Fokus på: Neil Diamond
söndag 26.4. kl. 17:10
repris torsdag 30.4. kl. 14:03
Johnny Cash, The Monkees, UB 40, Tom Jones, Barbara Streisand, Urge Overkill, Elvis Presley, Tina Turner och så vidare och så vidare.
Solitary Man, Im A Believer, Red, Red Wine, Girl, Youll Be A Woman Soon, You Dont Bring Me Flowers, Sweet Caroline och så vidare.
För de flesta musiklyssnare är ju namnet
Neil Diamond åtminstone vagt bekant som en av vår tids stora sångare-låtskrivare, men att det faktiskt är han som har skrivit alla de där låtarna som ovan räknades upp, och att hans låtar har framförts av alla de där artisterna och många fler därtill kan kanske ändå komma som en liten överraskning.
Det har väl då att göra med att han på sätt och vis har haft oturen att själv, som sångare av sina egna låtar, ha hamnat lite i skuggan. Inte för att han skulle vara en dålig sångare, utan för att någon annan har råkat få en större hit; kanske för att den, som i The Monkees fall, råkar vara helt enkelt det hetaste namnet på marknaden just då. Eller som i UB 40s fall med deras berömda vitmansreggae-hit av Red, Red Wine, så var den i själva verket baserad på en tidigare reggae-version från 1969 av en viss
Tony Tribe. Och ingen, inte ens killarna i UB 40 kunde tänka sig att originalet var gjort för över femton år sedan av en amerikansk singer-songwriter, som de flesta vid den tiden i början av 1980-talet, alltså förknippade med mer eller mindre schmaltzig underhållningsmusik.
Eller som med Girl, Youll Be A Woman Soon, som hade en betydande roll i
Quentin Tarantinos Pulp Fiction i en version med jenkki-retrorockbandet Urge Overkill: få var det som kunde föreställa sig att originalet var gjort av en amerikansk singer-songwriter, som de flesta vid den tiden i början av 1990-talet, alltså förknippade med mer eller mindre schmaltzig underhållningsmusik. Skrev jag det redan en gång?
Så behöver jag ytterligare gå in på Solitary Man eller på att Elvis gjorde en version av Sweet Caroline? Nej, månne inte min poäng börjar klarna.
En annan sak är sedan att Neil Diamond oftast har klassats i en slags allmän kategori för underhållningsmusik snarare än rock och pop (det som i många kretsar ändå är vad som räknas, så att säga). Lite så där som kollegan
Burt Baccharach, som dock i ännu högre grad brukar rankas som låtskrivare i första hand. Men jämförelsen stämmer faktiskt på mer än ett ytligt plan, eftersom båda startade sin karriär som låtskrivare i den berömda Brill Building-organistaionen på Manhattans Broadway, där det skrevs hitlåtar och blivande klassiker uttryckligen på löpande band åt den tidens största stjärnor och talanger enligt formeln bästa bidraget vinner. (Bland dessa låtskrivare kan nämnas också sådana namn som
Jerry Leiber & Mike Stoller eller
Gerry Goffin & Carole King). Både Diamond och Baccharach har dessutom gjort inmutningar också på filmmusikens område. För Neil Diamonds del är väl den Grammy-nominerade
The Jazz Singer från 1980, där han också spelade huvudrollen, den berömdaste.
Hur man än ser på saken har Neil Diamond sedan 1970-talet åtminstone i USA hört till de riktigt stora superstjärnorna med en sammanlagd skivförsäljning på långt över 100 miljoner. Han är också en av de få verkligt stora sångare-låtskrivarnamnen från 1960-talet som fortfarande har en aktiv karriär på gång. I själva verket har han på sistone rent av fått ny vind i seglen då han på sina två senaste album fått draghjälp av producentgeniet
Rick Rubin. Det vill säga samma man som också hjälpte till att återuppliva Johnny Cashs karriär fr.o. mitten av 90-taelt fram till dennes död. Så man kan ju med fog tala om en Johnny Cash-effekt också för Neil Diamond, som i år, den 24 januari fyllde sextioåtta år. Cash blev för resten sjuttioett
Programmet baserar sig på en BBC-intervju.
Redaktör: Ralf Sandell
