Mykoplasma- lunginflammation
17.3.2011 12:32
Långvarig hackhosta, feber och ansträngd andning kan vara tecken på en lunginflammation förorsakad av den lilla mikroben Mycoplasma pneumoniae. Lunginflammationen är speciellt vanlig bland barn i skolåldern och förorsakar epidemier med intervaller på ca 4 - 6 år. Diagnosen kan vara svår att ställa men är viktig för att patienten ska kunna få rätt sorts behandling.
Mycoplasma pneumoniae är en av de minsta bakterieliknande mikroberna och saknar cellvägg. Den kan ge vanliga förkylningssymptom, men är också en av de vanligaste orsakerna till lunginflammation bland framför allt barn och unga vuxna.
En mykoplasmalunginflammation är sällan livshotande, men kan ge utdragna symptom med långvarig trötthet och andningsbesvär, om den inte behandlas. Mot bakterien fungerar bara vissa former av antibiotika.
Mykoplasmainfektioner smittar lätt. Med några års mellanrum brukar den förorsaka större epidemier. Den epidemiska förekomsten av mykoplasma underlättar diagnostiken, då man lättare än annars misstänker mykoplasmainfektion hos barn och yngre personer med symptom på övre luftvägsinfektion.
En mykoplasmalunginflammation kan komma som en självständig sjukdom eller som en svit efter en förkylning.
Symptomen är sällan lika svåra som vid lunginflammationer förorsakade av andra bakterier.
De främsta symptomen är feber, som sällan stiger över 39 grader, och en långvarig hosta. Hostan är i början av sjukdomen torr och hackig. Senare kan slem bildas.
Patienten kan uppleva det tungt att andas, men känner sällan stickningar i lungorna.
Huvudvärk hör ofta till.
Patientens allmäntillstånd är oftast relativt gott, men lunginflammationen kan ge en svår och utdragen trötthet.
Mykoplasmabakterien kan ibland ge symptom från centrala nervsystemet eller magtarmkanalen, hudutslag, ögonsymptom samt led- och muskelvärk. Ibland förorsakar infektionen ett ökat sönderfall av röda blodkroppar, med s.k. hemolytisk anemi som följd.
I motsats till vad fallet är vid andra bakterieinfektioner stiger inte CRP, sänkan och antalet vita blodkroppar nämnvärt vid en mykoplasmainfektion. Dessa blodprov, som i vanliga fall används för att fastställa infektioner, är alltså knappt till hjälp då det gäller att ta reda på om det är fråga om mykoplasma (men kan utesluta andra bakterier).
De förändringar infektionen visar på en lungbild är ofta svårtolkade och diffusa.
Lunginflammationen kan höras på lungljudet (när läkaren lyssnar med stetoskop), men ljuden kan också vara normala.
Den säkraste diagnosen fås genom att ta ett blodprov där man kontrollerar om det finns antikroppar mot mykoplasmabakterien. Provet heter S-MypnAb (S = serum, Mypn = mycoplasma pneumoniae, Ab = antibodies).
Med provet mäter man halterna av immunglobulinerna IgM, som stiger snabbt vid en akut infektion, och IgG, som stiger långsamt och förutsätter tagning av vad som kallas parserum, d.v.s. två blodprov med 2 – 4 veckors intervall. En förhöjning i antimykoplasmaantikropparna av klass IgG talar om att det är eller har varit fråga om mykoplasma.
Det finns också ett DNA-test, med vilket man kan undersöka förekomsten av mykoplasmabakterier i svalg- eller nässekret. Testet kan dock vara positivt flera månader efter en gammal infektion eller trots att patienten bara bär på smittan utan att ha infektionen. DNA-testet används därför främst om man misstänker en infektion på andra håll än i lungorna och vill ta ett prov ur t.ex. ledvätska eller ryggmärgsvätska. Testet hör inte till primärvårdens undersökningsarsenal.
Ett väsentligt led i diagnostiken är den kliniska bilden, som beskrivits ovan, samt en medvetenhet om att en mykoplasmaepidemi är på gång. Om den kliniska bilden är typisk och läkaren vet att mykoplasman grasserar i området, kan diagnosen anses vara klar och rätt behandling kan påbörjas.
De flesta antibiotika angriper bakterierna via deras cellvägg. Eftersom mykoplasmabakterien saknar cellvägg är en hel del av våra vanligaste antibiotika ineffektiva mot bakterien.
De antibiotika som används mot mykoplasmalunginflammationer är makrolider (roxitromycin, klaritromycin, azitromycin och telitromycion) och tetracykliner (främst doxicyklin).
Om läkaren misstänker samtidig pneumokockinfektion i lungorna kombineras makroliderna eller tetracyklinerna med en antibiotika som biter på pneumokocker.
Också trots rätt sorts behandling kan det ta flera veckor innan patienten är helt återställd efter en mykoplasmalunginflammation. Infektionshärden försvinner långsamt ur lungorna och kan förutom trötthet bl.a. ge en känsla av att det både är svårt att dra in tillräckligt mycket luft och svårt att tömma lungorna.
En mykoplasmalunginflammation är sällan livshotande, men kan ge utdragna symptom med långvarig trötthet och andningsbesvär, om den inte behandlas. Mot bakterien fungerar bara vissa former av antibiotika.
Mykoplasmainfektioner smittar lätt. Med några års mellanrum brukar den förorsaka större epidemier. Den epidemiska förekomsten av mykoplasma underlättar diagnostiken, då man lättare än annars misstänker mykoplasmainfektion hos barn och yngre personer med symptom på övre luftvägsinfektion.
Symptom
En mykoplasmalunginflammation kan komma som en självständig sjukdom eller som en svit efter en förkylning.
Symptomen är sällan lika svåra som vid lunginflammationer förorsakade av andra bakterier.
De främsta symptomen är feber, som sällan stiger över 39 grader, och en långvarig hosta. Hostan är i början av sjukdomen torr och hackig. Senare kan slem bildas.
Patienten kan uppleva det tungt att andas, men känner sällan stickningar i lungorna.
Huvudvärk hör ofta till.
Patientens allmäntillstånd är oftast relativt gott, men lunginflammationen kan ge en svår och utdragen trötthet.
Mykoplasmabakterien kan ibland ge symptom från centrala nervsystemet eller magtarmkanalen, hudutslag, ögonsymptom samt led- och muskelvärk. Ibland förorsakar infektionen ett ökat sönderfall av röda blodkroppar, med s.k. hemolytisk anemi som följd.
Diagnos
I motsats till vad fallet är vid andra bakterieinfektioner stiger inte CRP, sänkan och antalet vita blodkroppar nämnvärt vid en mykoplasmainfektion. Dessa blodprov, som i vanliga fall används för att fastställa infektioner, är alltså knappt till hjälp då det gäller att ta reda på om det är fråga om mykoplasma (men kan utesluta andra bakterier).
De förändringar infektionen visar på en lungbild är ofta svårtolkade och diffusa.
Lunginflammationen kan höras på lungljudet (när läkaren lyssnar med stetoskop), men ljuden kan också vara normala.
Den säkraste diagnosen fås genom att ta ett blodprov där man kontrollerar om det finns antikroppar mot mykoplasmabakterien. Provet heter S-MypnAb (S = serum, Mypn = mycoplasma pneumoniae, Ab = antibodies).
Med provet mäter man halterna av immunglobulinerna IgM, som stiger snabbt vid en akut infektion, och IgG, som stiger långsamt och förutsätter tagning av vad som kallas parserum, d.v.s. två blodprov med 2 – 4 veckors intervall. En förhöjning i antimykoplasmaantikropparna av klass IgG talar om att det är eller har varit fråga om mykoplasma.
Det finns också ett DNA-test, med vilket man kan undersöka förekomsten av mykoplasmabakterier i svalg- eller nässekret. Testet kan dock vara positivt flera månader efter en gammal infektion eller trots att patienten bara bär på smittan utan att ha infektionen. DNA-testet används därför främst om man misstänker en infektion på andra håll än i lungorna och vill ta ett prov ur t.ex. ledvätska eller ryggmärgsvätska. Testet hör inte till primärvårdens undersökningsarsenal.
Ett väsentligt led i diagnostiken är den kliniska bilden, som beskrivits ovan, samt en medvetenhet om att en mykoplasmaepidemi är på gång. Om den kliniska bilden är typisk och läkaren vet att mykoplasman grasserar i området, kan diagnosen anses vara klar och rätt behandling kan påbörjas.
Behandling
De flesta antibiotika angriper bakterierna via deras cellvägg. Eftersom mykoplasmabakterien saknar cellvägg är en hel del av våra vanligaste antibiotika ineffektiva mot bakterien.
De antibiotika som används mot mykoplasmalunginflammationer är makrolider (roxitromycin, klaritromycin, azitromycin och telitromycion) och tetracykliner (främst doxicyklin).
Om läkaren misstänker samtidig pneumokockinfektion i lungorna kombineras makroliderna eller tetracyklinerna med en antibiotika som biter på pneumokocker.
Också trots rätt sorts behandling kan det ta flera veckor innan patienten är helt återställd efter en mykoplasmalunginflammation. Infektionshärden försvinner långsamt ur lungorna och kan förutom trötthet bl.a. ge en känsla av att det både är svårt att dra in tillräckligt mycket luft och svårt att tömma lungorna.
Mykoplasman ger långvariga infektioner som kan ta upp till 7-8 veckor att helt läka ut. Med antibiotika kan man förkorta förloppet, men bakterien försvinner nödvändigtvis inte från kroppen helt. Typiskt är trötthet, långvarig hosta, ev. utdragen feber/subfebrilitet. Man vet också att mykoplasma kan förvärra astma och orsaka bronkiter vilket kunde förklara de andningssymptom som du beskriver, fr.a. svårigheten att tömma lungorna. Det är troligen så att symptomen orsakas både av att bakterien blir länge kvar i lungorna och att mykoplasma orsakar immunologiska reaktioner. Typiska dylika (förutom luftvägarna) är hudsymptom, led- och muskelvärk, illamående och magsmärtor (fr.a. hos barn), hemolytisk anemi, hjärt- och lungsäcksinflammationer och inte att glömma neurologiska symptom som meningit (icke purulent, alltså kliniska bilden mera som en virusmeningit), encefalit, myelit (ryggmärgsinflammation), polyradikulit (inflammation av perifera nerver, fr.a. s.k. Guillain-Barrés syndrom).