan vi på hälsocentralen få service på svenska. En del läkare och en hel del av den övriga personalen kan betjäna på svenska, men garantier får du inte. Kyrkslätt skulle inte kunna komma med på metropolförvaltningens officiella lista över svenska tjänsteproducenter. En klient bosatt i Kyrkslätt borde resa med sin värdesedel någon annanstans. Jag tror att situationen är ganska lika på många andra hälsocentraler och -stationer.

    Bristande svensk service beror ofta på att det inom rekryteringsmarknaden inte finns personal med tillräckliga kunskaper i svenska. Inom den kommunala sektorn är språktillläggen anspråkslösa och uppmuntrar inte till att förstärka kunskaper i svenska. Löneavtalen ger inte mycket spelrum inom den offentliga sektorn.

    Inom metropolområdet bor över 80.000 kommuninvånare som har svenska som modersmål och ännu utöver detta tusentals mer eller mindre tvåspråkiga. Man skulle tro att detta befolkningsunderlag skulle få en hel del privata läkarstationer profilera sig på den svenska servicen.

    Servicesedlar är en ypperlig uppfinning. Ett fungerande system förutsätter dock att det finns tillräckligt många sinsemellan konkurrerande serviceproducenter, som även geografiskt fördelas jämt mellan Kyrkslätt i väst och Sibbo i öster.