• Valpbloggen tackar!

    Publicerad .
    Den här sötnosen var den sista som lämnade oss Copyright Stina Sirén/Yle

    Det var ett märkligt skådespel som utspelades i tamburen då den sista valpen hämtades.

    Trixi hade ju inte alls brytt sig om att den första valpen försvann. Sedan verkade hon bli mer och mer fundersam i takt med att de blev färre. Och nu märkte hon tydligen vad som höll på att hända då den sista valpen hämtades.

    Hon dök upp i tamburen och började intensivt slicka den lilla valpen tills den var alldeles genomblöt. Hon tog alltså farväl. Det var gripande att se.

    När hon var klar ställde hon sig under bordet i vardagsrummet, de nya ägarna stoppade in valpen i en bur och bar ut den. Inte i något skede har Trixi letat efter valparna eller gnällt efter dem, hon är ju inte dummare än att hon såg att det inte lönar sig, de finns inte kvar.

    Och jag då? Ja det är svårt att förklara hur det känns att plötsligt vara utan valpar. Det har ju varit ett så annorlunda liv med dem i huset.

    Plötsligt kan jag ha mattor på golvet, behöver inte ständigt se upp för pölar på golvet, behöver inte stiga upp en halv timme tidigare för att städa upp innan jag går till jobbet. Ja, och jag kan sätta linsskyddet på kameran, det har varit borttaget eftersom det ständigt uppstod situationer som jag ville fotografera och gick miste om några för att det f-bannade linsskyddet var på och jag inte fick av det tillräckligt snabbt.

    Det har varit en rolig och glad upplevelse om än väldigt intensiv. Jag minns att jag tänkte att jag nu ska njuta av situationen så länge den varar. Men det har jag egentligen bara kunnat då de har sovit eftersom det annars har handlat om att ständigt vara i beredskap att rycka ut för att förhindra olika katastrofer som valparna höll på att ställa till med. Dra ner bordduken i vardagsrummet till exempel, så att allt som fanns på bordet också riskerade åka i golvet.

    Visst känns det nu tomt, men å andra sidan blev det ju mer och mer uppenbart ju större hundar de blev att jag inte kan ha så många av dem i huset, hur gulliga de än är. Och det var ju inte heller meningen.

    Så nu är alltså resan slut. Kanske någon som planerar bege sig ut på ett liknande äventyr har nytta av Valpbloggen, om inte annat för att känna igen sig i vissa situationer och faser i valparnas utveckling.

    Tack alla som har läst Valpbloggen!

  • Så var de bara tre

    Publicerad .
    Krukväxten är intressant! Copyright Stina Sirén/Yle

    Första valpen har lämnat oss och åkt till sitt nya hem. Och det mest märkliga är att Trixi inte reagerade överhuvudtaget. Inte heller syskonen verkar vara medvetna om att de nu är en färre.

    Då jag första gången gav mat åt valparna efter att den första hade åkt i väg lade jag automatiskt upp lika mycket mat för tre, som jag hade lagt ut för fyra. Det var egentligen helt okej, för deras aptit verkar vara omättlig.

    Stina Sirén/Yle

    Jag är också mycket imponerad och stolt över mamma Trixi. Hon störtar aldrig fram till valparnas mat utan det räcker med att jag säger: Nej, Trixi! Då stannar hon, trots att hon själv säkert kan vara hur hungrig som helst. Min duktiga Trixi!
    Alla vill ha rullenStina Sirén/Yle

    Under hela tiden som hon har ammat har hon ätit tre gånger mera än normalt. Fortfarande äter hon mycket, men jag har litet minskat på maten, eftersom det är meningen att valparna ska avvänjas. Hon ammar också numera allt mera sällan och bryr sig också blanka fasen i om någon valp råkar vara vid spenen, är det något intressant på gång kliver hon helt enkelt i väg.

    Det är bra att hon förbereder sig för snart åker alla valparna i till sina väntande familjer.

  • Livat i holken

    Publicerad .
    Copyright Stina Sirén/Yle

    Tjo vad det är livat i holken, och inte bara i lördags, som i sången utan alla dagar. Valparna tar sig fram överallt, de har upptäckt både bokhyllan och skohyllan. Men de har också märkt att skohyllan kan vara ypperlig att sova i.

    Det är ett säreget litet sällskap som möter mig då jag kommer hem från jobbet. Alla fyra kommer springande i samlad tropp smågnällande och skällande - för då ska det vara mat! Och det ska vara genast!

    De rör sig i en formation precis framför mina fötter så att jag knappt kan gå med mattallrikarna utan att trampa på dem. Sedan kastar de sig över maten så att den - torrfoder för valpar - strittar åt alla håll. Ingen fara, varje bit hittar nog in i en liten mun i något skede.

    Vatten är gottStina Sirén/Yle

    Fascinerande är också hur hela högen plötsligt somnar, egentligen var som helst. Men vad är det för en mekanism som gör att då en plötsligt vaknar och går för att dricka, då vaknar de alla, en efter en och gör sitt syskon sällskap vid vattenskålen. Det kan väl inte vara så att alla då de är försjunkna i djup sömn plötsligt på samma sekund bli törstiga? Men så ser det ut.

    Om en stund sover de alla igen.

    Rörande är det också att se hur de drömmer, knycker och gnäller i sömnen. Vad i all världen kan en sju veckor gammal hund drömma om? Man kan bara undra.

  • Säljvånda

    Publicerad .
    Copyright Stina Sirén/Yle

    Jaha, nu har vi då kommit så långt att det har blivit dags att marknadsföra gullegrynen. Tanken på att avstå från de små mjuka livliga varelserna är inte lätt men samtidigt inser jag att jag inte kan ha fem hundar.

    Det viktiga är att valparna får goda hem. Det har jag absolut inte haft någon anledning att tvivla på det utgående från de spekulanter jag hittills har träffat. Trevliga människor alla. 

    Det är klart att om det kommer in en kinesisk kock här som frågar efter kilopriset - då måste man väl dra öronen åt sig. 

    Och vafalls!  Är inte jag själv en god matte kanske? Den dam i Karstula som sålde Trixi åt mig hade aldrig sett mig tidigare, då vi ramlade in hos dem efter att ha kört bil i åtta timmar (och hade en lika lång väg tillbaka). Hon hade varit i sin fulla rätt att säga att vi nog inte är lämpliga för hennes valp. Lömska misstankar kan lura, jag vet.

    Jag vet också hur det känns att bli nekad en valp. Det hände oss en gång då sönerna ännu var små. Vi hade nyss varit tvungna att avliva en hund och ville ha en ny, som vi också hade varit och tittat på. Allt verkade klart, ända tills säljaren en dag ringde upp och hävdade att vi nog trots allt inte var lämpliga hundägare eftersom det verkade som att vi bara ville ha ett surrogat för den som vi hade förlorat.

    Jaha, men ursäkta, är de inte alltid så? Man förlorar en kär vän, sörjer en tid, kortare eller längre, sedan blir man mogen att släppa in en ny i sitt liv. I alla fall var pojkarna förkrossade och jag måste erkänna att jag var arg och kände mig kränkt.

    Samtidigt förstår jag nu att man vill vara noga med att välja det hem där hunden ska leva hela sitt liv.

    För att inte tala om en annan smått bisarr sak som en av spekulanterna så klokt sade: Det är egentligen absurt att tala om pengar då det handlar om en vän för livet.

     

  • Undantagstillstånd

    Publicerad . Uppdaterad
    Copyright Stina Sirén/Yle

    Nu börjar det råda undantagstillstånd här hemma. Valparna blir allt mer rörliga och initiativrika och det finns små pölar överallt. Valparna har också övergett sin box och i stället erövrat mamma Trixis bädd.

    De rör sig i stort sett överallt i bostaden och skulle ta sig in i alla rum om jag inte hade byggt upp en barrikad. Bland annat finns det en barrikad mellan köket och vardagsrummet. Ett hinder som Trixi obehindrat och elegant hoppar över, medan valparna snopet blir kvar och undrar vart mamma försvann.

    Jag hoppas bara att de fyra små skurkarna inte på länge klarar av att följa efter mamma över barrikaden, för då är jag i blåsten.

    Barrikaden är absolut nödvändig om jag ska hålla mig uppdaterad gällande alla små pölar som valparna lämnar efter sig. Är pölarna begränsade till köket blir det lättare att hålla efter dem med trasan. Trasan har praktiskt taget vuxit fast i handen på mig vid det här laget.

    Givetvis är alla mattor borttagna sedan länge, inte heller finns några elektriska ledningar på golvnivå som man kan hugga de små vassa tänderna i.

    Vita flickanStina Sirén/Yle

    I vardagsrummet finns lockelser som den intressanta bokhyllan med böcker ända ner till golvet. De har redan - naturligtvis anförda av den påhittiga vita flickan - upptäckt en trasig bokrygg som säkert vore pulveriserad om de fick botanisera fritt bland böckerna en hel arbetsdag. Borddukens fransar har också varit intressanta och jag vill helst inte tänka på vad allt som kan åka i golvet om det dras alltför kraftigt i duken.

    Men livliga valpar är friska valpar, det har också nu veterinären konstaterat.

  • Steget över tröskeln

    Publicerad . Uppdaterad
    Här kommer vi Copyright Stina Sirén/Yle

    Valparna utvidgar sin värld och har börjat röra sig utanför rummet där valpboxen finns. Det rummet gränsar till köket så man får se upp var man stiger numera. Det är bäst att gå med släpande låga steg, alltså bättre att bara torva till en valp med foten än att stiga på den.

    Valparna har också försiktigt börjat utforska vardagsrummet. Den första som kom in där var vita flickan. Jag är inte förvånad. Vita flickan börjar profilera sig som en företagsam, slank och sportig liten dam. För att inte säga minimal dam. Hon var också den av valparna som först började springa. Hon upptäckte också genast ledningen till en av stereons högtalare. Nu börjar goda råd bli dyra för att gömma undan allt som potentiellt kan vara farligt.

    Mörka flickanStina Sirén/Yle

    Mörka flickan däremot är rätt trind, har bredare nos och av lite långsammare virke. Gillar att sitta och titta och fundera. Om herrarna kan sägas att vita pojken verkar vara mest skällig. Det är han som högljutt meddelar om det finns en främmande människa i huset. Mörka pojken har väl inga specialdrag, han är som de alla, otroligt söt.

    Det är fascinerande att tänka sig att det finns små varelser som inte har en aning om att det finns en värld utanför vårt kök och vardagsrum. Men de första stegen är tagna.

  • Vi kan redan äta!

    Publicerad . Uppdaterad
    Gott, gott! Copyright Stina Sirén/Yle

    Det tog minsann inte lång tid för valparna att fatta galoppen med mat. En liten klick till en början på fingerspetsen och där var genast en liten tunga som begärligt smaskade i sig det som bjöds. Nu äter de redan från fat, men, nåjo, de står och går också i maten.

    Det verkar också som om de har kopplat ihop mig med maten. Inga missnöjda morranden eller skall eller att backa bakåt då jag kommer in i rummet. Nej nu kommer de gående fram emot mig. Speciellt om jag sätter mig på golvet flockas de runt mig. Några suger till och med hoppfullt på byxbunten eller strumpan. De har märkt att jag är the good guy.

    Ett nytt element i våra liv är att min semester är slut. Det betyder att jag småningom får vänta mig vad som helst då jag kommer hem från jobbet. Än så länge har jag inte mötts av något större kaos. Men jag måste reservera ordentligt med tid innan jag går för att byta underlag i boxen och tidningspapper på golvet. Samma procedur då jag kommer hem.

    Jag har också gjort en intressant iakttagelse. Och nu varnar jag för att skitprat följer. Hoppas du som läser detta inte just nu äter något.

    Det verkar som att Trixi har en osviklig luktradar för när någon valp har kackat. Det kan finnas små pölar på tidningarna utanför boxen, och också inne i boxen. Jag har länge funderat på varför det inte finns några kakikorvar.

    Svaret fick jag en dag då jag faktiskt upptäckte en liten korv och plockade upp den med hjälp av hushållspapper. Trixi verkade närmast bli förnärmad och betedde sig som om jag hade haft en godbit på hushållspappret. Senare såg jag hur hon genast störtade till då en liten valp satte sig i kakiställning - jo, det kan de tydligen också redan och det ser oerhört sött ut - varefter hon slickade i sig produkten som den klämde ur sig.

    Det gör ju tikar med nyfödda, det visste jag, men jag hade ingen aning att det fortfarande är så. Det är ett utmärkt arrangemang, tack bara Trixi!

  • Varning för hund

    Publicerad . Uppdaterad
    Copyright Stina Sirén

    Valparna håller på att bli stadigare på benen och kan redan svaja fram gående korta sträckor men än så länge bara i valpboxen. Och det mest komiska av allt: De kan skälla! Eller det vill säga ge ifrån sig ett ljud som omisskännligt påminner om ett skall men som inte ännu är särdeles övertygande.

    Speciellt upprörda blir de då jag ska byta underlag i valpboxen. Då både skäller och morrar de. Det knorrande lätet som jag har hört tidigare börjar alltså allt mera övergå i ett föga skräckinjagande morrande. De gillar inte alls att någon jättelik varelse kommer in och börjar rumstera i deras revir. .

    De verkar också kunna varsebli att någon närmar sig deras box. Hörseln håller alltså tydligen på att utvecklas, likaså synen. Mest ligger de fortfarande i en hög och sover men om man för något ljud i närheten av dem lyfter de huvudet och börjar puttra missnöjt.

    Trixi tillbringar inte hela sin tid hos valparna utan det verkar som om hon gör besök för att mata dem och putsa dem. Jag förstår henne. De är inte särdeles skonsamma mot henne då de ansätter henne i flock för att dia. Tack och lov har de ändå inte ännu tänder, kanske Trixi tänker.

    Snart blir det dags att introducera annan föda och snart kommer de att börja göra upptäcktsfärder också utanför valpboxen och det är då som det verkliga undantagstillståndet här hemma börjar.

  • Hej på dig!

    Publicerad . Uppdaterad
    Hundvalp i valpbloggen.
    Hundvalp i valpbloggen. Copyright YLE/Stina Sirén

    Äntligen ses vi! Valparna har fått ögon, eller naturligtvis har de hela tiden haft ögon, de har bara inte öppnats tidigare. Däremot lär de inte ännu kunna fokusera och bra är väl det eftersom bland det första de har sett är en fånigt leende tant. Man blir ju rädd med mindre!

    I över två veckors tid har valparna funnits i vårt hushåll och kravlat omkring i blindo, men det är det alltså nu slut på.

    Annan utveckling är att nosen har blivit svart, alltså inte längre ljusröd. I början var hela främre delen av ansiktet ljusrött, men nu har det uppenbarat sig päls i hela ansiktet. I och med det har det också dykt upp nya fläckar och prickar som inte har funnits tidigare.

    Några morrhår går inte att urskilja än så länge. Nog för att de inte heller ännu morrar. Månne det hänger ihop, att morrhåren kommer då de kan morra? Nå knappast ändå.

    Ljuden de åstadkommer är rätt lustiga och påminner verkligen inte om ljud som man vanligen förknippar med hundar. Det kan snarast beskrivas som ett knorrande eller kuttrande, ibland kattungeliknande pip.

    Men jag har redan klippt de minimala små klorna. Jag läste att det kan skrapa tiken då valparna diar om de har långa klor, vilket en inspektion visade sig att de hade. Det var förvånansvärt lätt om än ett verkligt petgöra. Men till åtskillnad från en vuxen hund hade de inte mycket att sätta emot i protest.

    Valparna övar sig att stå och lyckas också svaja en stund på den svindlande höjden av, tja, 2-3 centimeter. Sedan drattar de på ändan eller på nosen. Än så länge hålls de i sin bur och kaoset har inte ännu brutit ut, tvärtom är det rätt lugnt och idylliskt än så länge.

  • Denna tass är avsedd att gå med

    Publicerad . Uppdaterad
    Copyright stina sirén

    "These boots are made for walking..." heter det i sången. I det här fallet är det inte bootsen utan tassen, eller tassarna som den lilla hunden ska gå hoppa och springa med. Än så länge har tassarna inte tagit ett ända steg och de facto har valparna inte ens ännu sett dagens ljus eftersom ögonen inte har öppnat sig.

    I hundboken står det också att de inte heller hör något under de två första veckorna eftersom inte öronkanalen har öppnats.

    Valparna har samma proportioner som nyfödda människobarn, det vill säga stora huvuden och korta ben. De ser ut som små grisar där de ligger och snusar. Bra är det väl egentligen att de inte än så länge går, antagligen skulle magen släpa i marken och de försökte. Trinda och runda är de alla, ingen är mindre än någon annan så det har tydligen rått demokratisk fördelning vid spenarna.

    Vilken tur att jag har en hund som inte är enfärgad! Jag läste i tidningen Våra hundar, som Kennelklubben ger ut, om knep som de måste ta till som har enfärgade hundar, som följaktligen får enfärgade valpar. Jo, man kan tydligen märka dem med små klickar nagellack på pälsen på olika delar av kroppen, eller förse dem med små olikfärgade halsband.

    Ja det vore väl en mardröm att överlåta fel valp till någon. I värsta fall kunde det gå som med familjen som köpte kaninen Lasse. Efter en tid visade det sig att Lasse inte alls var en Lasse utan en Lisa, eftersom det en dag fanns många kaniner i lådan där det tidigare hade funnits bara en.