Sibelius: POHJOLAS DOTTER

Sibelius ’symfoniska fantasi’ Pohjolas dotter blev färdig till midsommaren 1906 efter en mångfasetterad arbetsprocess. Familjen Sibelius hade vid det laget bott i två år i Ainola och i Finland var Eugen Schaumanns mord på generalguvernör Bobrikoff 1904 och generalstrejken 1905 fortfarande i färskt minne. Pohjolas dotter fick sitt uruppförande på Marinskij-teatern i St. Petersburg med Sibelius själv som kapellmästare. Såväl orkestern som publiken och kritikerna var stormförtjusta. ”En ytterst begåvad och fantasifull kompositör”, löd berömmet av Sibelius i tidningen Rusj.

Tillkomsthistorien för Pohjolas dotter (Op. 49) var länge oklar. Sibelius komponerade utöver Pohjolas dotter fjorton andra verk under året 1906. Flera olika verk, många inspirerade av motiv ur Kalevala, verkar likt en mosaik ha bildat den slutliga skepnad som verket fick. Forskning har påvisat att åtminstone utkast runt ett projekt betitlat ”Luonnotar” och oratoriet ”Marjatta” baserat på ett libretto av Jalmari Finne var av avgörande betydelse för tillkomsten av Pohjolas dotter. Det planerade oratoriet fick nämligen så småningom ge vika för ett rent orkestralt verk. Det verkar som om Sibelius skulle ha gjort avsevärda ändringar i verket under de två sista veckorna av komponeringsarbetet för att bättre få den att passa till Kalevala-motivet med Väinämöinen och Pohjolas dotter (kapitel 8). Han ville de facto namnge verket ’Väinämöinen’ men hans tyska förläggare ansåg namnet för besvärligt och föreslog istället ’Pohjolas dotter’.

Sibelius förhållande till Kalevala var viktigt men det är värt att poängtera att han inte strävade efter att följa Kalevala till punkt och pricka, ord för ord. Det var alltså uttryckligen frågan om att ta inspiration från verket, i motsats till Richard Strauss programmatiska syn på sin musiks uttryck: ” När jag i min musik skildrar en måltid, bör åhöraren veta när det handlar om kniven och när det handlar om gaffeln. ”

Generalstrejken 1905.

Ett minneskort från 1900-talets första år.