Jag är ej karl, jag är kvinna och jag sörjer däröver

De svenska universitetens historia började i Uppsala på 1400-talet. Nästan 500 år senare, år 1873, accepterades kvinnliga studenter formellt vid svenska universitet och två år senare avlade den första av dem filosofie kandidatexamen. Det var Betty Maria Carolina Pettersson, som var sadelmakardotter från Gotland. Hon försörjde sig som guvernant fram till 1871, då hon vid 33 års ålder blev Sveriges första kvinnliga student, från Nya Elementarskolan i Stockholm. Efter sin filosofie kandidatexamen blev Betty Pettersson den första kvinna som anställdes vid ett statligt pojkläroverk i Sverige. Som en god pedagog vann hon elevernas och föräldrarnas förtroende, men hon lär ständigt ha fått kämpa för att övervinna sina kollegers motstånd.

Ellen Fries. Bild: Museiverket. Vid endast 47 års ålder insjuknade Betty Pettersson i tuberkulos och dog en förtidig död. Hennes kvarlåtenskap bestod av ett fickur i silver à tio kronor, en uppsättning kläder à åttio samt en skuld på tvåhundrafemtio kronor. Litteratur- och genusforskaren Marta Ronne har konstaterat om henne att hon ändå nådde toppen, Universitetets Mount Everest.

Betty Pettersson ligger begraven på Norra kyrkogården i Stockholm.

Stockholmsflickan Ellen Fries var redan tidigt medveten om både sin vilja att studera och svårigheten att få göra det. Som 17-åring skriver hon i sin dagbok:

Jag är ej karl, jag är kvinna och jag sörjer däröver; allt det har jag utbrett mig över, men den …. viktigaste frågan …. vad skall jag taga mig till som kvinna. Den återstår, där är tankarna än virrigare och alltid vill de fly till vad jag skulle göra om jag vore karl och då få de svar i oändlighet.

Under den tid när Ellen Fries ville studera, alltså under 1870-talet, var det väldigt vanligt med uttalanden om kvinnors dåliga förutsättningar att kunna tillgodogöra sig universitetsundervisning. Det som ändå gjorde studier möjliga för hennes del var bl.a. det att hon var enda barnet och det stöd hon fick hemifrån, både av sin mor och sin far som var överste och sekreterare i krigsvetenskapsakademien och mycket historiskt intresserad.

Under denna tid bekymrade man sig mycket över flickors heder och redan då Ellen Fries skall skrivas in vid universitetet följs hon till rektorn av en professorlig vän i familjen. Som kvinna måste man alltså ha ett förkläde med sig, senare också till varje föreläsning. Och under hela studietiden var Ellen Fries plågsamt medveten om sitt särlingskap. Till skillnad från sina manliga studiekamrater kunde hon t.ex. inte dra nytta av vänskapliga diskussioner om studier eftersom de övriga studenterna inte talade om sådant med kvinnor. En hösttermin inför terminsstarten skriver hon :

Glad att få börja arbeta, men känner mig dock ensam som ett får bland getter, som en anka bland gäss

Och under Valborg och första maj skriver hon än mer vemodigt:

Nu är det första maj, och studenterna svärma kring alla knutar. Majsol ler så härligt, och jag känner mig som i ett fängelse. När jag ser ut och ser de vita mössorna utanför trädgårdsmuren, gripes jag av den gamla längtan att vara man, som jag nu mer ej så ofta känner, men som när den kommer på mig, är oemotståndligare eller rättare mer överväldigande än någonsin förr. Man är student, man tillhör deras ring – och man är inlåst. En ung flicka kan knappast i afton gå utom dörren.

I En banbryterska – utgiven av Fries vän Maria Cederschiöld - beskriver Ellen Fries hur medvetandet om att vara kvinnlig pionjär gör att hon känner särskilda krav på sig:

Ibland överväldigas jag af det ansvar jag har som kvinnlig studerande vid universitetet. Är jag dum, så tror mången professor, som aldrig haft att göra med någon flicka, att alla är dummare än jag eller lika dumma, ty han tager naturligen för givet, att endast ett ovanligt intelligent fruntimmer kan komma på den idén att taga kandidaten. De fatta ej, att det är intresset och de yttre omständigheterna som föra en till akademien – ej ett briljant huvud. Man måste därföre sorgfälligt för sin sinnesfrids skull borttaga hvarje tanke på, att man här skall representera kvinnan och häfda hennes rättigheter – man får endast tänka på studierna.

I sin doktorsavhandling Som isolerade öar. De lagerkransade kvinnorna och akademin under 1900-talets första hälft för också Hanna Markusson Winkvist fram hur Ellen Fries i den manligt dominerade studiemiljön ständigt påmindes om att hon avvek från den manliga normen, samtidigt som hon inte heller uppfattades leva upp till kvinnlighetens ideal.

År 1883 blev Ellen Fries Nordens första kvinnliga doktor. Hon kallade sin avhandling Bidrag till kännedomen om Sveriges och Nederländernas diplomatiska förbindelser under Karl X Gustafs regering. I motsats till hennes senare arbeten kan denna avhandling karakteriseras som ”manlig” i både ämnesval och vetenskapssyn, vilket kan tolkas som att det gällde att driva en forskning som kunde accepteras inom den dominerande miljön.

Uppsala universitet, universitetshuset uppfört 1887 | Bildkälla: Wikimedia Commons
Under promotionsmiddagen, som Ellen Fries själv inte fick närvara vid, var kemiprofessorn Per Teodor Cleve promotor. Han var känd för sin ”utpräglade radikalism, respektlöshet inför vedertagna former och något kärva uppriktighet”. Under middagen sade han bl.a.:

- Det är i dag första gången en svensk kvinna vid en svensk högskola emottagit den högsta lärdomsgraden, och jag ser däri ett stort framsteg i kultur. Jag tror nämligen, att kvinnans ställning i samhället är en säker gradmätare på civilisationen.

Under promotionsmiddagen deltog även Oscar Alin, professor i statskunskap. Han uttalade följande förhoppning:

- Måtte Ellen inte bara vara den första utan också den sista kvinnan som erövrar doktorsgraden vid universitetet.

Enligt tidens sed fick Ellen Fries sedan inga möjligheter att stanna vid universitetet. Istället arbetade hon som lärarinna och studierektor vid de privata Wallinska och Ahlinska skolorna i Stockholm, samt föreläste vid s.k. Pedagogiska lärokurser i huvudstaden.

Men hon lämnade inte forskningen, utan hann med ett imponerande och förnyande historiskt författarskap innan hon år 1900, endast 44 år gammal, dog en förtidig död på grund av brusten blindtarm.

Typiskt för bl.a. Ellen Fries´ biografier var att hon i dem inte riktade sig till de lärde utan till den bildningssökande allmänheten. Skola och hem, inte universiteten, blev hennes målgrupp. Dessutom engagerade hon sig i kvinnorörelsen och tillhörde bl.a. stiftarna av Fredrika Bremer-förbundet och sällskapet Nya Idun.

» Se också Vetenskapskvinnor på Helsingfors universitets webbplats