Redaktionen bloggar Närproducerad äldreomsorg

Kongolesiska Chakupewa Lungunya hade tur. Visserligen tvingades hon vänta i tre långa och ovissa år, men nu är hon i Finland och alla medlemmarna i familjen är också här. Så går det inte för alla finländska kvotflyktingar. En del hinner dö innan resan blir av.

Illa skött byråkrati leder sällan till någons död i länder som Finland. Sådant sker bara i ”andra länder” kan man tycka. Sådant händer i länder där saker inte fungerar, i mindre humana länder än Finland.

Finland tar varje år emot 750 kvotflyktingar. Människor vi lovar skydda och ge ett nytt hem här. Men de senaste åren har vi tagit emot betydligt färre människor än vi lovat FN. Väntetiderna för kvotflyktingarna har också blivit så långa att människor hinner, så att säga, dö i kön.

På Inrikesministeriet och Migrationsverket har förklaringen i flera år varit att det är så svårt att hitta kommunplatser till kvotflyktingarna. Den förklaringen är inte osann, så är det. Situationen håller till och med på att bli något bättre i år. Men det är inte den enda förklaringen.

Chakupewa Lungunya hade en kommun redo att ta emot henne i ett helt år innan hon och familjen verkligen fick komma. Och hon är inte ensam, över 200 människor med kommunplatser har väntat i ett år och två år på att få komma till Finland.

Så vad är problemet? Sverige klarar av att ta emot sina kvotflyktingar på 4 månader, i medeltal. I Finland kan inte Migrationsverket svara på vilket medeltalet är. De vet inte. De kanske inte ens vill veta.

Det handlar om en så osexig sak som dålig förvaltning. Det är lätt att komma undan med illa skött byråkrati när det gäller samhällets svagaste. Kvotflyktingar är inte människor som någonsin kommer att klaga, de kommer inte att lämna in en begäran om skriftlig utredning av sitt ärende. Hur skulle de kunna det?

Kvotflyktingar är ingalunda den enda gruppen i samhället som har inga eller få chanser att ta strid med byråkratin. Listan kan göras lång: utslagna ungdomar, långtidsarbetslösa, sjukskrivna, åldringar, handikappade. Alla de grupper förvaltningen ska finnas till för allra mest är de som oftast hamnar i underläge. Exemplen tar aldrig slut, och det är ganska nedslående.

Om den nuvarande utvecklingen fortsätter, så kommer åldringsvården att vara helt och hållet kommersialiserad när jag är 92 år. Min tolkning är att vi är på väg tillbaka till ett gammalt och beprövat system. De kommunala anbudstävlingarna om sjuk- och åldringsvård är inte så långt ifrån 1800-talets verklighet där fattighjon auktionerades ut till den som ville ha minst betalt.

När jag var 15 år gammal kunde jag inte tänka mig ett liv som sträckte sig bortom 30. Då kändes det lika overkligt och abstrakt som tanken på rymdfärder, resor till andra sidan jorden och möjligheten att jag någon gång skulle ha en flickvän. Mitt 15-åriga jag var inne på linjen att det är bättre att leva snabbt, dö ung och lämna ett snyggt lik. Visserligen levde jag inte speciellt snabbt, men det var liksom mera rock’n’roll att tänka så.

I dag är jag 46 år gammal och har fått förlika mig med att livet aldrig blev så mycket mera spännande eller snabbare. Liket jag lämnar lär inte heller vara speciellt snyggt längre. I rymden har jag fortfarande aldrig varit, men jag har rest till andra sidan jorden, och är lycklig sambo. Ganska långt ifrån mitt tonåriga jag, kan tyckas. Men det finns en sak vi fortfarande har gemensam – vi är båda oroliga när vi tänker på att vi en dag kommer att vara dubbelt så gamla som vi är nu.

Redan i dag står samhället inför en situation där resurserna inte räcker till för att ordna allt som måste ordnas. Eller egentligen, våra beslutsfattare prioriterar på ett sätt som medför att det inte blir pengar över till att sköta de sjuka och de svaga. Inte så konstigt i och för sig, eftersom de flesta av våra beslutsfattare är för gamla för att behöva samhällets hjälp med sina små barn och för unga för att själva behöva hjälp. Inne i den bubblan är det lätt hänt att man glömmer dem som inte själva högljutt orkar skrika fram sina krav.

De som sköter serviceproduktionen är inte heller de speciellt långt från Astrid Lindgrens Kommandora. Ägarna med sina köp-och-sälj- och import-exportföretag sitter långt från ålderdomshemmen. De behöver inte se tanterna och farbröderna som sitter i timmar och väntar på att få gå på toa. Eller sitter i timmar med sin proppfulla blöja. Det enda ägarna bryr sig om är att den siffra som står under strecket i bokslutet är så stor som möjligt.

Därför måste utgifterna minimeras. Behöver Agda verkligen nya blöjor så ofta? Måste ålderdomshemmet verkligen köpa in så mycket mat? Måste åldringarna verkligen ses till så ofta? Frågorna kan låta cyniska och människoföraktande för oss, men de är verklighet för dem som jobbar på hemmen. Och de är inte många, för personal kostar, och därför anställer man inte fler än man absolut måste. Och om någon är sjuk, så får de andra slita dubbelt mer.

Allt det här för att vårdföretaget ska ha en god ekonomi, så att ägaren/riskkapitalisten kan sälja det med en rejäl vinst några år efter köpet. De skrattar hela vägen till banken på Jersey, Caymanöarna eller något annat skatteparadis. Men Agda och Oskar på äldreboendet skrattar inte. De har inte så mycket att skratta åt. Och det är den tanken som skrämmer mig. En dag sitter jag där med dem. Om attityderna är lika hårda då som de är nu, så börjar eutanasi framstå som ett reellt alternativ. Jag föredrar ättestupan, tack.

Den finländska modellen med en folkvald president med delad maktutövning är ologisk. Med direkt personval ger vi presidenten en makt som utgår från folket, alltså en stor president, men med maktbefogenheter som vid en konflikt i sista hand avgörs av regering och riksdag, har vi en liten president.

Presidentens maktbefogenheter har begränsats under de senaste åren. Enligt grundlagen så ska presidenten leda utrikes- och säkerhetspolitiken i samråd med statsrådet. Vid en konflikt dem emellan är det regeringen och riksdagens majoritet som avgör. Frågan som statsvetare då har ställt är vilken funktion presidenten då har. Nå det bör väl sägas att en sådan situation skulle vara extraordinär.

Dock är det inte längre lika lätt att dra en gräns mellan utrikes- och inrikespolitik. Det visar ju med all tydlighet de tidigare diskussionerna, läs tallriksdiskussionerna, om vem som ska sköta vår EU-politik eller inte. Nå nu tycks EU-politiken vara löst i och med att det slagits fast att detta hör till statsministerns område. Men var går nästa gränsdragning?

När det gäller säkerhetspolitik så har gränsdragningarna också här blivit allt suddigare. Inre säkerhet har fått en allt större roll, inte minst p.g.a. terrorhot. Det är också därför som det nu finns planer på att förstärka inrikesministeriets och inrikesministerns roll i Utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskottet (UTVA). Ett utskott som kan sammankallas av presidenten eller statsministern. Det finns t.o.m. forskare som vill se en sammanslagning av inrikesministeriet och försvarsministeriet till ett nytt säkerhetsministerium.

Så allt är upplagt för att president och statsråd trampar in på frågor som inte hör till deras maktbefogenheter.

Vårt direktval av president är populärt men det har litet att göra med presidentens maktbefogenheter. Något som statsvetare redan länge påpekat. Och en slutsats är att så länge det intresserar väljare så länge kommer valsystemet att bestå - politikerna vågar inget annat.

Det hade kommit så bra igång. Vi talade om var maten kom ifrån, om vilka tillsatsämnen man borde undvika och om närproducerad mat. Sen hände något. Diskussionen försvann och alla började tala om kolhydrater och smörbrist. Varför blev det så?

Det här gör mig lite irriterad faktiskt. Att en enda diet så kan börja dominera den offentliga diskussionen. För det är ändå en diet. En diet som inte passar en mänska som motionerar, vilket vi alla borde göra. En diet som i värsta fall leder till hjärt- och kärlsjukdomar.

Kan vi inte skruva klockan tillbaka och tala om matens ursprung istället? Och det verkliga priset? Det finns inga gratis luncher men ingen billig mat heller. För det som verkar billigt först är dyrt för någon. Det kan vara dyrt för miljön, dyrt för klimatet eller dyrt för de arbetare som utsätts för farliga miljögifter.

Ju mer man läser om matens ursprung desto svårare blir det. Vill man äta gris när man sett vad som är laglig grisuppfödning? Vill man äta kalkon när man vet att de är kannibaler? Vill man äta nöt när man läst om monsterkossan belgisk blå.

Men vad är lösningen? Vi kan ju inte alla bli vegetarianer eller äta enbart ekologiskt.

Ju mer jag läser desto mer börjar jag tycka att mat borde kosta mer, inte mindre. Det sägs att det inte lönar sig att syssla med bättre djurhushållning eller bättre jordbruk. Men kan vi inte ändra på det? Borde inte all mat kosta mer och vara skonsammare för alla parter? Då blir det svårare att tävla med billiga och dåligt producerade produkter.

Som det är nu är det den sämsta maten som är billigast. Är det faktiskt så vi vill ha det?

Se säsongens sista Obs i kväll klockan 20 – och efteråt på Arenan. Då är temat matens pris och gäster är de prisbelönta författarna Malin Olofsson och Daniel Öhman.

Det blir mitt sista Obs-program och det här är min sista Obs-kolumn. Tack för den här tiden!