Nu kanske en del av er fnyser och tycker att det här är alldeles på tok för hippieaktigt. Kanske ni tänker att julen är ett undantag, då det hör till att ge presenter, att sprida glädje. Men Jayne har tänkt lite längre än så.

Då jag också försiktigt frågade om hennes vänner inte blir ledsna av att deras bebisar inte får en julklapp av henne, motiverade hon sitt beslut med att ”de där barnen behöver inget, de har allt de någonsin kunde önska sig, presenter till bebisar är alltid presenter till föräldrarna”. Och istället för att öka prylbördan hos de här familjerna, ville min kompis Jayne ge dem något mera hållbart.

Men det finns andra tecken på att julklappsuppköpen i Storbritannien inte går till som vanligt. Och det har antagligen inte särskilt mycket med grönt tänkande att göra. Stora butikskedjor har klarat sig dåligt under månader då konsumenter i vanliga fall brukar springa omkring som yra hönor och vifta pundsedlar i ansiktet på varuhuspersonal.

Under den här tiden på året är det bäst att undvika Oxford Street om du inte har en förkärlek för att krossas av horder av shoppingtokiga britter och turister. Julreklamerna som började redan i november har gjort sitt för att öka shoppingivern, men trots det handlar britterna mer försiktigt än vanligt.

En annan bekant till mig, Karim, äger en liten butik som säljer ekologiska och fair trade-produkter. Och han säger att det här varit en väldigt speciell jul. Folk har dykt upp i hans butik med shoppinglistor, de har skrivit ner vad saker kostar och ibland till och med tagit bilder av produkterna för att komma ihåg vad de sett. En teori är att de här kunderna då de kommer hem söker upp produkterna på nätet för att spara några slantar, en annan teori är att allt fler konsumenter har en strikt budget för julklappar i år.
Storbritanniens ekonomi har stannat upp och rädslan finns för att landet drabbas av en ny recession. Britterna håller allt hårdare i sina pundsedlar. Men det skadar också sådana som Karim.

Men det finns också en medelväg mellan Jaynes välgörenhetstänk och en del britters sparande. Jag har i år köpt de flesta av mina julklappar hos Karim och av andra vänner som har egna företag. Det känns bättre att stöda dem än ger pengar till stora butikskedjor eller butiker på webben.

Charlotta Hedman i London

Man räknar med att det nuförtiden finns kring 2000 cleantech-företag i Finland. Den sammanlagda omsättningen för dessa är närmare 18 miljarder euro. Branschen sysselsätter kring 30 000 arbetstagare och växer årligen med fem till tio procent. Cleantech är alltså inte flower power och trädkramande, inte heller något småskaligt pysslande.

Finland har ett gott rykte som problemlösare,som Nokias och Angry Birds hemland, som ett land med vacker och ren natur. Finland har också investerat i cleantech-branschen på lång sikt. Det har visat sig vara smart, cleantech har blivit ytterligare en nationell konkurrensfaktor. Till och med i år, mitt bland osäkerhet och kriser, ska cleantech växa rejält, främst för att finska cleantech-företag gör business på tillväxtmarknader, i länder som Kina, Ryssland, Brasilien och Indien.

En till förklaring är nationella och internationella miljö- och energimålsättningar som alla länder måste satsa på, oavsett lågkonjunktur. Man ska inte heller glömma de inbesparingar som energieffektivitet ger. Sådant behöver man inte ens försvara med gröna värden.

Jag bekantade mig nyligen med en undersökning av kommunikationsbyrån Pohjoisranta och tidningen Arvopaperi om börsbolagens rykten. Undersökningen visar klart att företag som verkar inom cleantech-branschen har bättre rykte – och det verkar ha förbättrats mer än de andra börsbolagens under hela 2000-talet.

Småinvesterare skulle rekommendera cleantech-företag: till exempel Wärtsilä, Pöyry, Outotec och Vacon som investeringsobjekt oftare än andra företag. De bästa framgångshistorierna föds ändå då små cleantech start-ups lyckas väcka riskkapitalinvesterares intresse genom att sälja sin idé, växa starkt och bli det efterlängtade nya Nokia. För att det kan ske, behövs förstås modiga, framsynta investerare samt en atmosfär som uppmuntrar till djärvhet, innovationer och optimism. Till det siktar också regeringsprogrammet som utmanar oss att aktivt söka nya marknader och där skapa allt bättre verksamhetsförutsättningar.

Ja, det händer mycket i businessvärlden och i globala politiken. Hur ser det ut på den personliga nivån? Jag har själv arbetat i cleantech-branschen några år. Det faktum att min arbetsgivare agerar ansvarsfullt och inte belastar naturen utan tvärtom siktar mot en bättre och grönare framtid värderar jag högt. Och det är allt fler som tänker på samma sätt. Då cleantech-företag har bättre rykten som arbetsgivare lockar de till sig de bästa individerna. Det resulterar förhoppningsvis i allt fler smarta cleantech lösningar, minskad miljöbelastning och en bättre framtid. Och det är ju bra. För oss alla.

Hanna Johde, informationschef på Finpro

Tänk tillbaka på den senaste måltid du åt, om det då var morgonmål eller lunch. Det som stod framför dej på bordet har några av mina kollegor tagit fram. Precis som de varit inblandade i varenda måltid som serverades på den här planeten idag och varenda måltid som du nånsin ätit i ditt liv.

Jordbruket är en av de mest omfattande verksamheter vi mänskor sysslar med. I Finland får vi ibland intrycket att näringen är på tillbakagång och ser man till hur många mänskor som sysselsattes inom jordbruk för 100 eller 50 år sedan jämfört med idag är kurvan förstås fallande. Men ser man till mängden mat som produceras, areal som odlas och djur som föds upp ur ett globalt perspektiv är jordbruket gigantiskt. Därför är det heller inte så konstigt att livsmedelsproduktionen står för en stor del av mänsklighetens miljöpåverkan. Det är ganska självklart att jordbrukarna påverkar vår miljö mer än t.ex. guldsmederna eller rörmokarna, eftersom det finns så fruktansvärt många fler jordbrukare än guldsmeder och rörmokare.

Odlare vill minimera miljöbelastningen

Därför är det också viktigt att vi som bedriver odlingen strävar till att minska vår miljöbelastning. Inom industrin har man sedan länge accepterat tanken på att ingen mänsklig verksamhet kan bedrivas utan att man tär på jordens resurser i någon mån, det man måste eftersträva är att minimera belastningen. För min del har jag valt att göra det genom att gå in för ekologisk odling. Min bedömning är att med tanke på de förutsättningar jag har i mina jordar, grödor och växtföljder är ekoodling det bästa alternativet för min gård och det produktionssätt som belastar naturen minst. Därmed inte sagt att det är nån generell lösning som alla Finlands bönder borde gå in för ögonblickligen, låt vara att jag tror det kunde vara ett bra alternativ för många fler. Men en anvarsfullt skött konventionellt odlad gård kan också göra mycket för att minska vår miljöbelastning och många jobbar också hårt på det.

Kärnan i ekoproduktionen är att den skall bedrivas utan kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel. Det innebär att användningen av snabblösliga näringsämnen minskar och att bekämpningsmedelsresterna i livsmedlen i praktiken är noll. Det kan ju inte bli rester kvar av något man inte använder. Det innebär också att växterna och djuren växer långsammare, i en mer naturlig takt om man vill se det så. Men tyvärr innebär det också att skörden blir mindre än i konventionell produktion och följaktligen blir slutprodukten dyrare. Att ekoprodukter i förädling och handel ofta hanteras i små partier spär på prisskillnaden ytterligare.

Den enskilde konsumentens val är viktigt

Och här kommer vi in på ditt och mitt ansvar som konsumenter, då det gäller att minska jordbrukets miljöbelastning. Politiska beslut och böndernas egna initiativ räcker bara en bit på vägen, det avgörande är om konsumenten (d.v.s. du) vill ge oss de ekonomiska förutsättningarna för en miljövänligare produktion genom att välja ett miljövänligt alternativ också då det är lite dyrare. I en värld där priset är det avgörande och där kunden konsekvent väljer den billigaste produkten hör miljövänlig produktion och ekologisk odling utan vidare till förlorarna. Att prioritera kvalitet, miljövänlighet och ansvar är onödigt om kunden ändå alltid väljer det som är billigast. Vi får den mat och den livsmedelsproduktion vi beställer.

Man kan också se det ur ett ekonomiskt perspektiv: aldrig nånsin förr har finländsk mat varit så billig som den är idag. Medelhushållet lade 2008 12% av sin inkomst på livsmedel och alkoholfria drycker, vilket är rekordlågt både ur ett historiskt och ett globalt perspektiv. Kunde man inte tänka sig av vi låter matkontot svälla en aning och använder det till att köpa bättre och mer ansvarsfull mat?

Ett amerikanskt uttryck säger "Det finns inga gratisluncher", och det finns det inte i det här fallet heller. Det är upp till dej att bestämma hur världens kanske största näring skall bedrivas och du säger hur du vill ha det i butiken.


Mats Björklund,
ekobonde som även bloggar på Bondbloggen

I det riktiga livet har jag inte haft mycket med organisationen att göra. Det går att göra miljöprogram utan Greenpeace. Tro det eller inte. En gång har jag gjort en grej kring en Greenpeace-demonstration.

Det var i mitten av 1990-talet. Då bevakade jag en demonstration som Greenpeace organiserade mot de franska provsprängningarna på Mururoa-atollen. Då var Greenpeace ute i ett angeläget ärende. Frankrike meddelade att de skulle provspränga vapen i atollen i Franska Polynesien i Stilla Havet. Det var tecknet på osedvanlig arrogans och fransk kolonialism. Frankrike skulle bojkottas så in i norden. Och alla lovade att aldrig mer dricka franska viner, köra franska bilar, besöka frankrike eller lyssna på Edith Piaf. Det var då.

Sedan dess har konsumtionen av franska viner återgått till det vanliga. Champagne har blivit ett sätt för krogar att locka kunder.

Och Paris är lika pop som förr, filmen Amélie sågs av en miljon finländare på bio medan fyra miljoner finländare köpte dvd:n. Kanske någon har slutat lyssna på Edith Piaf? Konsumentens minne är kort.

Men häromdagen såg jag Greenpeace utanför ett snabbköp, eller market är det väl. En market jag ofta använder på vägen hem. Det är en K-affär och Greenpeace ogillar att K-affärer är med i Fennovoimas kärnkraftsbygge. Kesko äger fyra procent av kärnkraftföretaget Fennovoima. Nu försöker Greenpeace få konsumenterna att vända K-gruppen ryggen.

Finns få alternativ

För konsumenterna i Finland blir läget lite problematiskt. För S-gruppen är också med i Fennovoima, med undantag för HOK-Elanto i huvudstadsregionen och det savolaxiska Pee-ässä. All heder åt tanken på självständiga handelslag, men alla kommer väl att på sätt eller annat ta del av energin som kommer från kärnkraften, även om de inte går in och finansierar den? Och blir det lite väl mycket hårklyveri, om man ska bojkotta Prisma i Jakobstad, medan Prisma i Kuopio är ok?

Egentligen blir väl alternativen Suomen Lähikauppa, eller kanske jag ska använda Suomen Lähikauppas svenska namn. Det vill säga Suomen lähikauppa. Och så finns det tyska Lidl. Hur Lidl får sin energi vete gudarna. Kanske Lidl får sin elektricitet och värme av rörelse-energin som uppstår när dervischer snurrar utanför Dortmund.

Det var ett skämt. Vi vet inte. Glöm det där med dervischerna.

För konsumenterna i Finland blir läget lite problematiskt. K- och S-affärerna säljer nästan 80 procent av maten som äts i det här landet. Om man vill leva som Greenpeace lär blir jakten på den dagliga födan svårare.

Men nu tror jag att väldigt få konsumenter vill leva enligt Greenpeace regler. De vill ha sina varor och gå hem, eller ta bilen hem i de flesta fall. Så jag tror att detta blir en av Greenpeace minst framgångsrika kampanjer.

Dessutom var det någonting fel med deras tajming. De demonstrerade en dag när det var kallt och det blåste ordentligt. Det är inte riktigt de arktiska förhållandena som gör en mänska kritiskt inställd till någon form av energi. Tvärtom gör de en tacksam för alla uppvärmda ytor som vi kan uppbåda i det här landet.

Misslyckad demonstration

Själv kan jag hålla på och tveka. Jag inser att kärnkraft behövs eftersom vi har för få goda alternativ nu. Å andra sidan kommer det att bli dyrt med kärnkraftsbygget och avfallsfrågan oroar. Var ska vi gräva ner det och vet vi att kopparkapslarna håller, eller behöver vi ett par Black Horse långkalsonger runt kapseln? Och hur är det med berggrunden egentligen? Många goda kritiska frågor.

Så jag gick inför en kompromiss. K-handelsmannen får mina slantar om jag får en Greenpeace-ballong. Så kan ungarna bolla med den, medan jag fixar de delikata och näringsrika Kesko-middagen. Lite kommers, lite protest, lite lek med ballong. Alla måste leva. Lite win-win, som vi konsulter brukar säga.

Men efter mitt besök i affären insåg jag att det inte kommer att gå som jag planerat. Ballongernas snören hade trasslat in sig i varandra. Den rappa Greenpeace-aktivisten fick inte loss en ballong. Att hantera ballongsnören i smällkalla kylan var för svårt. Att härja med japanska valfångare i en gummibåt är lättare än att dela ut ballonger i den mörka och blåsiga vintern. Så jag fick masa hem utan ballong.

Nu blev det bara K-handelsmannen som fick pengarna, Greenpeace fick ingen protest, jag fick ingen ballong. Det blev lite win-lose-lose.

Så tror jag det går med överlag. K-gruppen kommer inte att drabbas av kundflykt, eftersom de flesta av deras kunder är frusna satar som bara vill handla mat och åka hem. Sambandet mellan den egna inköpskorgen och energipolitiken känns ändå diffust.

Det är lättare att bli upprörd över något som fransmännen gör i Franska Polynesien, än att mopsa upp sig mot K-handelsmannen. Det är han eller hon som säljer maten som äts i över en tredjedel av finländska hemmen.


Patrik Skön,
redaktör på Svenska Yle

En sådan grej var välgörenhet. Ja, jag vet. Ett klassamhälle, där man anar sig till medmänniskans årsinkomst alternativt storleken på det kommande arvet, bara utgående från om man säger "sorry" eller "pardon". I ett sådant samhälle är välgörenhet en välkommen hobby för propra damer i twinset och diskreta diamantörhängen.

Men i ett progressivt och jämlikt land som Finland, här är det samhället som ska hjälpa de utsatta. Och hör sen!

Jag är inte helt övertygad om att det här är den enda rätta vägen. Lite välgörenhet har aldrig skadat någon.

Låt mig förklara. Visst, att alla ska ha ens någotsånär lika möjligheter i livet, det kräver en viss utjämning. Och det sker bäst via skatter. Men samtidigt har skatterna på sätt och vis lett till att det personliga engagemanget och det personliga ansvaret blivit diffust.

Håll med! Visst är det samhället och systemet som ska se till att gamla mänskor får mat, motion och en pratstund då och då? Visst är det samhället som ska se till att det städas i parkerna?

Välgörenhet hos oss betyder väl närmast att man slänger in en slant i någon katastrofinsamling då och då, eller spelar på lotto. Bieffekten av miljonpotten man väntar på, är ju att spelbolagen delar ut pengar till välgörande ändamål.

Det är bra och fint i sig. Men var blev det personliga engagemanget? Jag hävdar att belöningen är mycket större, då man själv konkret tar tag i saker. Ger en timme då och då till att vakta den ensamstående mammans ungar, så att hon får lite egen tid. Går och handlar för åttioåriga grannen med de dåliga benen. Hjälper nyanlända invandraren att fylla i blanketter.

Såhär inför julens klappstress kunde kanske det här vara en idé. Att ge lite av sin värdefulla tid till mänskor som behöver den. I bästa fall kan man dela med sig tanken till vänner o bekanta. Varför inte ge en väntjänstkurs i julklapp till någon man gillar?

Vad har allt det här med England att göra, undrar ni kanske nu.

Jo, i England är välgörenhet, trots en viss överklassprägel, starkt inrotat i folksjälen. Det är helt normalt att frivilligjobba i soppkök, gå på åldringshem och läsa tidningar, eller hjälpa problemunga hitta rätt i livet.

Att britterna dessutom sedan får skatteavdrag, då de ger pengar till välgörande ändamål, är bara bonus. Men grunden är i alla fall att det anses som helt vanligt att hjälpa till, själv engagera sig i stället för att förvänta sig att den där berömda Någon Annan sköter allt.

För, som det hette i en gammal brittisk kampanj, ”charity begins at home.”

av Katja Johansson