eller att vara så rädd för allt att man glömmer att leva. Det funderar dagens kolumnist Ann-Sophie Sandström på.
För ett tag sedan satt jag i en stuga ungefär 200 km norr om polcirkeln i den svenska byn Muonionalusta och lyssnade förstrött när min finlandssvenska make tappert kämpade med sitt franska uttal medan en ung fransman i sin tur pluggade finsk grammatik
År 1969 var jag 10 år gammal, och jag hade ännu inte helt gett upp hoppet om en dag kunna bli astronaut. Man hade nog försökt förklarat för mig att det inte var möjligt för flickor, men jag ville ändå inte riktigt tro att det var sant.
