Slaveri, misär och död – men billiga tomater

Så här börjar ett reportage om Italien av idag. Journalisten Fabrizio Gatti förklädde sig till illegal invandrare och jobbade i två veckor som tomatplockare nära Foggia, i sydöstra Italien - tvärs över stöveln från Neapel.

Jag kunde ha valt en färskare artikel med samma tema, men eftersom artikeln var den första som visade grymheterna som alla visste att förekom i Italien, valde jag den här. Året är 2006, men reportaget är tyvärr lika aktuellt ännu idag. Här varvar jag bitar som jag har översatt ur reportaget (med fet stil) med mina erfarenheter och förklaringar för en finländsk publik.

I år, 2009, beskriver Läkare utan gränser situationen för säsongarbetarna i Italien som ett helvete.
Organisationen har redan i fem år arbetat med att försöka förbättra levnadsvillkoren för tomatplockarna i Syditalien. Under 2008 genomförde de över 700 patientbesök och de delade ut 4000 hygienpaket, 1500 sovsäckar och 800 filtar.

Extern länk: Läs Läkare utan gränsers rapport

I området kring Foggia får en invandrare mellan 4 och 6 euro för en fylld låda på 350 kilo tomater.

Om invandraren alls får sin lön. Både i Syditalien och på Sicilien har det flera gånger skett att alla bevis på att arbetarna har jobbat har brunnit upp, just när skördesäsongen har tagit slut. Tillsammans med arbetarnas provisoriska hem byggda av plastskynken. Ett praktiskt sammanträffande för den som inte vill betala ut löner. Gatti upptäckte att det finns en annan teknik. Här klagar en afrikansk arbetare för sin korpral Giovanni.

”Giovanni, idag är det fredag och vi har inte fått lön på tre veckor. Vårt förråd av pasta håller på att ta slut. I femton dagar har vi bara ätit pasta och tomater. Killarna är helt slut. De behöver kött för att kunna jobba.”

Korpralen svarar:

”Ser du där? I eftermiddags kom en polis efter en del av mina killar. De var afrikaner som ni och rumäner. De fördes bort och ska utvisas. Men var inte rädda. Åkern där ni jobbar kontrolleras av maffian.”
Det här händer ofta när det är lönedag. Inte sällan är det husbonden själv som ringer till polisen för att anmäla att där finns invandrare på fälten. Det behövs bara ett anonymt samtal. Och myndigheterna får uppdatera sin statistik med nya utvisningar.

Fabrizio Gatti kallar ett litet område öster om Neapel, i provinsen Foggia för slavarnas triangel.
Tyvärr är laglösheten mycket mer utbredd än det. Den italienska fackföreningen Cgil beräknar att det finns omkring en miljon invandrare som säsongarbetar inom jordbruket i Italien. De kommer främst från Östeuropa och Afrika. Det finns officiella kvoter för utländska säsongarbetare. 2009 registrerades endast 80 000. Inte ens en tiondel av det verkliga antalet. I år startade Cgil en kampanj: Det röda guldet. Från reality till realitet. De skickade ut 70 fackföreningsmän i Apulien för att försöka informera arbetarna om att de har rättigheter.

Frågan är: Har de alls några rättigheter?

Extern länk: Se fotografier av tomatplockningen och av hur invandrarna tvingas bo. De här fotona togs i samband med Cgils kampanj i år

Alla tomatplockare är invandrare. Alla saknar identitetsbevis. Markägarna föredrar illegala invandrare, eftersom de förutom att vara billigare arbetskraft, dessutom förorsakar färre problem.

Varför är de italienska tomaterna och burktomaterna så billiga? Ett gynnsamt klimat och storproduktion? Visst. Men inte enbart det. Vi glömmer miljöaspekterna för stunden. Att jag utanför Neapel såg floden Sarno (som kantas av tomatfabriker) färgas röd under tomatsäsongen och konstaterade att alla reningsverk antingen fanns bara till pappers, var avstängda eller halvfärdiga är en sak.

Hur kan ett jordbruksföretag som fakturerar 40 miljoner euro ha 0 anställda? En paradox som bara kan förklaras på ett sätt: Alla jobbar svart.

Att någon i Neapel odlade fantastiska tomater i en av de stängda avloppsreningsverkens slambassänger är en annan detalj. Likaså att tomaterna på enorma åkrar nära Rimini stod i ren sand. Rann vattnet och konstgödseln som dagligen hälldes över dem rakt igenom till grundvattnet eller ut i deltat? Det är ett mindre problem.


Men varför alla vet vad som händer, men blundar för 1 miljon grönsaksplockares vardag, kan jag inte acceptera. Och det sker inte enbart i Italien. I Spanien försökte tomatplockarna få mänskliga arbetsförhållanden genom en hungersstrejk redan år 2000.

För att skydda sina affärer har jordbrukarna och markägarna byggt upp ett nätverk av obarmhärtiga korpraler; italienare, araber och östeuropéer. De inhyser sina daglönare i fallfärdiga kyffen. Utan vatten, el eller toaletter. Daglönarna tvingas jobba från sex på morgonen till tio på kvällen. Lönen är, om de alls får någon lön, femton till tjugo euro per dag. Den som protesterar tystas ned med slag.

Korpralsystemet är ingalunda någonting nytt i det här området. Det har återuppstått. I början av 1900-talet var korpralerna italienare. Arbetarna likaså. Korpralernas uppgift var att plocka upp daglönare till jordbruket och att se till att de transporterades till de stora ägorna i gryningen och att de fördes tillbaka till byarna när solen gick ner. Lönen var miserabel, ofta bara mat för dagen och förhållandena var eländiga. Just i detta området kring Foggia ledde en av de främsta fackföreningshjältarna, daglönarsonen Giuseppe Di Vittorio, protesterna och kämpade för att förbättra förhållandena på landsbygden. Vilket skedde.
År 2009 är vi tillbaka vid 0 igen.

Några vänder sig till polisstationen i Foggia. Då upptäcker de lagen: Plockarna arresteras eller utvisas eftersom de inte har något arbetstillstånd.

Högerpartiernas ögonsten, lagen som gör illegal invandring till en straffbar handling i Italien, ger skrupellösa godsägare än ännu starkare maktposition och gör invandrarna ännu osynligare. Den som riskerar fängelse eller utvisning går knappast till polisen.

Vattnet som de tar ur brunnen är inte drickbart. Det är förorenat av skit och växtgifter. Toaletten är ett hål i marken och över den svärmar flugorna. För att få dela på en snuskig madrass som slängts på golvet, måste arbetarna betala femtio euro per knopp och månad åt korpralen. De som får rabatt. Korpralerna tar upp till fem euro per natt av de andra tugurerna. Plus mellan femtio cent och en euro per timme som de jobbar. Plus fem euro för transporten från byn ut till åkern. Man märker genast hur lätt det är för korpralerna att tjäna pengar.

Vilka är då korpralerna? Ofta är det invandrare som tidigare jobbat som slavar, som har uppgraderas och i sin tur får utnyttja sina landsmän. Men ibland är de italienare.

Giuseppina och Asis lever på slaveriet. Den enda brunnen i Villaggio Amendola är deras. Vattnet är förorenat, men de säljer det ändå. Också den enda butiken är deras.

En invandrare märkte att prisen i butiken var dubbelt så höga som i Foggia och återvände till byn med två matkassar.

Två män kom ut för att möta nykomlingen. De slog honom i huvudet med ett järnrör. Ett enda slag. Sen drog de in den avsvimmade, blödande mannen i en paketbil. Ingen i byn såg honom efter det.

Rumänen Pavel gick det också illa för.

Någon hade skvallrat att Pavel hade klagat på lönerna och på att arbetstagarna utnyttjas. Asis slog till honom medan han sov. Pavel försökte skydda huvudet.

Först på kvällen vågade någon i smyg ringa efter ambulans.

31.7. skrevs Pavel ut från sjukhuset. Järn och skruvar i benen. Gipsade armar. Läkarna och sjuksköterskorna överlät honom åt polisen. På polisstationen behandlades han som en illegal invandrare trots att rumänerna idag är medlemmar i EU. Pavel kunde inte hålla i en penna eftersom båda hans armar var gipsade. På utvisningsbeslutet finns en not: Han vägrar att underteckna dokumentet.

Sen körde en polisbil honom tillbaka till byn där han hade misshandlats. Han flydde till ett övergivet hus en kilometer från byn. Efter 9 dagar vågade hans vänner kontakta en advokat. När advokaten kom var Pavel svårt undernärd och såren var infekterade. Han fördes till sjukhus igen. När han kom ut gick han till polisstationen för att anmäla korpralen och hans italienska flickvän.

Efter en dag på polisstationen häktades Pavel igen, som illegal invandrare.

Han hade inte lämnat landet efter förra utvisningsbeslutet. Hur det gick sen berättar inte artikeln. Rättegången hade uppskjutits än en gång och artikeln publicerades innan domen föll.

Förnedringen är total och ingen hjälp finns att få.
Så här börjar Fabrizio Gatti sin artikel om sina erfarenheter som illegal invandrare:

Husbonden-härskaren- har en vit skjorta, svarta byxor och dammiga skor. Han är från Apulien men talar knappast någon italienska alls. Bara dialekt. För att bli förstådd ber han om hjälp av sin livvakt, en man från Maghreb som övervakar ordningen och säkerheten på fälten. På dialekt säger han:
”Hör du. Fråga vad den där vill.”
”Är du rumän? Jag kan ge dig jobb, men först imorgon”, lovar livvakten.
”Har du en väninna?”
”En väninna?” frågar jag.
”Du måste hämta en väninna åt mig. För husbonden. Om du hämtar en så låter han dig få jobb genast. Det går bra med vilken flicka som helst.”
Korpralen pekar på en 20-åring och hennes pojkvän som är upptagna med en stor traktor för maskinell plockning av tomater .
”Hon har varit med husbonden.”
”Men jag är ensam”, svarar jag.
”Då blir det inget jobb.”

Så här avslutas artikeln. Fabrizio Gatti kallade sig Donald då han jobbade som tomatplockare.

"Donald. Åk inte iväg”, säger Amadou.
”Giovanni är mycket arg på dig för att du har lämnat gruppen. Han är ute och letar efter dig. Jag går och säger åt honom att du är här.”
Amadou har nått bottnen av misären. Han vet redan vem han ska sälla sig till. Han har valt att falla på knä för korpralerna. Nu är det dags att ta cykeln och fly. I mörkret. Innan Giovanni beslutar att kalla på sina polismän. Innan han påbörjar jakten över åkrarna.”

Jag har själv jobbat som illegal invandrare i Italien, innan Finland gick med i EU.
Jag har plockat vindruvor i norra Italien tillsammans med östeuropeer, sydamerikaner och afrikaner. Jag har gömt mig i buskarna när flygplanen har flugit över odlingarna för att fotografera om det finns svartjobbare på plats. Men flygplanen flög inte över de större odlingarna, där alla visste att de stora problemen förekom. Berodde det på mutor eller enbart på kontakter? Antagligen både ock.

Jag har hållit på att köra på den långa raden arbetare som klockan fem på morgonen, i dammet och dimman på Poslätten, gick mot potatis-, ris- och kålodlingarna för ännu en dag i den brännheta solen. Lilla Afrika kallades området i folkmun.
Jag har sett eländiga ruckel i byarna (Byar som har övergivits av italienarna, efter att alla fabrikerna har stängt) fyllas av afrikaner och östeuropeer.
Visst. Många invandrare behandlas relativt bra och får lön.
En ynklig lön. I den ekonomiska krisens fotspår har situationen förvärrats. Nu kan jordägarna skylla på krisen för att sänka lönerna ytterligare.
Men utan de underbetalda invandrarna får småjordbrukarna inte utgifterna och kostnaderna att gå ihop. De tvingas sätta lapp på luckan. Inköparna har pressat ner priserna till nära noll. Och alla i den långa kedjan av mellanhänder och grossister vill förtjäna pengar. Vi har byggt upp ett system som förutsätter att de som är längst ner i kedjan utnyttjas.
Vill vi att våra tomater och grönsaker skall vara billiga?
Vill vi se varför de är billiga?

Henrika Mercadante

Den internationella organisationen för migration, IOM, har i november 2009 lanserat en kampanj: Buy responsible. What's behind what You buy?

Extern länk: Se kampanjsidan: