Den nya livsmedelslagen kommer från EU till jord- och skogsbruksministeriet för att övervakas av kommunala hälsovårdsmyndigheter. Innan den når Tenala blir det svårt att veta vad som krävs. Det fick Ia Asén märka på ett brutalt sätt.

Ett år senare får hon inte använda det egna slakteriet. Nu kör hon fåren till Kimito för slakt, därifrån körs djuren för styckning i Bjärnå. Tidigare jobbade Ia Asén på den egna gården, idag kör hon 300 kilometer för att få jobbet gjort. Någonstans på den vägen dör tanken på närmat.

Ia Asén har inte gett upp, hon har satsat tiotusentals euro på att förnya anläggningen. Men det hon bygger har ingenting med själva produktionen eller djuren att göra. En ny dusch har byggts för Ia och hennes man, som är de enda som jobbar på gården. Eftersom de bor bredvid anläggningen förmodar jag att den blir en av Finlands minst använda duschar. Och ett nytt kontor, så att det vakuumförpackade köttet nu är två dörrar från kunden, inte bara en. Kanske livsmedelssäkerheten blev bättre av det. Marginalerna är små i så fall.

För ett år sedan fanns det 90 godkända anläggningar i köttbranschen, idag finns 50-70 köttanläggningar kvar i Finland enligt Köttforskningsinstitutet.
Efter att ha följt med hur livet ter sig för företagare på gräsrotsnivå är jag förvånad över att så många finns kvar. Om målet vore att främja närmatstanken och företagsamhet på landsbygden borde strävan vara att få gårdsslakterierna att bli fler, inte färre.

Patrik Skön.

Det är en tanke som jag går och grunnar på långt efter att vi stängt av kameran. För jag tror att de allra flesta upplever det på det viset. Själv hör jag till dem som mår bäst när jag sysslar med något intressant som håller igång min nyfikenhet. Håglöshet hör till mina västa fiender.

En sjukpensionering på grund av psykisk ohälsa är på många sätt ett dubbelt straff, speciellt om man inte ens har fyllt trettio. För det första mår man dåligt – det var ju själva orsaken till att man blev pensionär.

För det andra är livet som ung pensionär ekonomiskt mycket knapert. Man har knappt hunnit tjäna in någon arbetspension, och bidragen täcker med nöd och näppe de viktigaste utgifterna. Det som går utöver mat och boende får man ofta lov att glömma.

Håglöshet och dålig ekonomi väntar många unga sjukpensionärer idag.

Det viktigaste man kan göra är förstås att motarbeta psykiska problem så att det aldrig leder till en sjukpensionering. Men barkar det ändå åt skogen måste man göra mer för att dra upp personen ur sjukpensioneringens träskmarker. Och då är alla former av stödverksamhet för att slussa en sjukpensionär – om inte helt så åtminstone delvis – tillbaka till arbetslivet viktiga: projektarbete, fortbildning, kurser, personlig handledning och allt vad det kan vara.

Eller rent konkret höja gränserna för vad en pensionstagare får tjäna utöver sin pension. Om någon har kraft och lust att göra någonting ska man ta vara på det.

Alexander Uggla

De berättar bland annat om en lärare som i många år har mobbat några elever per klass, framför allt flickor som är svaga i matematik. Flickorna har fått stå ut med nedlåtande kommentarer om sitt utseende, om sin vikt, om kvinnologik, om sin intelligens - eller snarare bristen på den. Det är också sant att tonåringar kan vara besvärliga, provocerande och fräcka i käften mot sin lärare. Och den här klassen var inget undantag, tvärtom. Men det berättigar inte att läraren sjunker till samma nivå som provocerande tonåringar, eller lägre. I det här fallet har problemet fått fortgå i åratal. Föräldrarna har gjort allt de kan: vänt sig till rektorn, till kommunen, till Länsstyrelsen. Men trots att läraren har fått flera varningar, sitter han kvar. Länsstyrelsen konstaterar i sin slutrapport att det inte finns bevis för att läraren har mobbat eleverna. Det räcker inte att flera elever, från flera olika klasser, i flera års tid har berättat om trakasserierna och de förödmjukande kommentarerna.

Brist på bevis är också problemet i det andra fallet med lågstadieläraren som hör till en amerikansk väckelserörelse. Inte heller här räcker det att flera olika barn har berättat åt sina föräldrar om incidenter i klassen som definitivt inte hör till läroplanen: healingsessioner, förnekande av utvecklingsteorin och visande av kristna TV-program som läraren själv har gjort.

Hur ska man då kunna ta tag i liknande problem om barnens ord inte räcker till? Hurudana bevis vill myndigheterna egentligen ha? Smygbandning av lektioner? Knappast. Flera vuxna i klassen? Det är ju alltid bra, men ger nog inga bevis mot en lärare som beter sig osakligt. Det är väl ganska självklart att en lärare som trakasserar sina elever, gör det så att ingen vuxen märker det.

Lärarna är snabba att påpeka att deras rättigheter måste skyddas. Visserligen. Det förekommer säkert fall där läraren får stå ut med helt omotiverad kritik. Men den här gången valde vi att ta upp barnens rättsskydd då läraren missbrukar sin makt. Det förekommer en hel del trots att det talas hemskt lite om det. Och trots att det är så svårt att bevisa. Kanske det är dags att ge större tyngd åt vad eleverna berättar?

Minna Knus-Galán