I alla väder - i en radio nära dig. Lördagar kl. 9.03-14 med Familjeliv och Lördax.
För nån vecka sedan stämde jag träff med två pappor för att sitta med dem i lugn och ro och prata om hur det är att vara pappa. Det slog mig då jag stövlad iväg till min träff att det här hade jag aldrig gjort förut i mitt liv. Suttit och druckit kaffe bland stojande barn och tentat män på hur det är att vara farsa.
Hörde för ett tag sedan om en kvinna som ville överraskningsgratulera ett par och deras nyfödda son. Blå sparkbyxor och gratulationskort inhandlades och allt var frid och fröjd. Kvinnan steg in i sjukhusrummet och kikade in i den lilla genomskinliga barnsängen på hjul och hoppsan – gratulationsleendet stelnade till. Hon såg tydligt att det var något fel på barnet och visste plötsligt inte om hon skulle gratulera eller beklaga!
Det låter oskyldigt, men är största allvar för barn i dagisåldern. Att frysa ut någon ur leken eller hota med att inte få vara med är typisk dagismobbning. 3-4-åringar kan vara grymma mot varandra!
Det låter på något sätt fult i mina öron - ordet ensamstående. Lite staki på nåt sätt. Man står ensam i snålblåsten på en busshållplats med en massa matkassar och ett eller flere barn i slitna overaller och snor i näsan.
”Man kan ju alltid adoptera”, kastar någon ur sig då barnaväntan kommer på tal. Men så är det faktiskt inte. Adoption är en lång process på många plan.
Hopp i höbalarna, provturer med traktorn, besök hos kossorna och ridturer på åkrarna – det är de minnen jag har från min barndoms somrar kring släktjordbruket . Mina egna barn serveras bullerbyidyllen som surrogat för riktiga upplevelser på landet. Ska de vara ute får vi gå med och vakta att de inte går för nära bilvägen och så gungar de i gungorna och klättrar i klätterställningen.
Hur ska man fixa vardagsrumban med jobb och familj? Alla har inte möjligheten eller viljan att stanna hemma helt och hållet då barnen är små.
Jag har inga starka minnen av skolmaten. Jag minns inte vad den smakade eller vad som var min favoriträtt. Jag tror jag var en sån som åt det mesta utan att knarra, men inte jublade jag heller. Men jag minns att det småningom blev tufft att inte tycka om maten. Det var faktiskt lite pinsamt att gilla fisken eller kåldolmarna. Däremot var det coolt att köpa godis i den närbelägna bensinmacken på rasten. Och elevkåren sålde berlinermunkar!
Idag är trycket på förorterna enormt . Man jobbar i tätorterna men vill ändå ha sin egen gård och sitt egnahemshus. Resultatet har blivit ett lapptäcke av underliga byggen med minimala tomter där man stirrar in i varandras vardagsrum.
Jag var faktiskt med i en klädreklam då jag var ca ett år gammal. Fem stycken barn i bruna, gröna och gula sparkdräkter. ”Värillisissä potkii hyvin” (typ: sparka på i granna färger) stod det i reklamtexten. Man kunde överhuvudtaget inte se om barnen på bilden var flickor eller pojkar. Håret var fjunigt och färgerna på kläderna könsneutrala och sjuttitalistiskt bruna, gröna och gula.
Jag är en lillasyster. Den yngsta av tre. Alltså är jag en osjälvständig och bortskämd stackare som inte kan ta ansvar. Det är alltid nån som hjälpt mig, fixat vägen för mig. Men jag är i stället konstnärlig, rebellisk och full av livsglädje - ja, en riktig clown är jag! För när jag var liten fick jag inte uppmärksamhet för att jag var duktig och kunnig, utan jag var tvungen att ta till andra knep. Ha!
Lunchade med min kollega. Började snacka hobbyn med henne. Hon suckade djupt. Riktigt djupt. Hon har nämligen tre barn och varje unge har tre hobbyn var. Så det är 9 hobbyn i veckan att hålla reda på!
Här sitter jag äntligen på radioredaktionen efter en hektisk morgon då resten av familjen , en pappa och tre barn, stuvades in i bilen med klappar och skidor och vinterutrustning för en vecka. Avfärden var långtifrån en bullerbyidyll... men det ska bli julfirande på landet för oss!
