Stravinsky: SYMFONI I C

När Igor Stravinsky (1882-1971) i slutet av 1930-talet skrev Symfoni i C var hans mest berömda verk redan över tjugotalet år tillbaka i tiden. Han hade slagit igenom i det europeiska musiklivets medvetande genom Eldfågeln (1910), Petrusjka (1911) och Våroffer (1913). Tre baletter inspirerade av ryska sagor och myter. Symfoni i C brukar räknas till kompositörens neoklassicistiska period som präglas av en strävan efter enkelhet och klarhet, rentav ställvis askes.

Bartok, Berg, Webern, Sjostakovitj, Prokofjev, Hindemith, Britten, Orff... Den västerländska musiken levde en vital period just innan andra världskriget. Det sägs rätteligen att Stravinsky tog intryck från flera olika stilarter och det påstås även att man kan höra flertalet andra kompositörer i hans verk. Men det är kanske inte hela sanningen. Susanna Mälkki kommenterar det hela som följande: ” Man kan visserligen höra inflytandet från andra kompositörer i Stravinskys musik, men man kan ändå alltid höra att det är Stravinsky. Och det är därför han är en stor mästare. ”

Stravinsky genomlevde en enorm personlig tragedi under tillkomst-processen av Symfoni i C. Under loppet av endast sju månader miste han sin dotter, sin första hustru och sin mor. Han har själv sagt att det var kompositionsarbetet som gjorde att han klarade av det svåra året. Många har förundrat sig över att dessa tragiska händelser inte verkar spegla sig i verket. Där finns nämligen intet sorgmod att spåra. ” Musik kan inte uttrycka känslor. Musik kan inte uttrycka något annat än sig självt ”, sade Stravinsky.

Susanna Mälkki dirigerar Symfoni i C som avslutning för programmet.

Charles Chaplins film Diktatorn är samma tids barn som Symfoni i C. Stravinsky själv försökte sig på att skriva filmmusik men kände sig väldigt osäker på området.