I början av 1800-talet var man mer bekant med den som tillhörde samma samhällsgrupp, än med den som tillhörde en annan. En adelsman förhöll sig alltså mycket distanserat till en bonde, och tvärtom. En finländsk köpman kunde därför känna sin kollega från Lübeck betydligt bättre än tulltjänstemannen som dagligen kontrollerade hans varor. De var med andra ord främlingar inför varandra. Ett undantag var prästen, i vars församling ingick såväl hög som låg, även om han privat helst umgicks med borgaren. Ryssen var inte nödvändigtvis en fiende eller en främling, han kunde t o m vara en nära släkting eller god vän genom handelsförbindelsr. Bilden av Ryssland var därför något annorlunda då än idag.
Det var inte lämpligt att man umgicks med någon som inte hörde till samma samhällsklass som man själv. Adel umgicks med adel, borgare med borgare, hantverkare med hantverkare och bönder med bönder. Det ansågs oförenligt med Guds lag och vilja på jorden att umgås över dessa gränser, än mindre sällskapa eller gifta sig.
Adeln i Sverige kände bra till adeln i Ryssland, Tyskland eller Frankrike. Om länderna inte låg i krig med varandra, besökte man varandras hov regelbundet och hjälpte till i kvistiga situationer. Ibland var de till och med släkt med varandra och allt annat än främlingar. Många av de ryska officerare som efter Finska kriget fick höga poster i landet hade t ex inte alls ryska namn, utan svenska eller tyska.
Däremot hade adelsmannen inte nödvändigtvis en aning om vem köpmannen i staden var som försåg honom med mat och dryck. Och köpmannen umgicks inte med bonden som försåg honom med råvaror.
